Min tid som Duranie och hur det påverkar mitt skrivande.

Känner du till Duran Duran? Det är ett syntpopband som fortfarande är aktiva, men deras storhetstid var i början på 80-talet. Deras fans/groupies kallas Duranies och en gång i tiden var jag en sådan. (Jag kallar mig fortfarande Duranie, men tro mig, det är på ett helt annat sätt idag.)

mde

En kväll, jag tror jag var 14 år, låg jag framför Tv:n och så helt plötsligt dök det här bandet upp. Jag har svårt att beskriva den upplevelsen, men mitt liv ändrades där och då. Mitt liv fick en ny betydelse från den stunden, jag bestämde mig för att leva för Duran Duran. Deras liv blev betydelsefullare än mitt eget.

När jag skriver att deras liv blev betydelsefullare än mitt eget, så är det ett sorgligt konstaterande, men det var verkligen så. Duran Duran bestod av fem killar, ungefär 10 år äldre än vad jag själv var. Jag älskade dem alla.

Mina skolresultat förämrades från att jag blev Duranie, förutom i svenska och engelska.

I svenska för att det var från och med då jag började skriva mina berättelser på ett helt annat sätt. Mina berättelser blev mer levande, gestaltande, detaljerade och betydligt längre än tidigare. Jag började skriva utmanande berättelser smockfulla av sex, droger och rock´n´roll.

I engelska för att jag började köpa engelska och amerikanska musiktidningar, och försökte komma över alla intervjuer som någonsin var gjorda med bandet, både i tidningar och på video. Och så översatte jag alla deras låtar till svenska förstås!

Sociala medier existerade ju inte då på det sättet som idag, men det fanns något som hette fb:s, friendshipbooks. Friendshipbooks var små hemmagjorda häften som man skapade för någon annan Duranie och sedan skickade ut i världen via en Duranie-brevvän. Under min mest intensiva period hade jag 57 brevvänner, de allra flesta Duranies från hela världen. Och alltid skickade man runt dessa böcker. Och under denna period kallade jag mig inte för Maria Richardsson heller. Nej, jag hette Nicki Taylor.

Hur kom jag då ur denna period?

Jo, jag började gymnasiet. Jag kommer ihåg att jag hade Duran Duran -tröja första dagen och att jag presenterade mig inför de andra som Duranie. Men så kom det första gymnasiediscot. Och där träffade jag en kille som jag blev vansinnigt förälskad i. Och då var det ungefär som att göra hål på en ballong. Poff, så var min Duranie-period över. I princip var det faktiskt så det gick till.

Varför skriver jag om detta? Jo, för att allt vi är med om påverkar oss på ett eller annat sätt.

Om du bara visste hur mycket detta har fått mig att veta hur det känns att vara besatt av något, att känna sig annorlunda och missförstådd, att bli betraktad som ett freak, att veta att man aldrig kommer att få den man älskar och hur ont den vetskapen gör.

Och en sak till. Jag kommer än idag väldigt tydligt ihåg hur jag tänkte, vilket gör att jag har lätt att relatera till tonåringar som inte alltid gör de smartaste valen. Denna period har alltså påverkat mitt skrivande i högsta grad. Allt vi har upplevt påverkar nämligen. Allt. Fast ibland måste man få distans till saker och ting först för att inse det. 🙂

Om den första boken får bra respons blir den andra boken förstås mycket lättare att skriva.

Jag tycker att den första boken var den klart svåraste att skriva av den anledningen att när den väl var släppt och jag fick höra den fina responsen och alla började ta mitt skrivande på allvar blev ju ALLT så oerhört mycket lättare.

Inlägget nedan poppade upp på min facebooksida idag, som ett minne , ett inlägg jag skrev för exakt ett år sedan:

Det känns som en mycket fin början på dagen när man går in på facebook och ser YTTERLIGARE ett fint omdöme om sin bok!

Och folk frågar hur jag ORKAR skriva fler böcker … Svaret är mycket enkelt; När mitt batteri börjar bli tomt fyller jag bara på det med att kolla in alla mina fina recensioner och läsarkommentarer! 😍

Foto: Chatrin Carlsson

Kan man skriva om verkligheten, eller blir det för tråkigt?

När man skriver en story måste den bli såpass intressant att andra vill läsa den. Det måste finnas ett driv, en vilja att komma vidare och att få veta vad som ska hända. Och det måste finnas twister, saker som omkullkastar eller åtminstone skakar om . Jag håller mig alltid till saker som skulle kunna inträffa i verkligheten när jag skriver, eller rättare sagt i de berättelser jag hittills har skrivit har det varit så.

Jag tycker nämligen att vanliga liv är oerhört intressanta.

Alla har vi saker vi gömmer undan, saker vi är mindre stolta över, skelett i garderoben. Det vill jag skriva om! M

Livet pågår hela tiden oavsett vad som händer. Om grannen hamnar på psyket, arbetskamratens fru dör, kusinen tar en överdos eller dottern blir misshandlad så fortsätter allt att rulla på i alla fall. Men hur påverkas den som detta händer? Hur påverkas omgivningen? Det vill jag skriva om!

Men vad du än gör så glöm inte att karaktärerna är viktigast av allt!

Du måste skapa karaktärer som känns verkliga, som BLIR verkliga för de som läser. Har du platta karaktärer som läsaren inte får känslor för så spelar nämligen berättelsen och allt det andra ingen roll.

Tycker jag . Vad tycker ni?

***

(Foto: Chatrin Carlsson)

Får inte låta mig falla

Din beröring är lätt som en fjäder

och jag brinner under din hand

Dina ögon penetrerar

mitt grumliga sinne

och jag försöker tänka klart

*

Jag får inte flyta med

jag får inte flyta bort

jag får inte låta mig falla

*

För jag inser vad det skulle innebära

vad det skulle kunna leda till

Jag känner dig i hela kroppen

fast du bara håller min hand

njutning och fördärv

*

Jag vill ha dig, säger du

och jag kan nästan inte prata längre

Jag kan inte, säger jag.

och det visste vi ju från början

men vi glömde oss nog ändå

*

Jag får inte flyta med

jag får inte flyta bort

jag får inte låta mig falla

*

Jag känner inte som du, säger jag

Men när jag går hem genom natten

hem till min pojkvän

undrar jag om du trodde att det var så

eller om du visste att jag ljög

***

/Maria Richardsson -2019

Fem frågor till författaren Maria Richardsson som också skriver låttexter till rockband

Jag har blivit intervjuad på ”Petronellas Författarliv”, och det som kändes extra kul med just denna intervjun var att jag fick lite annorlunda frågor kring mitt låtskrivande och fick chans att reflektera kring vissa detaljer som jag inte funderat så mycket på tidigare! 😀

Petronellas Författarliv

Pressbild Maria Richardsson Foton: PRESSBILDER, PRIVAT

Hej Maria Richardsson! Hur är det att skriva låttexter jämfört med att skriva böcker?

– Att skriva en låttext är som att skriva en dikt. Men jag skriver de allra flesta låttexter EFTER att musiken är gjord, och då har jag givna ramar att rätta mig efter. Först brukar jag fråga om texten ska vara på engelska eller svenska. Och sedan om det finns önskemål om textens utformning. (Ett önskemål kan vara att det ska vara en kärlekstext … men önskemålet kan också vara att det INTE ska vara en kärlekstext.) Sedan brukar jag lyssna igenom låten ganska många gånger för att känna av vilken typ av text som skulle passa. Ibland får jag en idé med en gång, ibland låter jag låten ligga ett par veckor. Vissa gånger hittar jag refrängen först, ibland versen. Kanske hittar jag en kanonmening och bygger kring den. Ibland går det…

View original post 578 fler ord

Vanlig arbetsskada hos författare

Det här när man ser en säck ligga på isen och börjar fantisera ihop en mordhistoria… Räknas det som arbetsskada?! 😂 😆 😱

***

Bilden och texten ovan är från Lotta Lundhs författarsida på Facebook.

Och visst är frågan berättigad. Jag känner i alla fall igen mig väldigt i detta, och det tror jag de allra flesta som skriver någon form av deckare eller liknande gör.

***

En annan sak på temat författararbetsskador: Jag har fått ett större intresse av att kolla på kriminalfilmer nu, och framförallt ser jag på filmerna på ett helt annat sätt.

Ibland får jag titta ensam. Min familj är väldigt trött på att jag refererar till min bok hela tiden. (Kriminalromanen som precis är färdigskriven och inte ens är på gång att bli utgiven än, vilket de tydligt påpekar.)

Det är som att jag inte kan hejda mig, kommentarerna bara vill ut. Jag kan ärligt talat förstå att de stör sig på detta, så jag försöker lägga band på mig.

Det är samma sak om vi ser på ett ungdomsdrama, då jämför jag hela tiden med Den blomstertid nu kommer.

Det är väl det att som författare lever man så oerhört nära sina karaktärer, sin värld man har skapat, och det är väl därför det blir så. Att man känner Precis detta har jag varit med om fast det kanske var Sofi i Den blomstertid nu kommer som var med om det.

Så det, att referera filmer man ser till det man själv har skrivit är nog en väldigt typisk författararbetsskada skulle jag tro.

Vad tror ni?


Äntligen fredag!

Jag gillar att lyssna på musik när det är fredag.

Och här kommer en av mina låtar! 🙂


Always Forever

Text: Maria Richardsson

Musik: Bo Halvdansson

Framförd av Bo Halvdansson

Always Forever

Remembering the things we have been through

will not forget the fights between me and you

There´s been a lot of tears

in all of our years

Time has passed us by

and now it is goodbye

´cause I really have to go

*

Always forever

has turned into nothing at all

Always forever

but this time I will never fall

Always Forever

always forever

for love

*

All that I want is for you to go

though there were times that I loved you so

Don´t need this anymore

it´s nothing like before

I was under your spell

you hurt me like hell

But finally I´ve seen through

*

Always forever

has turned into nothing at all

Always forever

but this time I will never fall

Always Forever

always forever

for love

*

Gästbloggare: Hanna Kristoffersson

Idag är det den 28 februari, och det är dags för månadens gästbloggare. Hanna Kristoffersson kom jag i kontakt med när hon ville intervjua mig, och den intervjun kan ni läsa under hennes inlägg.

Hanna drömmer om att bli författare. Hon skriver på en ungdomsroman, bloggar och pluggar litteraturvetenskap. Jag tror väldigt många känner igen sig i Hannas inlägg. Det här med att berätta för andra att man vill bli författare: Är det okej att göra det, eller uppfattas det som naivt och verklighetsfrånvänt? Jag har också varit där hon är.

Hanna har fattat exakt vad det handlar om: Att våga ta sig själv på allvar. Det är först då det kan börja hända! Stort lycka till med ditt skrivande Hanna, jag hoppas att vi en dag blir författarkollegor!

Här kommer Hannas inlägg:

När jag var liten hade jag inga problem att säga att jag ville bli prinsessa, filmstjärna eller delfintränare. Inga drömmar var för stora eller orealistiska. Några år, och många noveller, senare bestämde jag att jag ville bli författare och det var något jag fortsatte att upprepa när någon frågade. Men så en dag vågade jag inte längre svara det. Åren hade gått och att fortsätta upprepa något som verkade så naivt och verklighetsfrånvänt tyckes vara något man skulle växa ifrån, något som bara hörde barndom och tonåren till. Så jag började mumla något om att ”jag skulle vilja jobba med… kultur” som svar på frågan om vad jag ville göra med mitt liv och gömde undan författardrömmen inom mig, endast att visa för de som stod mig nära.

Jag vågade länge inte ta mitt skrivande på allvar. Det var såklart ett resultat av att jag började känna mig barnslig när jag drömde om att bli författare. Jag försökte plugga annat och hitta andra drömmar. Men när jag tillfrisknade efter några år av depression och utbrändhet var jag så himla trött på att förneka mig själv det jag drömde om att göra. Att få ta mitt skrivande på allvar. Därför började jag plugga Kreativt Skrivande på Luleå Tekniska Högskola och såhär 90 högskolepoäng senare ser jag att det var precis vad jag och mitt skrivande behövde (och sen inser jag såklart att jag var priviligerad som ens hade möjligheten att göra det valet). Att läsa skrivande på högskolenivå blev en tillåtelse att ta det på allvar.

Men jag är fortfarande inte författare. Förutom en novell som tonåring är jag inte publicerad. Men jag tänker fortfarande ta mitt skrivande på allvar, och det tycker jag att du som läser det här också ska göra. Det spelar ingen roll om du är nära att bli publicerad eller årtionden därifrån. Ditt skrivande spelar roll och du får drömma om att bli författare. Precis som vilken annan hobby som helst är det helt okej att lägga tid, energi och pengar på det. Ingen tycker väl en hobbygolfare som köper nya klubbor är konstig? Varför skulle det då vara knäppt att investera pengar i bra verktyg för ditt skrivande? Ingen höjer på ögonbrynen åt en vin-entusiast som reser för att prova viner. Därför är det också fullt rimligt att ta några dagar ledigt för att skriva. Vänta inte på samtalet från förlaget eller att dina böcker hamnar i butik! Börja ta dig själv och ditt skrivande på allvar nu. För det förtjänar både du och alla berättelser du har inom dig.

Jag heter Hanna Kristoffersson, är 30 år och jag vill bli författare. Sedan jag upptäckte att man kan skapa känslor med ord och bygga hela livshistorier med meningar så har jag vetat att jag måste skriva. Ibland känns det som ett kul intresse, ibland tycks det snarare vara en tvångshandling. Ibland är det världens roligaste syssla, ibland vill jag hellre hugga av mig en arm än att fortsätta skriva. Men jag väljer ändå att fortsätta. Just nu arbetar jag på en ungdomsroman om katter och häxkraft. Jag bloggar på hannamariek.se, där jag bland annat gjort författarintervjuer med Maria Richardsson, som var snäll nog att låta mig gästblogga här, och den tidigare gästbloggaren Lotta Lundh.

***

Här hittar du Hannas blogg: http://hannamariek.se/

Här är Hannas intervju med mig: http://blogg.hannamariek.se/2018/05/16/forfattarintervju-maria-richardsson/

Och här är Hannas intervju med Lotta Lundh: http://blogg.hannamariek.se/2019/01/14/forfattarintervju-lotta-lundh/