När jag skriver mina deckare i Lena Borell-serien är själva dramadelen i berättelsen lika viktig som fallet som utreds.
Det är så jag själv vill ha de deckare jag läser.
Som i Silvervägen av Stina Jackson.
Som i Mytomanen av Sofie Sarenbrant.
Ibland läser jag böcker på vanligt sätt, ibland lyssnar jag på boken som ljudbok. Jag föredrar att läsa böcker på vanligt sätt, men ljudböcker ger mig möjligheten att lyssna samtidigt som jag gör annat, vilket är en klar fördel. Emellanåt följer jag också någon deckarserie på filmkanalerna, men då vill det till att jag fastnar för det jag tittar på, annars gör jag hellre något annat.
Stockholm Rekviem (byggd på Kristina Ohlssons böcker om kriminologen Fredrika Bergman) gillade jag mycket.
Som jag har skrivit om många gånger förut så är det viktigaste för mig att bygga starka karaktärer, och med starka menar jag inte starka i den meningen att de klarar av väldigt mycket utan att de skapar känslor hos mig. Och Stockholm Rekviem har verkligen intressanta karaktärer.
En bra karaktär ska för det första kännas verklig, på riktigt!
Och så ska det finnas olika sidor.
Det är ju det som ofta gör det hela intressant.
Att det finns någon slags inre kamp.
Människor är ju sällan helt goda eller helt onda.
Och en sak som är väldigt viktig för att fastna för en bok eller Tv-serie är ju också relationen mellan karaktärerna. Vad som händer och varför.
Vad som sägs … men också vad som inte sägs.
Och så tycker jag det är viktigt att hålla sig nära verkligheten.
Alla de vi har runtomkring oss: familj, grannar , arbetskamrater och vänner men också de som står längre bort, som mannen vi möter på gatan, kvinnan vi ser på bussen eller tonåringen i mataffären.
Alla dessa är ju intressanta individer på något sätt, och ofta är det ju just det vi inte ser som är det intressantaste.
En Tv-serie som jag precis har följt som jag verkligen fastnade för (som så många andra) är Tunna blå linjen.
Det är en svensk dramaserie om några poliser i Malmö, deras slitiga vardag och de ständiga svårigheterna med att hålla isär jobbet och privatlivet.
För det första gillar jag att polisserien har byggts upp som en dramaserie istället för att som alltid annars byggas upp som en deckare.
Att göra något annat är intressant.
För Tunna blå linjen är verkligen annorlunda på många sätt.
Poliserna i serien skildras på ett helt annat sätt än i de serier vi är vana vid.
Och jag gillar verkligen det serien gör med mig som tittare, att den får mig att tänka till utan att säga åt mig hur jag måste tänka.
Det där är ju också någonting jag tänker på när det gäller Lena Borell-serien.
Jag vill visa att saker ofta kan ha olika synvinklar, samtidigt som jag som författare inte vill ta ställning och presentera mina åsikter för läsaren. Och på samma sätt presenteras Tunna blå linjen.
Serien har sex huvudpersoner, men jag tycker nog att man hittills har fått lära känna fyra stycken betydligt mer än de andra två. Och de fyra personerna är Sara, Magnus, Jesse och Leah. Så här beskrivs de på SVT play:
Sara är idealistisk, kristen och nyutexaminerad polis. Hon paras ihop med Magnus, som är stenhård och cynisk. Jesse och Leah är båda rutinerade och ambitiösa men har båda problem på hemmaplan.
Det här säger ju inte så mycket, men herregud vad jag har fastnat i karaktärerna.
Och vilken karaktärsutveckling.
Vilket ständigt fram och tillbaks och fram och tillbaks.
Precis som i livet självt.
Serien är helt enkelt skitbra, och den finns på SVT Play för dig som har missat den.
Här finns trailer:
https://www.svtplay.se/klipp/29554440/trailer-tunna-bla-linjen?modalId=jbrArZa
Men precis som med böcker så är det ju väldigt olika vilken typ av serier vi gillar.
Håller du med mig när det gäller Tunna blå linjen eller tycker du den var kass? Kommentera gärna. 🙂
Maria Richardsson 