Idag släpps Lotta Lundhs nya bok Familjen!

Lotta Lundh är för det första författare, för det andra min före detta klasskamrat på Skrivarlinjen och för det tredje var hon gästbloggare här på Marias Författarblogg i juni 2018. Och nu är det dags för boksläpp nummer 2 för henne. och det jag tycker är extra spännande med just den här boken är att jag har fått förmånen att läsa delar av den INNAN redigering, INNAN den blev antagen till förlag!

Bilden är lånad från Lotta och förlaget den släpps på är Lind & Co.

GRATTIS LOTTA!!! Stort lycka till med din nya bok! 🙂

Här hittar du hennes gästboksinlägg: https://mariasforfattarblogg.com/2018/06/26/gastbloggare-lotta-lundh/

Vill du veta mer om Lotta så sök på hennes namn här i bloggen, här finns flera inlägg!

Om prestationsångest. Del 1.

Prestationsångest.

Det har nog nästan alla upplevt.

En del bara någon enstaka gång, och en del varje dag året runt. Prestationsångest innebär att vara rädd för att inte räcka till eller att inte duga som man är, antingen i sina egna ögon eller i andras ögon.

Många är vi som har minnen från hur det var i skolan när man tvingades hålla föredrag inför klassen. Jag också.

Fast de starkaste minnena av prestationsångest var i mitt fall alla dessa idrottslektioner där man stod på led och skulle visa upp vad man kunde, en efter en. Ibland var det höjdhopp, ibland skulle man hoppa över den där jävla plinten, ibland skulle man göra två kullerbyttor på rad. Snygg prestation gav applåder!

När jag tänker på det här idag blir jag arg!

Hur kunde man göra så?

Tvinga elever att visa upp det man var allra sämst på?

Vad är det för pedagogik?

Ibland hände det att någon skrattade, ibland blev det dödstyst. Det fanns idrottslärare som fick för sig att det skulle bli bättre om även de som gjorde sämre ifrån sig fick applåder.

Ärligt talat, hur tror ni det kändes att få applåder för en sådan sak?

Det spelade väl ingen roll om de skrattade, var dödstysta eller applåderade. Förnedringen var den samma.

”Gör bara ditt bästa”, sa läraren.

Tror någon att jag gjorde mitt bästa?

Jag skulle nog snarare påstå att jag gjorde mitt sämsta.

***

Skulle jag få prestationsångest om jag försökte hoppa över en plint idag?

Svar: Naturligtvis, men nu kan ingen tvinga mig att göra det.

Nåväl, den tiden är över för länge sedan nu. Jag har så många minnen från 80-talet, både positiva och negativa.

Det blev en bok.

Min debutbok ”Den blomstertid nu kommer” handlar om fyra tonåringar och utspelar sig just på 80-talet.

Var allt verkligen bättre förr?

Nej, det var inte det.

En del var förstås bättre, men inte allt.

Foto: Chatrin Carlsson.

Det här inlägget handlar om prestationsångest. Nästa inlägg kommer också att handla om prestationsångest, men en helt annan typ av prestationsångest. Den kommer handla om prestationsångest som du faktiskt väljer att utsätta dig för! (Nu har jag lagt upp del två om prestationsångest och den lade sig före del ett. Märkligt … )

***

Här finns mer information om Den blomstertid nu kommer: http://www.lindskogforlag.se/den-blomstertid-nu-kommer_start.php



Om prestationsångest. Del 2.

Om prestationsångest kan man säga mycket.

I inlägget ”Om prestationsångest del 1” skrev jag om prestationsångest under uppväxtåren, om hur det kändes att bli tvingad till att utföra saker man redan från början visste att man var kass på.

Det här inlägget ska handla om en helt annan typ av prestationsångest.

Det ska nämligen handla om hur man hanterar den prestationsångest som man mer eller mindre har valt själv.

Det är ju nämligen så att när man ger ut böcker som andra människor kan köpa så utsätter man sig för en risk. Självklart är det så! Och naturligtvis kommer inte alla att älska det du skriver, det är ju en omöjlighet. Samtidigt vill du ju att dina läsare ska vara ärliga mot dig, att de ska våga säga vad de verkligen tycker utan att de ska behöva vara rädda för att såra dig.

Det här är inte helt lätt. Särskilt svårt kan det nog vara om det är någon som står dig nära som inte gillar den, men att någon ska behöva känna sig tvungen att säga att boken är bra om de inte tycker det är ingen bra idé.

Hur har jag hanterat detta? Jo, jag gav mig själv ett löfte innan min bok kom ut. Jag bestämde mig för att om jag gör mitt allra bästa när det gäller mitt skrivande så räcker det med det.

Samma sak när jag är ledare i min skrivkurs: Har jag gjort så bra jag kunnat så är det okej. Om jag gjorde några misstag på förra mötet, så kan jag kompensera det nästa gång.

Det gäller att vara påläst. Att veta vad man ska prata om. Om att försöka lyssna in vad som efterfrågas.

Så gör jag för att hantera mina egna krav på mig själv.

Jag är inte perfekt, och jag kommer heller aldrig att låtsas att jag är det.

Det finns signeringar då man inte säljer som man hoppades på, det finns bokhandlare som inte vill ta in boken och det kommer bakslag. Men för att hantera det gäller det att fokusera på det som man istället har lyckats med. Signeringen kanske gav viktiga kontakter, boken kanske blev intagen på en annan bokhandel och du kanske fick andra positiva nyheter som gör det lättare att hantera bakslaget.

Och den här rädslan att alla kanske inte kommer att gilla det man skrivit, det MÅSTE man bara lära sig att hantera.

Det är okej att bli ledsen, det är okej att känna sig sårad, men det är också okej att boken inte kommer bli älskad av alla. Att alla inte älskar din bok betyder inte att boken är dålig!

Sluta jämföra dig med andra, och sluta se andra författare som konkurrenter.

Och var glad för det du har åstadkommit! Jag strävar mot att skriva många fler böcker, men jag är också nöjd med det jag har just nu!

En författares sökhistorik

Tänk om någon (som inte vet att jag är författare) skulle råka se sökhistoriken på min dator just nu … Det skulle nog inte se så bra ut, eller vad tror ni?

***

Likstelhet

Dumpning av död kropp

Likmaskar

Så undanröjer du bevis

Blödningar i ögonen efter kvävning

När börjar ett lik att lukta

Hur döljer man liklukten

***

Det finns naturligtvis BETYDLIGT värre sökningar än ovan också, men jag vill ju inte spoila min kriminalroman.

Beslutsångest.

Det finns ständigt beslut som måste tas, en del är stora och en del är små. En del framstår som betydligt enklare än vad de är.

Jag VILL erbjuda tjänster som textrespons och författarcoaching, och det finns en efterfrågan på detta. Så långt allt väl.

Men sedan började jag räkna på hur mycket jag behöver/borde ta betalt och då dyker alla de inre konflikterna upp. Jag tänker på två helt olika sätt och har svårt att hitta den gyllene medelvägen.

Å ena sidan vill jag sätta de lägsta priserna, priser som gör att det känns som om köparen får extra mycket för pengarna.

Å andra sidan har jag kollat runt på andra sidor, och förstått vad det rekommenderade priset för dessa tjänster är. Mitt mål är naturligtvis att kunna försörja mig på mitt skrivande, och då förstör jag för mig själv om jag ligger för lågt. Och jag måste räkna på ett helt annat sätt än vad jag gjort.

Det är en djungel… Och jag svingar omkring här i min lian och letar efter en trädgren som känns bekväm att landa på.

Det blir naturligtvis lättare när jag har varit inne i branschen längre, när jag har lärt mig HUR jag ska tänka.

Men det kommer bli bra. ❤️

Det tror jag absolut. Och det känns sannerligen både roligt och spännande!

Fortsättning följer…

(Foto:Petronella Simonsbacka. Bilden är tagen när jag erbjöd ”prova på författarcoaching” på Bokmässan i Göteborg 2018.)

Gästblogg: Petronella Simonsbacka om ”Nytt liv sökes”

Idag skriver Petronella Simonsbacka på storytel-bloggen om sitt skrivande och sin ljudbok Nytt liv sökes. Och lite om mig också…

Storytel blogg

Det är en myt att skrivande är ensamt.
På fotografiet, som togs i somras, sitter jag och Maria Richardsson i
trädgården och arbetar, sida vid sida. Jag skriver feelgood, hon
ungdomsromaner. Vi är ensamma i vårt arbete och antagna av olika förlag, men
delar ändå en gemenskap.

Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Jag tror att detsamma gäller författare. Byborna behöver inte nödvändigtvis vara lektörer och skrivcoacher, även om det hjälper. Men det krävs extra ögon för att se ett manus svaga sidor. Jag har sällan varit så tacksam som första gången jag fick lektörshjälp på mitt manus ”Nytt liv sökes”. Berättelsen var ursprungligen skriven som ett tävlingsbidrag när förlaget Norske Serier sökte en ny romantisk följetong. Detta var första gången jag skrev en roman och trots all min möda vann jag inte tävlingen. Manuset hamnade i byrålådan…

View original post 206 fler ord

Ordens betydelse.

Alla har vi sagt saker som vi ångrat. Ord som har sårat, tryckt ner eller kränkt någon fast det inte alls var tänkt så. I alla fall inte efteråt, när vi insett vad vi sagt.

Att bli sårad av någon man älskar är svårt. Då är det lätt att man hugger tillbaka där man vet att det gör ont.

Ord har en otrolig makt för när orden väl är sagda kan man inte stryka ett streck över det som sades och gå tillbaka hur som helst. För vissa saker kommer man alltid att minnas.

Jag minns massor av repliker som andra sagt till mig, ord som finns lagrade i hjärnan som för alltid kommer göra ont.

***

På samma sätt som vi för alltid kommer minnas vissa repliker som sårat oss så kommer vi också minnas vissa repliker som har stärkt oss.

Min klassföreståndare på högstadiet sa en gång för över 30 år sedan en sådan sak till mig.

Tänk er först in i situationen: Jag var oerhört skoltrött och kände mig missförstådd och nedtryckt av de flesta. Jag fick alltid höra att jag skulle ”skärpa till mig” (av föräldrar och lärare) och jag hade ingen aning om vem jag ville vara, bara att jag ville vara någon helt annan än den alla såg mig som. Men två saker visste jag: Och det var för det första
att jag ville bli författare och för det andra att när skolan var slut skulle ingen någonsin kunna tvinga mig till att vara med på något som hade med idrott att göra igen.

Det fanns EN sak som var rolig på högstadiet och det var att skriva uppsatser. Jag levde för de stunderna. Om man skulle skriva två A4-sidor så kunde jag skriva 25. Och där och då fick jag textrespons för första gången, min klassföreståndare skrev en liten recension på alla texter vi skrev. Detta blev en fantastisk aha-upplevelse för mig. Och en gång när vi pratade så sa han det där. Det som jag för alltid kommer att bära med mig.

Han sa ”Jag tror att du verkligen skulle kunna bli författare. I ett av dina stycken skriver du exempelvis som Edgar Allan Poe när du skriver som starkast.”

Jag sa ”Om jag blir författare så lovar jag att du ska få första exemplaret av min första bok.”

Tiden gick, åren gick.

Den här konversationen fanns kvar någonstans i bakhuvudet, och varje gång jag försökte göra allvar av att skriva en bok så kom jag att tänka på vad han sagt, men också vad jag sagt.

Att skriva en bok och att få den utgiven på förlag tog lång tid, och krävde oerhört mycket mer av mig än vad jag först räknat med. Men när det kändes jobbigt och motigt så hade jag konversationen i bakhuvudet, och jag tänkte ”Gud vad häftigt om jag kan ge honom det första exemplaret av min första bok som jag lovade, om jag fick visa honom att han fick rätt, att jag kunde bli författare.”

När det var dags för boksläpp och releaseparty ringde jag hem till honom och frågade om han kom ihåg mig. Det gjorde han, och jag sa att det vore roligt om han ville komma på boksläppet.

När jag såg att han var på plats höll jag ett litet tal till honom, om just vilken betydelse hans ord hade haft för mig när jag skrev min bok. Jag såg att han blev glad, och jag såg att han blev rörd och det var ju förstås det jag hoppades på. Han fick boken jag en gång hade lovat honom (även om det nu inte var det allra första exemplaret), och han fick också ett tack i boken. Jag är jätteglad att han kunde komma och jätteglad att jag fick chansen att ge boken till honom precis som jag ville.

Han försökte tona ner sin betydelse, men det är ju så att man kan inte inse själv hur lite eller hur mycket det man säger kommer att ha betydelse för någon annan.

Och för den som undrar vad han tyckte om Den blomstertid nu kommer så gav han mig detta omdöme: Din bok är den bästa ungdomsbok jag läst sedan Sara Kaderfors Sandor slash Ida, verkligen en stark berättelse!”

Foto:Ola Hendberg.

Ny fin recension av Den blomstertid nu kommer.

Nytt år, nya möjligheter, nya recensioner …

Som författare är nya, fina recensioner förstås något alldeles fantastiskt. Det är en känsla som är svår att beskriva, men det är en känsla som gör att hur jobbigt det nu än var att skriva den där boken så minns man inget av det i det läget.

Jag har en sida här på Marias Författarblogg som heter just Recensioner, det var länge sedan jag uppdaterade den, jag får nog göra det framöver för jag har fått många nya recensioner sedan jag skrev den sidan.

***

Min gästbloggare i december, Annette Brandelid, vet nog säkerligen exakt vad jag pratar om när jag säger att det är en fantastisk känsla att få en fin recension eftersom hon har skrivit en hel bokserie. När jag var ute på Facebook för några dagar sedan så såg jag att hon hade recenserat min bok på en sida. Så här skrev hon:

Häromkvällen lade jag mig extra tidigt för att hinna läsa en stund i en bok som jag köpte av en författarkollega på Bokmässan i Töreboda i oktober. Läsning blev det, men ingen sömn i bra tid… Jag läste bara lite till och bara lite till tills boken var slut 😂
Det var så lätt att dras med i handlingen och av eleverna i klass 9B och alla deras vedermödor mitt i det svenska åttiotalet.
Maria Richardsson har skrivit en jättebra och välskildrande bok om hur tonårslivet på den tiden kunde te sig, hur allt inte är vad det först ser ut att vara och om obesvarade frågor som får sina svar.

🙂 Rekommenderas varmt! 😁📕
Titel: Den blomstertid nu kommer
Författare: Maria Richardsson

Ingen automatisk text tillgänglig.
Foto: Annette Brandelid

***

Som att sväva på moln?
Är det ett bra sätt att beskriva känslan av att få en fin recension?
Ja, kanske.

Nu kan man ju inte sväva på moln, men man kan ändå ha en tanke om hur det skulle vara om man kunde det.

Låt oss konstatera att man blir väldigt glad i alla fall! 🙂

Mitt skrivår 2018.

Det var ju egentligen förra året det började, mitt nya liv. Det var då jag fick besked om att min bok Den blomstertid nu kommer skulle bli utgiven. Detta var en dröm jag strävat efter hela livet, och det var så mycket som förändrades efter det. Mitt liv förändrades, men också min inställning, min attityd till saker och ting. Boken släpptes den 22 september 2017 och med tiden har inläggen och läsarna bara blivit fler och fler.

Men nu var det ju året 2018 jag hade tänkt sammanfatta.

Det är bara det att det är svårt att börja skriva om detta året utan att nämna det förra, för det var ju då allt förändrades.

I början av året var jag med som utställare på SmåLit i Jönköping, och fick ge skrivråd i Allers.

Smålit i Jönköping

***

Jag hade boksignering på Scandic Billingen i Skövde och Café Visthuset i Töreboda. Jag och Gunborg Sahlin var utställningsobjekt på en konstutställning i Vänersborg och jag blev nominerad till Skövde Kommuns Kulturstipendium.

***

Jag har fått höra två av mina låttexter framföras live för allra första gången av My Sweetest Punch.

My Sweetest Punch

***

Jag (och andra) har åkt runt på olika bibliotek och olika bokhandlar för att fotografera min bok.

Akademibokhandeln, Skövde
Vänersborgs Bibliotek
Hjo Bokhandel (Ugglan)
Norrköpings Stadsbibliotek
Skövde Stadsbibliotek
NK Bokhandel, Stockholm
Jönköping Stadsbibliotek
Göteborgs Stadsbibliotek

Jag har lärt känna väldigt många andra skrivande människor, en del ytligt och en del på djupet.

Jag har fått konfrontera mina rädslor och har blivit mycket bättre på att lämna min trygghetszon och kasta mig ut i det okända.

Jag håller på att bearbeta ett upplägg för en egen firma eftersom jag fått förfrågningar om att exempelvis hålla privat författarcoaching och att ge textrespons.

Jag har varit ledare för min första kurs i ”Att skriva en bok”, en kurs via Studiefrämjandet i Skövde … och jag planerar nu upplägget för fortsättningskursen. Och har en ny omgång av nybörjarkursen på gång.

jag har under hela året fått fler recensioner och fler läsarkommentarer, alla väldigt fina.

I mars började jag med gästbloggare här på bloggen, en varje månad och det var en höjdaridé! Min blogg läses nog framförallt av andra skrivande människor som vill känna gemenskap och hitta nya skrivtips, och som en skrivande person som är eller vill bli författare så är det naturligtvis intressant att veta hur andra gör och inte gör. Man måste inse att det handlar inte så mycket om rätt och fel – utan mer om att hitta en egen väg som funkar för en själv.

Här kan du läsa mer om alla mina gästbloggare: https://mariasforfattarblogg.com/mina-gastbloggare/

Min ettåriga heltidsutbildning Skrivarlinjen på Skrivarakademin i Stockholm (distans) avslutades i juni, och det kändes oerhört tomt för den utbildningen var hur kul som helst! På alla sätt.

Jag har skrivit färdigt min uppföljare till Den blomstertid nu kommer, har skickat till förlag … men vad det lett till är jag än så länge tyst om.

Jag har också skrivit två barnböcker detta året, men de ligger vilande och väntar på att jag ska hitta rätt förlag att skicka till. Jag har nämligen en tydlig tanke med de böckerna … men det kan jag inte heller dela med mig av i nuläget.

Jag för så smått diskussioner även om Den blomstertid nu kommer.

Kommer den att bli ljudbok? Kommer den att bli film?

Detta är än så länge bara tankar och idéer, men jag känner inte att allt måste ske på en gång.

Jag har lärt mig att släppa kontrollen och inse att det som sker det sker. Det är viktigt att hela tiden jobba framåt … men att vara beredd på att det dyker upp hinder eller sidospår. Så är det. I den här branschen finns inga självklarheter.

Jag försöker jobba hårt för det jag vill, men jag jobbar också hårt på att istället för att bli besviken för det som inte fungerar glädjas åt det som fungerar!

Jag jobbar vidare med min kriminalroman, den som utspelar sig i Skövde. Den är ju i princip färdigskriven, men nu är det detaljerna som jag jobbar med.

Slutredigeringen. Och framförallt researchen.

Och just researchen inför denna bok har verkligen fått mig att fundera över vad konstnärlig frihet som författare verkligen innebär och inte innebär.

Del av stadskarta över Skövde, en mycket viktig detalj för min bok.

Naturligtvis måste jag nämna Bokmässan i Göteborg också. detta året var jag med i Studiefrämjandets monter och erbjöd de som ville att testa på olika former av miniskrivkurser. Och Den blomstertid nu kommer fanns med till försäljning vid ett av bokborden i närheten. Och precis som förra året fick jag möjligheten att bli intervjuad av trevliga Kerstin Önnebo som har Skrivarpodden.

Detta året har också handlat mycket om samarbete. Som författare väljer jag att se andra författare som kollegor, och inte konkurrenter. För det första är det absolut en vinnande taktik- men framförallt blir det oerhört mycket roligare!

I oktober var det också dags för Skaraborgs bokmässa, och den ägde rum i Töreboda. Alltså, det var en mycket trevlig mässa där jag fick träffa många blivande läsare till min bok och också diskutera min bok med sådana som redan läst den.

Och på tal om samarbete – På Skaraborgs bokmässa bildades gruppen Skaraborgs Författarkvinnor, och det är en grupp som det förhoppningsvis kommer att hända saker runt längre fram. Håll ögonen öppna, jag kommer givetvis att skriva mer om den gruppen här på bloggen! För den som är intresserad av att gå med i gruppen så finns den på Facebook. 🙂

På bilderna nedan syns fyra av de författare som jag träffade för första gången på mässan, men det är också fyra författare som jag har förhoppning om att träffa fler gånger längre fram. 🙂

Från den första december till julafton körde jag en skrivtipskalender med ett nytt skrivtips varje dag här på bloggen. (För den som vill kolla i efterhand så är det bara att gå in på bloggarkiv och markera december 2018.)

Det händer mycket på ett år. När jag funderar över vad som bör vara med så kommer jag på mer och mer. Men här är i alla fall ett försök till en sammanfattning av mitt skrivår 2018.

Nu kör vi stenhårt mot 2019 tycker jag!

GOTT NYTT ÅR!!!

Här hittar du Skrivarpodden: http://skrivarpodden.libsyn.com/

(Fotografer till korten på denna sida är förutom jag själv bland annat Petronella Simonsbacka, Chatrin Carlsson och Tommy Sjölin.

Fotografer till gästbloggarna hittar ni i gästbloggarnas inlägg, i de fall gästbloggarna har angett fotograf. )