Den 22 juli släpps ”Och allt blir återfött” som ljudbok!

Mina två första böcker Den blomstertid nu kommer och Och allt blir återfött har funnits ute ganska länge som fysiska böcker, utgivna på Lindskog Förlag.

Den blomstertid nu kommer släpptes som ljudbok den 12 juni, och Och allt blir återfött, som är en uppföljare till den första boken släpps den 22 juli!

Ljudböckerna utges av Word Audio Publishing.

Här kan du läsa om handlingen i boken:

Fyra år har passerat, det är nu 90-tal och tonårsflickorna från ”Den blomstertid nu kommer” har blivit unga kvinnor. Fortfarande brottas de med olika problem som har sina spår i det förflutna. Linda söker efter mannen i sitt liv, Sussi lever i tron att ensam är stark, Sofi flyr sin ångest med alkohol och droger medan Anna har lämnat en stad hon aldrig mer vill återvända till.

”Och allt blir återfött” av Maria Richardsson är en fristående fortsättning på ”Den blomstertid nu kommer”. En berättelse om att våga hoppas när livet känns som mörkast, älska trots att kärleken har mycket emot sig och bemöta ens största rädslor för att kunna gå vidare.

Jag hoppas att du vill lyssna!

Om du har Storytel kan du lägga den i din bokhylla redan nu! 🙂

https://www.storytel.com/se/sv/books/1703013-Och-allt-blir-återfött

Redigeringsfasen:The neverending story…

Jag lärde mig mycket om skrivande när jag gick Skrivarlinjen på Skrivarakademin. Och för varje bok jag skriver lär jag mig mer.

En viktig sak jag har lärt mig är att redigeringen ALLTID tar längre tid, betydligt längre tid, än vad man tror. Och den fasen är inte något som är okej att hasta förbi, den fasen måste få ta den tid det tar!

Redigeringsfasen kan ta lika lång tid som att skriva ner själva texten, men som författare får man aldrig underskatta den delen. Aldrig.

Första boken jag skrev, Den blomstertid nu kommer, var svårast att skriva. Såklart. Av den anledningen att jag då inte visste exakt hur processen skulle gå till. Nu vet jag det. Och den vetskapen gör att redigeringen känns både roligare och lättare.

När jag skrev min första bok var jag mer osäker. Jag läste allt jag kom över, var noga med att göra allt i rätt ordning.

Nu när jag skriver gör jag inte nödvändigtvis sakerna i ”rätt” ordning, när man kan processen kan man göra saker och ting lite i den ordningen man känner för. Men det man aldrig ska göra, aldrig någonsin, är att slarva med redigeringen.

Jag lämnar inte ifrån mig ett manus förrän jag känner att det är minst lika bra som boken jag skrev innan. Det är min måttstock.

Kolla in den här texten:

Den säger ganska mycket om pendlandet upp och ner som man står inför under redigeringsfasen. Och ja, det kommer alltid en punkt när manuset börjar kännas kasst.

Första gången det hände fick jag panik och var rädd för att jag förstört hela min bok.

Numera vet jag att det är ett tecken på att redigeringen börjar bli klar.

Gästbloggare: Håkan Mattsson, del 2

Idag är det den allra sista dagen i juni 2020, vi är fortfarande bara i början på den märkligaste sommaren många av oss upplevt. Det är dags för månadens gästbloggsinlägg och för första gången är det en gästbloggare som har varit månadsbloggare förut. Han heter Håkan Mattsson och bloggade här för två år sedan, i juli 2018. Då hette hans text ”Att få ändan ur vagnen – ska det ta ett helt liv att skriva sin första bok?” och mycket har hänt sedan dess. Här kommer hans nya text ”Min bekännelse.”

***

Här kommer Håkans text:

Min bekännelse

Som rubriken antyder tänkte jag ta tillfället i akt och erkänna några av mina privata pinsamheter. 

Det finns saker som man kanske undviker att avslöja när man intervjuas eller presenterar sig inför en publik. Man vill ju bygga upp en seriös bild av sig själv som man hoppas folk ska respektera och finna intressant. Kalla det varumärkesbyggande. Och för oss författare är det ju inte alstren vi producerar som är varumärket, utan vi själva. Personen bakom verket.

På de fyra år som gått sedan jag släppte min första bok har jag lärt mig att varumärket behöver underhållas kontinuerligt. Det behöver utvecklas och förnyas. Ungefär som att ens egna romankaraktärer behöver utvecklas under berättelsens gång. Men den viktigaste lärdomen är att det inte handlar om att bygga upp en bild som man tror ska intressera och inge respekt. Nej, för troligen blir bilden då konstruerad. Man tror helt enkelt inte att den man egentligen är räcker till för att vinna folks intresse.

I slutändan har man då byggt upp en falsk bild av sig själv som blir allt svårare att upprätthålla och dessutom lätt för folk att genomskåda. Därför tror jag det är bättre att försöka vara transparent i så mycket som möjligt. 

Du är mer intressant om du är äkta!

Med denna insikt som ledstjärna tänkte jag därför berätta lite om den verkliga Håkan, inte den där tuffingen jag ville framstå som när jag släppte min första roman Stay Metal.

Så, här följer några bekännelser

När det kommer till musik så har jag ofta vidhållit att jag lutar åt lite rockigare tongångar. Hårdrock och rock. Och visst gillar jag det. Jag har lyssnat mycket på gammal 70- och 80-talshårdrock såsom Rainbow, Scorpions, Yngwie Malmsteen, Whitesnake och även mycket på Bruce Springsteen. Men här kommer en chockerande sanning: Ibland behöver jag vältra mig i riktigt smäktande lovesongs. Alltså såna där klassiska powerballader. Till exempel i morse, då jag satte mig i bilen för att åka till jobbet. Det fick bli kärleksballadernas kärleksballad i bilstereon. You’re the inspiration med Chicago. Jag sjöng med hela vägen till jobbet. Pinsamt? Javisst. Men det skiter jag i. Ibland behöver jag en sån låt och så var det i morse.

Samma sak gäller film. Visst, jag kan gilla storslagna actionrullar och även lite läskiga filmer. Men om jag verkligen vill förlora mig i en film så är det ofta en dramafilm som får förtroendet. Till exempel Night train to Lisbon, som jag varmt rekommenderar. 

Böcker då? Jo jag kan uppskatta en hårdkokt deckare eller thriller, men det som grabbar tag i mig allra mest är Storslagna äventyr som tar med sig läsaren på en resa både geografiskt och historiskt, gärna spännande skildringar där förloppet påverkas av historiska skeenden bakåt i tiden. I dessa böcker har blodet och våldet ofta en mindre framskjuten position. Det är de spännande miljöerna och det stora mysteriet som är i fokus. Sånt gillar jag! Till exempel Dan Browns och Robyn Youngs böcker. 

Men jag minns fortfarande Enid Blytons äventyrsböcker från barndomen. Den absoluta favoriten var Äventyrens flod. Den boken ärvde jag av min mamma som fått den av sin mamma när hon var liten. Jag har läst den så många gånger att den nu håller på att rasa isär! Även böckerna om Femgänget var stora favoriter i min ungdom. Jag hade dem alla och läste dem om och om igen genom hela barndomen, ända upp i övre tonåren. 

Så vad drar vi då för slutsatser om dessa bekännelser?

Ja, jag är nog inte så tuff som jag ville framstå för några år sedan. Jag är en romantiker och det avspeglas i det jag lyssnar och tittar på, och det jag läser. 

Och det avspeglas även i min nya roman Reliken – Stjärnornas budbärare, som är mitt eget försök att skriva just en storslagen äventyrsroman med spänning och mystik men inte så mycket blod och våld, även om det också finns såna inslag. 

Att släppa en ny roman i en helt annan genre och med ett helt annat språk är lite läskigt. Det är som att vara debutant på nytt. Men jag älskar det! 

I dessa speciella tider bör vi rent fysiskt undvika att resa långt bort. Vad passar väl då bättre än att luta dig tillbaka i solstolen och låta Reliken – Stjärnornas budbärare ta dig med på en spännande resa ut i Europa?

Själv ska jag blåsa dammet av Äventyrens flod och läsa den ännu en gång. Ifall någon ifrågasätter valet av semesterläsning får jag använda mina barn som ursäkt, klart att de vill ta del av ett sådant mästerverk. Och kanske vill de faktiskt det. Då får det bli högläsning på altanen.

Håkan Mattsson.

Länkar:

www.facebook.com/hakanforfattare

www.instagram.com/hakanforfattare

http://hakanmattsson.nu/

Håkans tidigare gästbloggsinlägg hittar du här: https://mariasforfattarblogg.com/2018/07/26/gastbloggare-hakan-mattsson/

Från och med den här månaden finns det möjlighet för mina gästbloggare att gästblogga igen!

Idag är det återigen en av de sista dagarna i månaden, och som ni vet betyder det att det börjar bli dags för månadens gästbloggare. Juni månads gästbloggare presenteras imorgon, men idag vill jag skriva ett inlägg rent allmänt om mina gästbloggsinlägg.

I mars 2018 började jag med gästbloggare här på Marias Författarblogg, och orsaken var helt enkelt det att jag hade funderat en hel del kring bloggens läsare, vad jag trodde de ville läsa om. Har man en blogg så vill man ju nå ut, man vill få inlägg som blir lästa, och då behöver man påminna sig om då och då vilka det är som läser just den här bloggen.

Jag tror att bloggens regelbundna läsare framförallt består av två olika grupper. Dels den gruppen som är intresserade av mitt skrivande och mina böcker, men också naturligtvis alla de som skriver själva.

De som vill veta hur de ska göra för att nå utgivning med sitt manus eller som redan har gett ut böcker, de som vill veta om de är på rätt väg, de som tycker det är intressant att veta hur andra har gjort och de som vill ha skrivtips.

Jag gillar att skriva om skrivtips!

Både mina egna skrivtips och andras skrivtips.

Och som alltid uppmanar jag de som läser bloggen att kolla in alla skrivtips de kommer över, men att sedan sålla och bara behålla dem som funkar just för dem i den situation de befinner sig i just nu. Det är klart att man till viss del vill ha olika typer av skrivtips beroende på om man har möjlighet att skriva på heltid eller om man har skrivtid varannan tisdag mellan klockan 18 och 19. Likaså spelar det förstås in om man bor själv, har familj eller är ensamstående med flera barn.

Jag får hela tiden väldigt många frågor kring hur JAG har gjort för att få mina böcker utgivna, och just därför bestämde jag mig för att börja med gästbloggare. För det är ju intressant att läsa om olika vägar att gå.

Jag har gett ut mina böcker på traditionella förlag, men många ger ut själva eller på hybridförlag.

Vad finns det för fördelar och nackdelar?

Hur tänker andra författare?

Finns det någon som fått sin bok antagen på första försöket?

Finns det någon som har kämpat i 20 år med samma manus? Hur orkar man det?

Vad driver andra framåt?

Samtidigt som det är intressant att läsa alla solskenshistorier får man inte glömma att det finns många som kämpar på år ut och år in UTAN att nå utgivning. Vad är det som får dem att fortsätta hoppas?

För mig är det viktigt att mina gästbloggare består av skrivande människor som har kommit olika långt i sitt författarskap, och det känns också viktigt med gästbloggare som skriver i olika genrer och på olika sätt. Jag vill ha gästbloggare i skiftande åldrar, av olika kön och som gärna tänker på olika sätt.

När jag kollar statistik på Marias Författarblogg så ser jag att min sida ”Mina gästbloggare” alltid är välbesökt, och inte bara de senaste gästbloggarna, jag ser tydligt att ALLA mina gästbloggare blir lästa och eftersökta på bloggen lite då och då, vilket är jättekul.

Jag har varit noga med att det ska vara en helt ny gästbloggare varje gång, men nu från och med morgondagens gästbloggare kommer det att vara möjligt för alla mina tidigare gästbloggare att få gästblogga ytterligare en gång.

Ibland måste man nämligen tänka om lite, jag tänker att läsarna på den här bloggen säkert har intresse av att få reda på vad som har hänt sedan mina gästbloggare skrev förra gången. (Vissa av mina gästbloggare har tidigare fått skriva ytterligare inlägg, men då har det inte varit frågan om månadsbloggsinlägg.)

Så den av mina tidigare gästbloggare som är intresserad av att skriva ett uppdaterat inlägg (och som tycker att det finns något intressant att skriva om som hänt sedan sedan sist) skickar PM till mig, så blir man uppsatt på min lista.

Och jag kommer själv att blanda nya och gamla gästbloggare precis som jag önskar. Hoppas ni är nyfikna på detta, och hoppas att ni vill läsa inlägget imorgon, det första månadsgästbloggsinlägget med en av mina ”gamla godingar!”

Vem är det?

Vad har hänt sedan sist?

Kolla in imorgon så får ni se! 🙂

Bilder på mig tillsammans med fem av mina tidigare gästbloggare och författarkollegor:

Louise Halvardsson, Petronella Simonsbacka, Gunborg Sahlin, Maria Bouroncle och Annette Brandelid.

Mina gästbloggare är hittills 27 stycken, och här hittar ni dem alla: https://mariasforfattarblogg.com/mina-gastbloggare/

***

Foto på denna sida: Chatrin Carlsson, Ola Hendberg, Annica Poring, Petronella Simonsbacka och privat.

Ett inlägg om mitt eget läsande.

Vad vill ni att jag skriver om på bloggen?

Jag kastade ut frågan och fick svaret att det vore intressant att läsa ett blogginlägg om vad jag själv läser. Ett inlägg om min favoritförfattare, min favoritgenre och min favoritbok. Och gärna också några rader om huruvida mitt läsande har påverkats av att jag gått skrivutbildning.

Okej, här kommer inlägget:

Jag har alltid haft skrivandet som mitt största intresse, men givetvis är det också så att jag har haft ett stort läsintresse hela livet! Jag skriver ”givetvis” därför att för mig känns det som en självklarhet att de hör ihop, för mig har det i alla fall alltid varit så.

Att läsa och skriva fyller ju samma funktion, det här att få släppa den verkliga världen för en stund och ta sig in i en helt annan värld.

Jag lärde mig läsa tidigt och kommer ihåg att jag läste mycket Astrid Lindgren-böcker som barn. Och serietidningen Bamse.

Mitt läsande var allra störst och intensivast under tonårstiden, och jag tror att det var så av många olika anledningar.

Som att jag försökte hitta mig själv och komma underfund med vem jag egentligen var. Som att jag ofta kände mig ensam och övergiven.

Tack vare mitt läsande kunde jag testa gränser ”på ett säkert sätt.” I böckernas värld kunde jag göra det jag annars höll mig borta ifrån. Som droger exempelvis. Jag har aldrig testat droger, men att det finns en oerhörd nyfikenhet i tonåren att testa på saker och ting är ju bara naturligt.

Vad har då detta med mitt läsande att göra?

Väldigt mycket, faktiskt.

För jag stillade min nyfikenhet genom att istället läsa om droger, alla möjliga typer av böcker. Jag läste faktaböcker om droger, skönlitterära böcker om droger (både skönmålande och svartmålande) och jag läste självbiografier.

Min mamma hade mängder av Allers-romaner hemma, mängder. Ni vet sådana där berättelser som gick som följetong i tidningar som Allers, Året Runt och Hemmets Journal och sedan släpptes som pocket. Jag slukade dessa böcker, som ofta var fullständigt fixerade vid kärlek och romantik.

Min favoritförfattare under den här perioden var Sidney Sheldon.

Men de böckerna jag minns som verkligen gjorde avtryck är följande:

Törnfåglarna av Colleen McCullough

Dansa på min grav av Aidan Chambers

https://www.bokus.com/bok/9789129683479/dansa-pa-min-grav/

Flyga bort av Björn Håkansson

Så läste jag Passionsspelet av Jonas Gardell, och jag fastnade direkt. Jag fascinerades av Jonas Gardells sätt att skriva och allting som hade med hans person att göra. Och här måste jag poängtera att vi talar om slutet på 80-talet, Gardell var inte alls så som han var idag. Det här var lååångt innan han ”slog igenom.” Sedan den boken har han alltid funnits med som min favoritförfattare med böcker som En komikers uppväxt och Torka aldrig tårar utan handskar.

Varför är han då min favoritförfattare?

Ingen kan som han beskriva verkligheten, den gråa tristessen och den sköra människan. Jag älskar hans makalösa sätt att handskas med ord på, att få fram mänsklig förtvivlan, tafatt kärlek och råheten i livet. Hans berättelser är vackra. Sköra, trasiga, men vackra.

Och ja, Jonas Gardell är nog den författare som absolut har inspirerat mig mest. Jag vill skapa den känslan han skapar med sina texter, jag önskar förmedla med mina texter något av det han lyckas förmedla med sina texter.

Jag har också under perioder läst mycket Stephen King-böcker, och min favoritbok av honom är Jurtjyrkogården.

Jag vet egentligen inte vilken genre som nu är min favoritgenre, men det jag undviker är till viss del romance/feelgood, och jag tror absolut att det kan ha med att göra att jag läste alldeles för mycket av just den genren som ung. Och förstås att jag tycker att en stark berättelse ska innehålla svärta, jag har lite svårt för att det slutar med att alla levde lyckliga i alla sina dagar, och orsaken till det är ju att jag tycker att livet inte är så. Det finns liksom inga lyckliga slut i livet. Inte helt och hållet.

Det är inte det att jag säger att det inte finns lyckliga förhållanden, men ordet lycka är inte ett tillstånd som fortsätter och fortsätter och fortsätter …

Det är absolut inte så att jag dissar hela romance/feelgoodgenren, om en bok är bra eller inte handlar om hur den är skriven, inte vilken genre den tillhör. Det jag menar är bara det att jag väljer ofta inte den typen av böcker själv.

Jag läser fortfarande en del i genren unga vuxna, tycker mycket av det som ligger i den genren är alldeles för underskattat. Som Papperssjälar av Emma Johansson, den boken gillar jag mycket.

Så var det det här med om jag läser på att annat sätt efter min skrivutbildning. (Skrivarlinjen på Skrivarakademin.)

Svaret på det är kort och enkelt: Ja. Absolut.

Och det är nog en kombination av skrivutbildningen samt att jag nu har skrivit flera böcker själv och vet hur hela bokprocessen går till. Det gör att det är svårt att läsa en bok på samma sätt som förut, istället tänker jag mer på hur boken är skriven, hur karaktärerna är uppbyggda och hur författaren handskas med orden.

En sak som hör ihop med det är att nu när jag skriver deckare själv, så blir jag ofta distraherad när jag läser andra deckare, på nåt sätt glider jag alltid in på min egen story, min egen research och mina egna karaktärer. Men istället kollar jag mer på deckarserier, det blir liksom ett annat format och då funkar det.

Sthlm Rekviem. Tv-serie, byggd på böcker skrivna av Kristina Ohlsson

Ibland lyssnar jag på en ljudbok, men då lyssnar jag ofta en kort bit i taget, annars är det väldigt lätt att återigen glida in på saker kring hur berättelsen är uppbyggd istället.

Lyssnar just nu på denna (och, ja, den är bra!):

En bok jag planerar att läsa:

En författare jag är nyfiken på, mannen på bilden nedan (Jonas Karlsson):.

Nu finns min första låt på Spotify!!!

Nu äntligen är ”They tell me” med My Sweetest Punch släppt!

Min första låt på Spotify!!!

Hoppas ni vill lyssna.

They tell me

It was such a perfect morning, and I thought of you
I can smell the pretty flowers, I wish for you to smell them too

They tell me to get on, tell me to get by
They tell me to, tell me to let go
How am I supposed to live without
When everything I feel is about
Maybe it´s the clothes that someone wear 
Maybe it´s a smell in the air 

I´m not sure if I am ready (Will you ever be)
I´m trapped in all those feelings (You keep on missing me)
Everything is made of memories (Of things we used to do)
I can smell the pretty flowers

They tell me to get on, tell me to get by
They tell me to, tell me to let go
How am I supposed to live without
When everything I feel is about
Maybe it´s the clothes that someone wear 
Maybe it´s a smell in the air 

***

Text: Maria Richardsson Musik: Rickard Linde

I morgon släpps ”They tell me”, min första låt på Spotify!

I morgon, fredag den 26 juni, släpps den.

They tell me.

Med text av mig och med musik av Rickard Linde.

Den första singeln från My Sweetest Punch kommande album.

Min första låt på Spotify.

Det är lätt att se likheter mellan att släppa en låt på Spotify och att släppa en bok. Det allra troligaste är nämligen att låten/boken försvinner bland alla andra låtar/böcker. Fast man måste ju som textförfattare/författare alltid tro på/jobba för att låten/boken ska nå ut.

Jag vet hur man gör för att jobba på att få en bok att nå ut, men hur gör man det med en låt?

Det är okänt vatten för mig, men ALLT är okänt i början. Jag inser att jag förmodligen inte kan påverka något när det gäller låten, det är nog bara att hoppas på att låten får många lyssningar och att folk fastnar för den och därmed efterfrågar den!

Hur som helst är det ett häftigt nytt steg att ta för mig:

Snart fyra utgivna böcker och en låt på Spotify!

Jag hoppas att ni vill lyssna imorgon!

Här kan du läsa en alldeles färsk artikel från Alekuriren, en intervju med Rickard Linde om det nya singelsläppet: https://alekuriren.prenly.com/831/Alekuriren/311981/2020-06-23/14277679/Nodingebo-slapper-ny-singel

Upp och ner, ner och upp …

Det är lätt att bli fixerad vid de där ljudbokslistorna. Plötsligt höjs betyget ett snäpp, sedan sänks det lika snabbt. Plötsligt går en bok upp ett snäpp på en lista, och sedan sänks den.

På Storytel kan det hända saker väldigt snabbt.

Jag är glad att jag hann ta den här bilden i alla fall innan Den blomstertid nu kommer föll ner ett hack:

Även en författare har rast, och på rasten kollar jag gärna runt lite.

Jag släppte Storytel och scrollade på Facebook istället, och då dök det här inlägget upp i en ljudboksgrupp.

Jag är så glad att jag vågade ta steget, det stora steget att våga satsa på mitt författarskap.

Inte en enda dag har jag ångrat det.

Jag har det häftigaste jobbet i världen!!!

Första recensionen på ljudboken till Den blomstertid nu kommer!

Nä, men oj! Plötsligt hittade jag en alldeles färsk recension på Den blomstertid nu kommer på Instagram, den allra första recensionen på min nya ljudbok! (Jag har fått många fina recensioner på Den blomstertid nu kommer förut, men då har det gällt pappersboken.)

Det är Anna Green på Annas Läsdagbok som har lyssnat på den!

Anna Green gör så oerhört snygga bilder till recensionerna, kolla in här!

Här hittar du den nya recensionen:

https://www.instagram.com/p/CBsaw0VJFDM/

Och här hittar du hennes tidigare recension på Våroffer:

https://www.instagram.com/p/B-XtTaCJgqs/?utm_source=ig_web_copy_link