Blogg

Tre av mina absoluta favoritböcker

Det bästa som finns som författare är när en läsare berättar om hur mycket han eller hon har fastnat för någon av mina böcker, att de älskar någon av karaktärerna eller att de blivit starkt berörda på ett eller annat sätt. Det är en fantastisk känsla.

Det bästa som finns som läsare är förstås samma saker: att man sugs in i berättelsen, att man faller för karaktärerna, att man inte kan släppa boken efteråt.

Här kommer tre av mina absoluta favoritböcker:

Dessa tre böcker får alla högsta betyg av mig.

Det här är böcker som verkligen förtjänas att lyftas fram, som förtjänas att hyllas.

Har du läst någon av dessa tre eller kanske alla?

Vad tyckte du?

*

Ett litet liv av Hanya Yanagihara

En roman för den som vill bli uppslukad av den stora berättelsen – djupt gripande, skoningslös och oförglömlig. Berättelsen om de fyra vännerna JB, Malcolm, Willem och Jude och deras liv i New York spänner över flera decennier och växlar mellan mörker och ljus. Genom åren prövas deras vänskap, men det som håller dem samman är alltid Jude – Jude St Francis, som förblir en gåta även för dem som står honom närmast. Jude är framgångsrik advokat med ett traumatiskt förflutet som präglar hela hans liv på ett oåterkalleligt sätt. Som kontrast till hans mörka uppväxt står vänskapen till framför allt skådespelaren Willem, vars trofasthet och kärlek håller honom vid liv. Genom åren kommer Jude att slitas mellan självföraktet som styr hans tillvaro och kärleken han inte kan tillåta sig.

Bränn alla mina brev av Alex Schulman

Tre tidsperspektiv. Två generationer. En hemlighet.

Efter ett uppslitande gräl inser Alex att han bär på en vrede, ett odefinierbart mörker. Besatt av att ta reda på dess ursprung följer han ledtrådar som tar honom tillbaka till sommaren 1932 och vintern 1988 – och de ödesdigra händelser som kom att förändra allt.

I Bränn alla mina brev väver Alex Schulman samman tre perspektiv till en berättelse som överskrider både tid och rum. Med hjälp av autentiska brev och dagboksutdrag avtäcker han inte bara århundradets kärlekshistoria, utan även dess tragiska konsekvenser. Det är en gripande och djupt personlig skildring av passion och svartsjuka, och hur ett möte i det förflutna kan skapa svallvågor över årtionden.

Hästpojkarna av Johan Ehn

Anton har nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. En av dem han besöker är Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Under ett arbetspass upptäcker Anton att gubben svarar honom genom att stöta med käppen i golvet. De börjar kommunicera, och i vardagsrummet hittar Anton foton på hästar och cirkusartister, och ett brev från Gestapo. Vad har den gamle egentligen levt för liv?
I tjugotalets Tjeckoslovakien växer två pojkar upp på ett barnhem. När den ena behandlas illa, rymmer de och får jobb på en cirkus där de utför de mest häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar dem vidare till Berlin och den mytomspunna och normbrytande klubben Eldorado. Medan pojkarna börjar förstå vad de egentligen känner för varandra, tar nazisterna makten och samhället hårdnar snabbt omkring dem.


Jag vill inte fastna i deckarfacket

Mina två första böcker är för målgruppen unga vuxna, och de tre böckerna efter det är kriminalromaner, och jag har märkt att många tar för givet att jag vill stanna i deckarfacket. Att man tror det är i och för sig inte konstigt, särskilt inte med tanke på att min nästa bok också blir en deckare.

Men jag vill inte fastna i ett fack. Jag vill skriva böcker i olika genrer.

Visst är jag deckarförfattare, men inte bara deckarförfattare.

För egen del tycker jag nog att det som kännetecknar alla mina böcker är att de alla är relationsromaner, så vill man genrebestämma mig så vill jag hellre fokusera på det.

Lyckad författaruppläsning i söndags

Bilden visar hur glada vi var efter vår föreläsning på Crea Diem i söndags. 😉

Föreläsningen bestod till största delen av att vi läste högt ur valda delar av våra böcker, men vi pratade också lite kring böckerna och oss själva.

Vädret var ostadigt under eftermiddagen när vi skulle framträda, så vi var placerade i ett stort partytält utanför bokcaféet. Framför oss satt åhörarna och de såg ut, såvitt jag kunde se, att tycka det var intressant att lyssna till oss.

Det blev lite workshop, lunch, gofika, försäljning och signering också.

Visst är det kul att prata inför publik, men det är också otroligt kul att träffa sina författarkollegor och prata om vad som har hänt sedan sist. Det finns alltid nya erfarenheter att utbyta. Man får inte glömma att en författare tillbringar oftast den största delen av arbetstiden ensam, just därför är det så viktigt med dessa träffar.

Det är en skön känsla att bli påmind om att man också är en del av något större.

Visst kan man se andra författare som konkurrenter om man vill det, men tillvaron blir 1.000 gånger roligare om man istället ser varandra som kollegor och kan glädjas åt varandras framgångar. 🙂

Jag och tre av mina författarkollegor kommer till Crea Diem på söndag!

Jag har tidigare skrivit att jag kommer till Crea Diem i Od den 7 augusti. Jag ska nämligen delta i detta evenemang:

Eftersom du läser min blogg har du förmodligen koll på vem jag är, men har du koll på de andra tre författarna?

Om inte så kommer info om mina kollegor och vänner Magnus R. Lindgren, Karin M. Karlberg och Maria Bouroncle här nedan. 🙂

MAGNUS R LINDGREN, författare och poet, född 1968:

Magnus R Lindgren delar sin tid mellan Kungsbacka i norra Halland och Od. Han brukar återkomma till Crea Diem bokcafé nästan varje år. Denna gång som värd för nätverket Skaraborgs författares sommarträff med uppläsningar av fyra olika författare inför publik.

Magnus debuterade i bokform år 2017 med diktsamlingen ”Om det inte hänt hade jag inte blivit”. 2018 kom kortromanen ”Detta privata” som nominerades till Selmapriset 2019. Hans andra diktsamling ”Inbillningsfrisk” kom hösten 2021.

Magnus har en konstnärlig master i kreativt skrivande. Han har fått flera utmärkelser för både noveller och dikter. Några dikter har tonsatts och kom ut på skiva med COMA-kvartetten sommaren 2019. 

KARIN M. KARLBERG, författare, född 1969:

Karin M. Karlberg är född och uppvuxen i Linköping men sedan många år bosatt i Skara.

Karin debuterade 2018 med ”Småstadspuls” på bokförlaget SOL. Det är en rapp och spännande feelgoodroman där handlingen är förlagd till den västgötska sjöstaden Sandköping. 2020 utkom ”Decembersalsa” på Joelsgården Förlag. Det är en fristående fortsättningen på den första boken. Karins böcker finns även som ljudbok och e-bok. Notera att ”Salsa med sting” är titeln på ”Decembersalsa” som ljudbok.

Karins pågående projekt är en historisk berättelse baserad på hennes farfar Oscars handskrivna memoarer. 

MARIA BOURONCLE, författare och projektledare, född 1965:

Maria Bouroncle delar sin tid mellan Göteborg och Washington DC. Hon har en master i kreativt skrivande och arbetar deltid på Författarcentrum Väst med ett internationellt projekt om barns läsning och barnlitteratur.

Maria debuterade 2018 med ”Det kom för mig i en hast – Historien om barnamörderskan Ingeborg Andersson” som handlar om Marias mormors syster som 1929 dränkte sina tre barn i Vesene. Boken har använts i litteraturundervisningen på Göteborgs universitet, översatts till engelska, holländska och finska, samt ligger till grund för en dokumentär som prisats på filmfestivaler i såväl USA som Europa.

I mars 2022 publicerades den fristående fortsättningen ”Flickan med en lapp om halsen – Historien om ett finskt krigsbarn” för vilken Maria tilldelades Folke Tengelands kulturstipendium av Västergötlands Hembygdsförbund.

*

Om det nu råkar vara så att du snubblar över det här inlägget och inte vet vem jag är så kommer den infon här:

MARIA RICHARDSSON, författare och skrivarcoach:

Maria Richardsson debuterade med ”Den blomstertid nu kommer” 2017 på Lindskog Förlag – en omtumlande bok om känslor, fasader och hierarkier. I centrum står fyra tonårstjejer som var och en kämpar med att få ordning på sina liv. Uppföljaren ”Och allt blir återfött” släpptes 2019 och utspelar sig fem år senare.

”Våroffer” (2020) är den första boken i deckarserien om Lena Borell, kriminalinspektör på grova brott i Skövde. ”Gryningsdåd” – den andra boken i serien – släpptes 2021 och 2022 kom ”Fallet Nathalie”, den tredje boken i serien.

Maria Richardsson bloggar på Marias Författarblogg, är skrivarkursledare, skrivarcoach, lektör och skriver även låttexter. Hon tilldelades Skövde Kulturstipendium 2021 och var samma år nominerad till Storytel Awards för ”Den blomstertid nu kommer”. I sommar skriver hon på sin sjätte roman.

*

Här hittar du Facebookevenemanget:

Fyra författare läser ur sina böcker på Crea Diem bokcafé i Od | Facebook

Varmt välkommen till oss! 🙂

Månadens gästbloggare: Mats Andrés Björkman

Nu, alldeles i slutet på juli, är det återigen dags för månadens gästbloggare här på Marias Författarblogg. Denna gång är det Mats Andrés Björkman som berättar om sin skrivprocess, och han är min 48:e gästbloggare. Han är chefredaktör för den svenska lokaltidningen Sydkusten i Spanien och hans debutroman Fem veckor i Granada gavs ut 21 maj 2022, av Hoi Publishing. Boken är en dramatisering av verkliga händelser som hände för exakt hundra år sedan.

*

Det gungar lite lätt och den stekande medelhavssolen tränger in genom fönstret på min balkonghytt, när jag skriver dessa rader. Jag befinner mig på en kryssning med min familj när jag med kort varsel fått en inbjudan att gästskriva på Marias Författarblogg. Vi har just lämnat Messina, på Sicilien och är på väg till Neapel.

Jag inser plötsligt att det gått exakt fem veckor sedan min debutroman släpptes, som ju råkar heta Fem veckor i Granada.

Det har hänt så mycket att det känns som om minst fem månader passerat sedan boken gavs ut. Jag har haft flera boksigneringar och ett flertal personer har både läst boken och återkopplat till mig. Responsen är över förväntan. Till hösten har jag ett 20-tal föredrag inbokade i Spanien och jag ska även deltaga i bokmässan i Göteborg.

Till skillnad mot många andra som givit ut romaner kan jag inte påstå att det var något som jag varken hade planerat eller drömt om. Det var istället en serie häpnadsväckande förvecklingar som ledde mig in på bokprojektet. I backspegeln verkar det nästan ha varit ödesbestämt.

Min roman är till största delen baserad på verkliga händelser som utspelades i den legendomspunna spanska staden Granada för exakt hundra år sedan. Ett länge okänt manuskript från 1922 nådde mig på de mest egendomliga vägar och kom att ligga till grund för berättelsen, som handlar om två nyförlovade svenska konstnärer som anlände till Granada för att måla, men som slutade med att en av dem tvingades återvända ensam därifrån.

Redaktörer som bearbetat mitt manus har kommit att benämna boken som en pusselroman. Läsaren får till en början en serie knapphändiga uppgifter och bit för bit hamnar pusselbitarna på plats, för att ge en slutlig helhetsbild. I verket återger jag både de dramatiska händelserna för hundra år sedan och det detektivarbete som möjliggjort berättelsen.

Då jag själv drogs in i förvecklingarna är romanen skriven delvis i egen person. Det ligger åratal av research bakom romanen, både den som gjordes för 25 år sedan och som låg till grund för flera artiklar i tidningen Sydkusten, som jag driver i Spanien, och den som jag startade när bokprojektet tog form. Som bas hade jag alltså ett handskrivet manuskript av Göteborgskonstnären Sigge Jernmark. Hans beskrivning av vad som skedde våren 1922 i Granada kom jag att komplettera med uppgifter från lokala arkiv och framför allt från den lokala dagspressen från den tiden. Tack vare ett fantastiskt nätarkiv har jag kunnat lusläsa de tre dagstidningar som gavs ut i Granada på den tiden och para ihop det med de två svenska konstnärernas öden. Resultatet är en roman som ger en djup inblick i dåtidens Spanien, men som också fängslar för de livsöden som återges.

Jag är visserligen journalist sedan 30 år, men som debutförfattare har jag nog begått de flesta av de klassiska nybörjarmisstagen. Framför allt beskrev jag i min iver på tok för mycket detaljer i råmanuset, detaljer som successivt redigerats bort. Ungefär en tredjedel av det jag skrev från början ströks till slut, för att föra historien framåt och inte tråka ut läsaren.

Då min roman är baserad på verkliga händelser har jag kunnat tillgripa mycket faktamaterial. Samtidigt har jag haft betydligt stramare tyglar än de som skriver en uteslutande fiktiv historia. En av de största utmaningarna för mig, har varit att avväga hur mycket jag skulle dramatisera händelserna. I början spirade fantasin och jag skrev många kapitel med fiktiva karaktärer, som skulle lyfta historien. Jag kom dock till slutsatsen att de tog över för mycket och det blev många ”darlings” som strök med på vägen.

I slutänden valde jag att fokusera på de dokumenterade händelserna och främst dramatisera de delar som behövde fyllas i. Resultatet blev en berättelse som i sin enkelhet berör desto mer. Min roman saknar både mordgåtor och stora konspirationer, men de läsarkommentarer jag hittills fått styrker att jag lyckats återge en fängslande berättelse. Att det dessutom är en sann historia och att jag på min hemsida bjuder på en mängd tilläggsmaterial för att stilla den nyfikenhet som romanen väcker, tror jag utgör det där lilla extra. Eller vad tycker du?

Välkommen att läsa mer om mig och min debutroman här: http://www.matsbjorkman.com

Mats Andrés Björkman är född och uppväxt i Spanien och bor sedan 30 år i Marbella, med sin spanska hustru och deras tre döttrar. Hela sitt vuxna liv har han förmedlat Spaniens kultur, historia och aktualitet som reseledare, journalist och nu även författare.

Jag kommer till Crea Diem den 7 augusti!

Att fika är en trevlig aktivitet som ofta blir extra trevlig just på sommaren! Särskilt om man fikar på ett mysigt ställe med riktigt gott fika förstås.

Ett av alla mysiga fik är Crea Diem i Od som ligger en bit utanför Herrljunga.

Crea Diem är ett bokcafe´ och den 6 och 7 augusti är det dags för sommarbokdagar där.

En av aktiviteterna den 7 augusti är att man kan lyssna på när fyra lokala författare läser ur sina böcker. En av dessa fyra författare är jag, och jag och mina kollegor har med oss våra böcker så att den som vill kan köpa ett signerat exemplar efteråt.

Det är fri éntre, så om du gillar litteratur, kom gärna förbi och ta en fika i gröngräset (om det blir fint väder, annars sker uppläsningen inomhus.)

Varmt välkommen till mig, mina kollegor & till Crea Diem!

Här kan du läsa mer om Sommarbokdagar på Crea Diem: Sommarbokdagar Lör-Sön 6-7 Aug – Föreläsningar, Böcker och mer därtill! – Crea Diem Bokcafé

Mitt experiment

Ibland måste man tillåta sig att testa gränser, också som författare.

Hur långt vågar jag gå?

Vad händer om det osannolika händer?

Tänk om någon begår ett brott, men väljer ett sätt som nästan ingen annan skulle välja.

Hur långt är en människa beredd att gå för en annan människa, en människa som betyder allt?

Vad kan få en människa att passera alla gränser han normalt inte alls skulle passera?

Kan en brottsling vara en fantastisk pappa?

Vem bestämmer kriterierna för en familj?

Är blodsband det viktigaste i en familj?

Finns det familjer där blodsband är det minst viktiga?

Ska en förälder ha rätt till sitt barn även om man är en dålig förälder?

Hur långt ska man ställa upp på sitt barn?

Japp, Våroffer är min mest experimenta roman. jag skrev den för att testa på att skriva en kriminalroman, men jag ville inte skriva en vanlig kriminalroman med typiska poliser och typiska brottslingar. Jag visste att många deckarläsare förväntar sig att en deckare ska följa en sorts ”mall”, och jag visste att om jag skulle skriva den kriminalroman jag ville skriva så skulle den inte alls följa den mallen. Jag visste ärligt talat inte ens om den här boken skulle räknas som en deckare. Själv såg jag den främst som en relationsroman. En psykologisk roman med ett brott.

Det blev en kriminalroman, och ja, den räknas som en deckare.

Många har läst den, och framförallt är det många som har lyssnat på den.

Den är älskad av många – men den har blivit hatad också.

Jag som inte alls hade tänkt mig att skriva någon mer kriminalroman fick känslor för mina karaktärer. Det blev en uppföljare. Och sedan en till. Nu skriver jag på den fjärde boken i Lena Borell-serien. Så det kan bli. 🙂

Tack till er som läser eller lyssnar.

Tack till er som tycker till, rekommenderar, skickar meddelanden och recenserar.

Nu ska ni få veta en sak till: När jag skrev Våroffer hette den inte alls Våroffer. Den hette Fadersband, och fortfarande tycker jag den titeln är fantastisk till den psykologiska relationsroman jag tyckte jag skrev på.

Men eftersom förlaget som skulle ge ut boken som ljudbok (Lind & Co) sa att boken absolut var en deckare (det där har ju de betydligt bättre koll på än mig) så behövde den ett deckarnamn – och så blev Våroffer till. 🙂

Research består av många delar

Att ”skapa” en bok handlar inte bara om själva skrivandet. En viktig del i det här skapandet är researchen, och även researchen består av många olika bitar.

Idag när jag ändå skulle till vårdcentralen stannade jag till i Havstena för att ”checka av” lite. Just i området Havstena och området som ligger precis bredvid, Lillegården, kommer nämligen flertalet scener att utspela sig i nästa bok om Lena Borell. I videon här nedan ser du min film därifrån:

För er som inte känner till Skövde kommer här en bild från Havstena:

Och här en bild från det närliggande området Lillegården:

Någonting kommer alltså hända i dessa områden i nästa bok … men vad som händer tänker jag förstås inte avslöja …

Hur tar man semester från skrivandet?

Nu äntligen startar min semester, gött! Har sett fram emot detta.

För en författare som jobbar hemifrån är det ju svårt att ha semester så som andra har semester, för skrivandet är så extremt tillgängligt hela tiden… och till saken hör att man ofta blir sugen på att skriva också. Dessutom har man ofta deadlines man jobbar efter som gör att man behöver skriva mycket på sommaren.

Om jag väljer att skriva på min semester för att jag verkligen vill skriva så gör jag det, men om jag hellre gör någonting annat så får skrivandet vänta. Det som prioriteras nu är kvalitetstid med familjen.

Jag har en deadline att jobba efter den här gången också, men den innebär inte att jag MÅSTE skriva de här veckorna. Vissa gånger har sommaren dock varit min allra mest intensiva skrivperiod på grund av deadlines.

Jag minns väldigt tydligt min semester 2017 när jag emellanåt satt nästan dygnet runt och jobbade med korrekturläsning/slutredigering av Den blomstertid nu kommer i samarbete med förlaget. När vi åkte på vår inplanerade resa till Legoland satt jag i bak i bilen och redigerade, och på kvällarna på hotellrummet satt jag vid datorn och redigerade. Men det var en speciell sommar, och jag hade längtat så länge efter att få släppa min debutbok, så det kändes helt okej.

Bild på mig från Legoland, 2017. En intensiv sommar. 🙂

Att skriva sig bort från psykisk ohälsa.

Sedan jag sa upp mig från mitt fasta jobb och bestämde mig för att försöka satsa på mitt författarskap har det hänt så otroligt mycket. Det första jag tänker på är förstås det som har hänt med just författarskapet: att jag har släppt fem böcker både som pappersböcker, ljudböcker och e-böcker, att jag är ute och föreläser, att jag får bra betyg, recensioner och läsarkommentarer på mina böcker, att jag inspirerar andra i mitt jobb som skrivarcoach, skrivarkursledare och lektör.

Om detta har jag skrivit mycket på bloggen, men det som hände efter att jag tog tag i mitt skrivande var egentligen så mycket mer. Och en aspekt av det ska det handla om i dagens inlägg.

Jag har fått ett annat tänkande, absolut.

Jag som alltid har haft ett negativt tankesätt med ständiga katastroftankar tänker nu i mångt och mycket positivt. (I vissa lägen har jag fortfarande katastroftankar, som att jag går omkring och fruktar att det ska hända mig själv och mina närmaste någonting hemskt, men hemska saker händer ju, så …)

MEN jag bryr mig inte längre om att sätta upp en fasad inför andra. I hela mitt liv har jag gjort det, därför att det är så folk gör. Jag var uppväxt så. (Och nu pratar jag inte bara uppfostran utan hela samhällsstrukturen.)

Jag har mått psykiskt dåligt i perioder, men det var först efter min livsstilsförändring som jag blev vän med den delen av mig själv och kunde börja jobba med den. Numera mår jag väldigt bra, därför att jag (i mångt och mycket) lever det liv jag vill ha. (Okej, lite mer pengar hade varit nice, men det finns saker som är viktigare än pengar…)

Det är inte bara det att jag lever det liv jag vill ha, jag har också tagit tag i den där biten med psykisk ohälsa genom att ”gå i terapi hos mig själv” kan man säga. Och när jag har gjort det har jag insett att det inte är särskilt konstigt att jag mått dåligt. Det hade varit mer konstigt om jag inte mått dåligt.

I mångt och mycket handlar det alltså om att jag tidigare fått lära mig att sopa saker under mattan. Nu kan jag se att det är så, och jag ser det så tydligt. Jag inser idag att jag levt med olika trauman, att jag exempelvis blivit utsatt för flertalet övergrepp, men det är först nu jag förstår att det var så.

Det är lätt att bli bitter över all tid som gått utan att jag har kunnat bearbeta detta, men jag väljer istället att fokusera på här och nu. (För det är ett aktivt val jag har gjort.)

Hur gör man då för att gå i terapi hos sig själv?

För mig handlar det om att sluta blunda. Och att sluta ta på mig skulden för allt det som inte var min skuld att bära! Alla år har jag gått omkring och funderat över vad jag kunde gjort annorlunda, men nu har jag accepterat att det där är ganska mycket skit samma just nu.

Och jag skriver. Jag kommer aldrig sluta att skriva. Aldrig!

För mig innebär att skriva terapeutiskt inte att jag automatiskt skriver om mig själv, utan snarare att jag bearbetar mina egna händelser när jag skriver om saker som händer andra. Även om det som händer dem inte var det som hände mig.

Låter det flummigt?

Kanske. Men det fungerar, och det är det som är det viktigaste!

Om mina böcker: ”Jag är verkligen helt besatt!”

Då och då dyker det upp små fina meddelanden från folk som har läst någon av mina böcker (eller flera av dem) och blivit berörda.

Det är meddelanden från folk jag inte känner: ibland på hemsidan, ibland på Facebook, ibland på Instagram.

Dessa meddelanden är jag oerhört tacksam för, att någon tar sig tid att skriva till mig och berätta att han eller hon känner någonting för mina böcker, det är sådant som ger mig energi när jag sedan sätter mig ner för att skriva nästa gång.

Nu har det dykt upp ett sådant meddelande igen, denna gång från en ung tjej. Här är ett utdrag från meddelandet: (som jag fått hennes tillstånd att lägga upp här)

”Jag har nu lyssnat på dina tre böcker i Lena Borell-serien, och jag är verkligen helt besatt!

Har lyssnat non stop sedan min vän tipsade mig om dina böcker för ca 1,5 vecka sedan.

Just det att böckerna utspelar sig i Skövde gör de extra intressanta, då jag är uppvuxen här. Det är så kul att man kan se alla platser framför sig, och verkligen föreställa sig vart allt händer.

Jag hoppas verkligen att du skriver fler böcker i denna serien. Längtar redan tills nästa i såfall!”

Jag dröjer mig kvar vid vissa formuleringar:

”Jag är verkligen helt besatt!”

”Jag har lyssnat non stop”

Älskar dessa formuleringar.

Älskar när folk blir ”besatta” av mina böcker, älskar att folk lyssnar non stop.

Och jag tänker tillbaka på hur det var en gång för inte alltför länge sedan, innan min debutbok släpptes. Då, när jag inte hade en aning om hur mitt skrivande skulle tas emot. Jag kommer ihåg min rädsla, jag kommer ihåg min förväntan. Och jag tänker att det är viktigt att jag minns den där känslan, att jag minns hur det var då. Att de här fina meddelandena som kommer in aldrig får bli bara ord för mig, att de alltid måste få betyda någonting alldeles särskilt. Varje gång.