Om prestationsångest.

Prestationsångest är lätt att få, särskilt som författare när man hela tiden måste hävda sig och ”skrika högst” för att över huvud taget bli sedd.

Jag har höga mål och höga krav på mig själv när det gäller själva skrivandet, och det tror jag är viktigt för att utvecklas som författare, men jag har inte alls de höga kraven att allt måste bli perfekt på mina offentliga event. Jag ser till att vara så förberedd jag kan inför mina event, och i övrigt försöker jag leva efter att så länge jag gör så gott jag kan så måste det få räcka med det!

Har man krav på sig själv att allt måste sitta perfekt i alla lägen så kommer man nog inte orka i längden.

Var snäll mot dig själv!

Här kommer en video där jag pratar om just prestationsångest inspelad av Kerstin Önnerbo på Skrivarpodden. Filmen är från Bokmässan i Göteborg 2018.

Författarhjärnan.

Nu har det gått fem dagar sedan senaste inlägget, och det är väl helt enkelt så att även bloggen har hamnat lite i semesterläge.

Att ha semester som författare är ju inte alls som att ha semester från ett ”vanligt” jobb, då semester ofta innebär att man helt kopplar bort jobbet. Även om jag försöker ha semester från själva skrivandet så är ju själva tänkandet som författare igång hela dygnet utan att jag tänker på det.

Jag är hemkommen efter ett par dagar i Stockholm, och i Stockholm var det hög polisnärvaro, och varje gång jag såg en polis tänkte jag naturligtvis på ”mina” poliser på ”min” polisstation. Det är något jag gör automatiskt.

Jag studerar miner, blickar och konversationer.

Vem spanar de in och varför?

Hur beter de sig?

Likadant när jag går förbi ett ungdomsgäng eller en ensam tonårstjej, automatiskt drar jag paralleller till karaktärer i mina böcker.

Jag kan säga saker som ”Kolla in Linda till vänster” eller ”ser du Jocke där till höger?” till min man under promenaden och han vet precis vad jag menar.

Som författare observerar jag hela tiden. Det är inte så att jag ”spionerar” på folk, utan snarare så att jag lägger märke till saker som hjärnan spinner vidare på vare sig jag vill eller inte.

Ibland leder mitt observerande vidare till en karaktär, en händelse eller en replik i en kommande bok. I tankarna marineras detta observerande med händelser jag själv varit med om, saker jag fått berättat för mig och filmer jag sett.

Jag gillar den delen av författarskapet.

Att jobba på det sättet.

Att skriva fiktion med självbiografiska inslag.

Bänken här ovanför gick jag förbi en sommardag i Norrköping, och för mig drogs direkt tankarna till Sussi, Jocke, Sällström och bänken i Den blomstertid nu kommer. Den där bänken som kallades för Skamfläcken.

Ny recension på Våroffer!

Hittade en recension på Våroffer som visserligen inte var helt ny, men som jag missat.

En fullpoängare. 😀

Den är skriven av en lyssnare på Storytel.

”Spännande! Skriven på ett häftigt sätt, att man fick lära känna offret innan mordet och att man

fick medkänsla för förövaren. Man blev berörd.

Bladvändare. Häpnadsväckande. Sorglig.” /Jenny

Betyg: 5 av 5.

Jag designar en ny roll-up.

Idag håller jag på och försöker skapa en ny roll-up.

För er som inte vet vad en roll-up är så är det en bildvåd som när den inte används ligger hoprullad i en bildkassett. När man sedan ska sätta upp sin roll-up och därmed visa sitt budskap drar man ut våden och spänner upp den med en pinne på en slags ställning.

Som författare är det en fördel att ha en roll-up med sig när man är med som utställare på en bokmässa.

Jag har redan en roll-up, men den skaffade jag inför boksläppet av Och allt blir återfött så jag skulle vilja ha en som mina deckare är med på. Annars är den fin och jag har haft stor nytta av den.

Här är jag på bild med min roll-up. Bilden är tagen av Petronella Simonsbacka på Töreboda bokmässa 2019.

Det största problemet med min befintliga roll-up är dock att den inte längre står stadigt. Den är minst sagt framåtlutande, såpass att den faktiskt faller framåt utan stöd. Jag har den uppsatt i mitt skrivarrum, men att den håller sig på plats beror på att jag har stöttat upp den med en stor mängd tidningar av märket Skriva.

Det är ganska roligt att planera för en ny roll-up, att designa den, fram till att man ska börja lägga in bilder och text och måtten inte stämmer. Allt ser bara helt snett ut.

Kanske avvaktar jag med en ny roll-up ändå, vi får se. Alla investeringar i firman måste noggrannt tänkas över.

Kanske kan jag laga den på något sätt?

Den fyller ju sin funktion med att göra bra reklam för mina två första böcker i alla fall, deckarna kanske jag kan skylta för på annat sätt? Jag har ju faktiskt en liten bordsroll-up för just deckarna.

Alla författare tänker olika här. En del investerar i nya roll-uper varje år, en del tycker man klarar sig bra utan.

Vad tycker du?

Det vore kul att få svar både av författare och bokmässebesökare.

Hur viktigt är det egentligen med en roll-up?

Har varit i Hjo och tittat till mina böcker idag!

Som Skövdebo hör det till att man åker till den fina lilla staden Hjo på sommaren. Det är en alldeles lagom förmiddags-eller eftermiddagsutflykt. Hjo är en mysig stad och givetvis hör det till att man köper glass när man är där! Numera när jag åker till Hjo besöker jag alltid Gusto också.

Gusto är en butik mitt i centrala Hjo som säljer italienska delikatesser, riktigt smarriga sådana, här nedan ser du några exempel på vad du kan hitta i butiken. (Bilderna är lånade från Gustos Facebook-sida.)

Butiken har också ett litet urval med böcker, och det som är kul är att just mina fyra böcker finns där!

Kolla in vad snyggt:

Så har du vägarna förbi Hjo i sommar och är nyfiken på mina böcker kan du kolla in dem där.

Det finns också ett blädderexemplar av varje titel, vilket är perfekt om du vill kolla in lite noggrannare! 🙂

Jag vet precis hur utlämnad man kan känna sig när man skickar sin allra första bok till lektör.

Jag gillar verkligen alla Facebook-minnen som poppar upp. Idag dök det här minnet upp, ett inlägg jag skrev för sex är sedan, alltså 2015.

”Idag har min bok skickats över till lektören… och jag är redan supernervös… minst fyra veckor tar det att få sin ”dom”… Lektörens jobb är i princip att LETA efter fel, så frågan är om jag vågar läsa vad hon skriver när hon skickar sitt utlåtande… 😨😨😨

Jag kommer ihåg känslan, och jag minns väl den situationen jag var i då.

Den blomstertid nu kommer hade blivit refuserad hos alla förlag jag hade skickat den till.

Det var jobbigt. Så oerhört jobbigt. För jag trodde ju verkligen på manuset.

Att skicka boken till lektör var liksom min enda chans, jag ville verkligen veta om jag var helt fel ute när jag trodde på den här boken och jag ville veta HUR jag skulle kunna göra den bättre, för själv hade jag ingen aning om det.

Nu, sex är senare, har jag gett ut fyra böcker och håller på med redigeringen av min femte. Jag har gått Skrivarlinjen på Skrivarakademin, är medlem i Sveriges Författarförbund och Författarcentrum Väst.

Jag vet nu att det var det absolut bästa jag kunde göra i det läget, att skicka iväg boken till en lektör. Jag minns hur utlämnad jag kände mig när jag hade skickat iväg mitt manus, hur rädd jag var att hon inte skulle gilla mina karaktärer och mitt sätt att skriva.

Idag jobbar jag själv som lektör i min firma, och just det där, hur utlämnad man känner sig när man skickat iväg sitt manus, är något jag alltid försöker ha i huvudet när jag skriver mina utlåtanden. En lektörs uppgift är att vara helt ärlig, det finns ingen som gynnas av att jag skriver att manuset är fantastiskt om det inte är det. Nog för att författaren säkert skulle bli glad till att börja med, men hen skulle inte ha någon nytta av utlåtandet. Så jag är ärlig, men försöker alltid tänka på hur jag uttrycker mig, eftersom jag vet hur känsligt det kan vara.

Fotot på mig och min debutbok är taget på ett café i Skultorp, utanför Skövde. Fotograf: Johanna Carlsson. Om jag inte skickat manuset till lektör den där gången hade nog inte boken kommit ut.

Och om jag hade gett ut den själv istället för att skicka till lektör hade den inte på långa vägar blivit så bra som den blev.

Våroffer har fler än 14.000 lyssningar!

Som författare kan jag inte se antalet lyssningar på mina ljudböcker, jag kan se antalet satta betyg vilket säger en hel del om antalet lyssningar, men man kan ändå bara få ett hum om den faktiska siffran. I samband med en intervju förra veckan när jag fick frågan hur många som egentligen har lyssnat på mina deckare bestämde jag mig för att fråga förlaget. Svaret jag fick var ÖVER förväntan!

Våroffer har över 14.000 lyssningar och Gryningsdåd har närmare 4.500 lyssningar!!!

En del av de som läser detta kommer tycka att det är väldigt höga siffror medan en del kommer tycka att det är låga siffror. Om siffrorna är ”bra” eller inte beror nämligen HELT på vilka andra författare och andra böcker man jämför med.

Det släpps oerhört många deckare i Sverige och det finns en stor skara väntande deckarlyssnare som går omkring och väntar på nya deckare att sätta tänderna i, men det handlar så oerhört mycket om att SYNAS för att folk ska hitta till ens böcker, annars försvinner böckerna ändå i mängden. När en känd författare släpper en ny deckare vet alla om det, och den kommande boken/ljudboken blir skyltad överallt, och oftast kommer den därför automatiskt högt på topplistorna. Ju mer känd man är som deckarförfattare, desto mer syns böckerna. Men är man inte känd är det betydligt mer problematiskt, just på grund av att utbudet av svenska deckare är så stort. Det är så lätt att böckerna försvinner bland resten av alla deckare som släpps, att de aldrig hittar sina läsare/lyssnare.

Så jämför jag siffrorna med de större författarna är mina siffror låga, men jämför jag med ”de mindre författarna” är saken en helt annan. Själv väljer jag att jämföra med mig själv, och siffrorna som Våroffer och Gryningsdåd har som ljudböcker är min klart största ”framgång” som författare (hittills), OM man nu mäter framgång i siffror. Ett stort plus för ljudböckerna är förstås att de har sveriges populäraste uppläsare Gunilla Leining!

Våroffer släpptes i mars 2020 och hittills har alltså över 14. 000 personer lyssnat på den!

Gryningsdåd släpptes i mars 2021 och har hittills närmare 4.500 lyssningar!

För MIG är siffrorna helt fantastiska och gör mig jätteglad!

Att lära sig leva med sina kroniska sjukdomar.

Det finns mycket vi inte kan påverka själva, som sjukdomar vi drabbas av. Livet är inte rättvist. Men det finns också mycket vi kan påverka. Som synen på oss själva och situationen vi befinner oss i.

Jag har två tarmsjukdomar: Crohns sjukdom och gallsyremalabsorption. Jag har whiplashskada. Willis Ekboms sjukdom (restless legs.) GAD (Generaliserat ångestsyndrom.). Överaktiv blåsa. Ständig sömnlöshet. Migrän. Och en kronisk värk i hela kroppen som aldrig försvinner, en värk som är olika besvärande olika dagar men som alltid finns vid min sida och som ibland golvar mig helt.

Jag brukar inte skriva om det här, allra minst på bloggen, men idag gör jag ett undantag. Kanske är det för att jag känner mig extra sårbar idag eftersom jag vet att jag måste dricka 4 liter av ett äckligt laxermedel, eftersom jag vet att detta kommer att knocka mig fullständigt, eftersom jag gjort det förut och vet att det är hemskt jobbigt. Detta är en nödvändig förberedelse inför koloskopin som ska göras imorgon.

Den största anledningen till att jag skriver detta inlägg är för att jag vet att en hel del av de som läser det här inlägget säkert också har olika ok att bära, olika fysiska eller psykiska diagnoser som drar ner och dränerar. Jag vill nog med detta inlägg påminna om att en hel del sitter i attityden också. Det är naturligtvis inte så att mina besvär försvinner för att jag försöker tänka positivt, men först när man accepterar läget som det är kan man ta sig vidare. Jag kan aldrig vila bort min ständiga trötthet exempelvis, den finns alltid med mig, men vad är det för vits att ligga och vila hela dagen om det ändå inte hjälper?

Jag tänker att jag är ändå lyckligt lottad. Verkligen. Herregud, saker kunde ALLTID varit värre, jag är glad att jag inte har en dödlig sjukdom, jag är tacksam att jag kommer upp ur sängen på morgonen, och jag är så oerhört glad över att jag jag idag jobbar som författare! Vissa dagar måste man få bryta ihop och tycka synd om sig själv, men alla de andra dagarna tänker jag leva livet till fullo! Trots allt det där andra.

Vissa dagar kan jag till och med skämta om mina sjukdomar, för visst kan jag i vissa lägen se komiskt på eländet. Som att leva med överaktiv blåsa. Att gå på toaletten och kissa, sedan resa sig upp och fyra minuter senare vara lika kissnödig igen. På natten är det inte mycket att skratta åt, och sannerligen inte när man ska åka bil långt exempelvis, men det finns ju något väldigt absurt i vissa bedrövliga situationer.

Det här är absolut inte ett ”tycka-synd-om-inlägg”, snarare tvärtom, tanken med inlägget är att visa på att en del går att förändra med positiv attityd. För några år sedan såg jag min framtid som långtidssjukskriven … och nu är jag författare och jobbar mer än någonsin.

Man måste fråga sig vad kan jag göra, och hur ska jag göra det?

Det här inlägget är också ett stöttande inlägg till alla er som lever med olika former av kroniska sjukdomar och till er som vissa dagar vill ge upp.

Om denna dag är dålig, behöver det inte betyda att morgondagen blir det!

Jag vill avsluta inlägget med en dikt om att leva med kronisk smärta, en dikt skriven av Anni Svensson, maj månads gästbloggare på Marias Författarblogg.

Tid

Veckor, dagar, timmar och minuter.

Allt, allt, livet.

Allt jag längtat till.

Rinner genom mina fingrar.

Något som ändå bär mig.

Längtan, hopp om att en dag bli bra.

Någon viskar ”fokusera inte på det du inte kan, fokusera på det du kan.”

Är det jag?

Det river under huden.

Ser ut över ängarna, följer rörelserna där vinden smeker.

Vandrar långsamt vidare genom en svartgrön skog där en oberörd sols strålar dansar, bildar mönster på den mossbeklädda stigen.

En doft av sommarblommor vars namn jag inte längre minns.

Jag försöker fokusera på annat. Än smärtan.

Men det som river under huden vill inte släppa taget.

Tiden, den vackra sommaren försvinner ifrån mig.

Rinner genom mina fingrar.

Och jag kan bara.

Se på.

/Anni

Tack Anni för att du satte ord på det som är svårt att sätta ord på.

För att du fångade den känslan.

Här hittar du Annis gästbloggsinlägg: Gästbloggare: Anni Svensson – Maria Richardsson (mariasforfattarblogg.com)

Och här är hennes hemsida: https://annisvensson.com/

Jag går igång på komplicerade känslor.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är forfattarportratt-e1625208188441.jpg

Texten ovanför finns med i min författarpresentation i boken Gryningsdåd (pappersboken, Joelsgården Förlag.)

Jag går igång på komplicerade känslor.

Allt är inte är svart eller vitt.

Jag fastnar för det som skaver inuti när det ser bra ut utanpå.

Under ytan

skäms jag för mig själv

under ytan

bränner bilden mig

Under ytan

är vi alla små

under ytan

kan en god själ förgås.

Texten ovanför är utdrag från Uno Svenningssons låt Under ytan.

*

Det som händer under ytan hos människor intresserar mig, fascinerar mig.

Det är det jag vill skriva om.

Här en bild på mig och min andra bok Och allt blir återfött.

Full av komplicerade känslor. Boken alltså. 😉

Månadens gästbloggare: Peter Gissy

Foto: Boel Ferm

Idag är det den sista juni, och det är dags för månadens gästbloggare. Han heter Peter Gissy och är aktuell med boken ”En avgörande ledtråd”, som han beskriver som en tuff deckare i Göteborgsmiljö. Han har skrivit 50 (!) böcker och är också en av de mest utlånade författarna på biblioteken.

Vill du veta mer om ”En avgörande ledtråd” eller Peter Gissys skrivprocess?

Här kommer Peters text:

DECKARE FRÅN GÖTEBORG: FYNDET AV EN DÖD KVINNA ÄNDRAR HENNES LIV…

Mitt namn är Peter Gissy och jag är aktuell med en tuff deckare i Göteborgsmiljö – den här gången med en kvinnlig huvudperson. Boken heter ”En avgörande ledtråd” och jag har två stora fokus med den: dels vill jag visa hur rättspsykologi används i polisarbetet idag, dels vill jag belysa det hängivna arbete som utförs på jourhem runt om landet.

Ramberättelsen är inte speciellt komplicerad. Michelle Mohlin är i grunden polis men har bytt inriktning efter en uppslitande skilsmässa. Som nyutbildad rättspykolog håller livet på att ordna upp sig – delvis via hennes engagemang i ett närliggande jourhem för misshandlade kvinnor. Men fyndet av en död, naken, kvinna i ett skogsområde i Gråbo förändrar allt. En tillfällig gränsöverskridande polisgrupp formeras i vilken hon blir ombedd (motvilligt) att delta, och här ges hon möjlighet att testa några rätt udda metoder för att ringa in och locka fram mördaren. Michelle drar slutsatser om mördaren utifrån mordet, mordoffret och mordplatsen – så som ju också sker i dagens polisarbete. Den gärningsmannaprofil som hon tar fram inkluderar karaktärsdrag som hon väljer att försöka använda sig av.

ALLT I GÖTEBORG

De geografiska miljöerna – allt utspelas i Göteborg med omnejd – växlar flitigt i boken och mycket av dialoger/monologer sker medan Michele är på väg på olika uppdrag.

I slutändan åker förstås mördaren dit – det visar sig att det är två gärningsmän i farten, alltså två intriger som jag valt att smälta ihop – och de ”goda krafterna” segrar. Jag har försökt bemöda mig om att ”the bad guys” ska få en förklaring till varför de agerar så knäppt som de gör.

Utöver miljöskiftena har jag försökt utveckla karaktärerna under skrivandets gång, jag har jobbat mot att överraska läsaren hela tiden (det hör ju speciellt deckargenren till). Till den ändan har jag gått in och ut ur olika huvuden och bytt tempus flitigare än i tidigare deckare av min hand. Det låter experimentellt och jobbigt och ja, det har varit snirkligt och svettigt… men också alldeles oerhört utmanande och fantastiskt. Jag hoppas läsaren tycker det är en spännande ”resa” jag bjuder på.

FYRA ÅRS SKRIVANDE

Boken är (tyvärr) tjock (över 600 sidor) och har tagit över fyra år att skriva och tvingat mig att läsa in mig på olika ämnen, allt för att kunna skriva trovärdigt. Jo, just trovärdighet är ju som bekant ett nyckelord när man skriver: om inte läsaren ”köper” karaktärerna eller miljöerna eller handlingen så är man rätt snart ”rökt” och risken är stor att hen slänger boken i väggen (bildligt) och aldrig når det spännande slutkapitel som man jobbat så mycket med. Att boken blev så tjock var aldrig planerat: den ena händelsen har lett till den andra och det har känts naturligt att skriva på. Tjockleken är jag rädd kan skrämma bort läsarna – jag håller tummarna för att så inte blir fallet. 

FEMTIO BÖCKER

Efter mer än tjugofem år som författare (och totalt femtio böcker i olika genrer, ja, det är galet många) är det fortfarande lika bubbligt spännande att nå ut med en bok så här. Frågorna är desamma som när jag debuterade med min första kriminalroman 1996: Hur ska boken tas emot? Gjorde jag rätt som tog upp de här frågorna? Tycker läsarna att det är lika spännande som jag? Som författare kan man ju bara försöka lita på sin inre kompass medan man tar sig fram mot slutkapitlet: känns det skapligt i magen så hoppas man att det antagligen är något som ”funkar”.

HUR GÖR JAG?

Jag har bakom mig en salig blandning böcker i alla möjliga genrer. Mest deckare – för vuxna och barn. Några alster är bättre än andra (om jag ska vara ärlig). Den vanligaste frågan som jag som författare får är: Hur fasen gör du? Det är förstås mängden alla tänker på. Tja, jag har inget superbra svar på den frågan men en sak är klar: jag skulle aldrig ha klarat att skriva så mycket utan en ”fungerande” skrivprocess. Alltså en vettig arbetsmetod. Det är några väsentliga punkter som jag funnit måste till för att man ska nå fram till slutkapitlet. Och som (ur)gammal kursledare (Skrivakademin i Göteborg, Ordfront, ABF, bl a) kan jag inte låta bli att ta upp dem här, möjligen kan de fungera som stöd för hugade skribenter. Kom ihåg att det här är mina personliga synpunkter.

NÅGRA BRA TIPS

Som alla vet som läser den här bloggen måste man ta ställning till en hel massa innan man kommer igång med själva skrivandet. Intrig, karaktärer och miljöer såväl som rent skrivtekniska detaljer: vilket tempus ska man använda, mig eller mej i dialogen, jag-form eller inte? etc.

När man väl är där ska själva skrivarbetet påbörjas. Det låter enkelt, men är det inte. Vad krävs? Jo, i grunden, och viktigast av allt, måste man verkligen tycka det är kul att vända och vrida på ord och meningar (trots att det värker i rygg och nacke) – kalla det skrivglädje om du vill (ett bättre ord är kanske skrivvånda).

Så måste man vara systematisk, alltså hitta någon regelbundenhet i skrivandet. För min del brukar jag skriva på förmiddagarna (och helst varje dag för att inte komma ur historien) och ägna eftermiddagarna åt att fundera över vad jag ska skriva nästa dag.

SKRIV FRAMÅT

Man måste också hela tiden (nåja) tvinga sig att skriva ”framåt”, dvs när man är klar med ett skrivpass så ska man inte gå tillbaka i texten och börja rätta eller ändra om, nej, du kastar dig rakt över nästa kapitel. Risken är annars att man sitter och hackar på samma fläck – när du innerst inne vet att du ju (när du väl når slutkapitlet) ändå kommer att gå tillbaka och redigera hela texten från början. Då kommer du att ändra på mycket igen.

Allra sist måste man – håll i dig nu! – tvinga sig att faktiskt ha ett mått av dåligt omdöme. Jo, du läste rätt. Sitt inte och öda jättemycket kraft på detaljer under skrivprocessen – släpp det bara och låt orden rinna ur dig. Säg till dig själv att ”det får duga så” och skriv vidare, skriv framåt.

Kom ihåg att du inte skriver ett färdigt manus i första vändan (inte såvida du är ett geni, och det är mycket få av oss) – nej, du skriver ett utkast som du kommer att peta runt i åtskilliga gånger. Tänk så mycket enklare det blir när du nått det sista kapitlet och ”ser” helheten framför dig! Alla vet att det ju är så mycket enklare att ändra i en given text än att skriva nytt på ett blankt papper.

Sådär, nu var det sagt. Förlåt om jag låter som en gammal knarrig magister.

KURIOSA OM MIG

Vill du läsa mer om mig och mina böcker så har jag en hemsida: www.petergissy.se. Där finns också recensioner och litet annat.

Kuriosa om mig: Skåning (från Landskrona) som bor i centrala Göteborg sedan många år, jag har fyra barn och sex barnbarn. Aktuell med deckaren ”En avgörande ledtråd” som jag delvis har skrivit i Palma de Mallorca där jag och min fru tillbringade någon månad varje sommar innan pandemin. Jag är aktuell också med en deckarnovellsamling: ”Mord till kaffet” – fem kusliga kriminalhistorier”. Böckerna är inlästa på Storytel. Jag är 74 år ung.