Att skriva har alltid varit mitt största intresse. Alltid. Och det får mig att må bra. Men det är också så mycket mer än bara mitt största intresse. Det är min förlösning. Min terapi. En viktig del av mig. Av den jag är, av den jag vill vara och den jag kommer att bli.
I hela mitt liv har jag ständigt skrivit på någon bok. Det var bara det att jag inte kunde bestämma mig för vad jag skulle skriva om. Jag ändrade mig hela tiden. Drömmen fanns alltid där att jag skulle lyckas få till en hel bok, men det var just vad det var. Bara en dröm.
Jag gifte mig och skaffade två söner. Inte riktigt i den ordningen, men ändå. En dag blev min man trött på att jag för femtioelfte gången bittert sade ”Jag borde verkligen skriva en bok, men det finns ju ingen tid”. Så han svarade helt kort: ”Du får se till att skapa dig tid.” Och han lade till: ”Om du inte gör det får du faktiskt skylla dig själv.” Det är klart att jag blev irriterad över ett sådant uttalande, men också oerhört sporrad.
Jag bestämde mig för att skriva en bok efter konstens alla regler, alltså startade jag med ett synopsis. Jag funderade på vilken bok jag ville skriva, vilken bok jag verkligen ville skriva. Vad hade jag att säga? Vad var det jag ansåg vara viktigt?
Plötsligt slog det mig vilken bok det var som väntade på att bli skriven. Jag ville skriva en bok om högstadietiden, en tid i livet då jag stundtals inte mådde särskilt bra. I skolan hade jag varit den som inte tog plats. Den som utåt fogade sig och inte sade något, men som inuti var full av åsikter och kommentarer. Det har präglat mig. Det har format mig.
Boken utspelar sig under 80-talet. Det blev fyra huvudkaraktärer: Linda, Anna, Sofi och Sussi.
Jag skrev sent på kvällar, jag skrev tidigt på morgnar. Ibland tog berättelsen egna vägar, ibland skrev jag så att tangenterna glödde. Åtminstone var det inte långt ifrån. Och den känslan, den är helt fantastisk. En lyckokänsla utan dess like. Har man en gång upplevt den känslan vill man ständigt dit igen. Så jag fortsatte att skriva. Det tog sin tid, men jag gjorde det.
När jag väl var klar hade jag ett nytt mål i sikte, att få berättelsen utgiven. Vägen dit var inte spikrak. Det var verkligen inte enkelt. Men här står jag nu, och ”Den blomstertid nu kommer” kommer att ges ut i höst. Och det jag har lärt mig är framför allt två saker. Dels att man ALDRIG ska ge upp och dels att jag vet vad jag vill göra med mitt liv, och det är att fortsätta skriva …
(Texten publicerad i mitt debutantporträtt innan boksläppet i september 2017.)
Denna bild är tagen på min bokrelease! Jag ser glad ut. Det var jag också! :D
***
Foto: Chatrin Carlsson, Petronella Simonsbacka, Mia Hagström, Maria Richardsson, privat.
Maria Richardsson 