Uppdatering från Lotta Lundh.

Hon är väldigt snabb, den där Lotta. Igår frågade jag henne om hon hade lust att skriva ner en liten text, och hon svarade att ”jag ska försöka plita ihop något.” En timme senare hade hon skickat en text!

”Det är som att kasta sig utför ett stup när man släpper en bok”, skriver Lotta i sitt inlägg. Jag har beskrivit saken på samma sätt i ett av mina inlägg. Just den beskrivningen är ganska talande tycker jag, det visar ganska bra vad det handlar om. För varje gång utsätter man sig för en oerhörd risk. Så är det ju. En risk att bli sågad. Man skriver för de som vill läsa (eller lyssna, om det gäller en ljudbok) och läsaren/lyssnaren har förstås rätt till sin åsikt. Oavsett om man får en positiv recension eller en negativ så måste man som författare finna sig i det.

Lotta skriver också om det där som pågår runtom, det som inte har med skrivandet att göra men som påverkar skrivandet i allra högsta grad. Och visst har hon rätt: Ibland finns det annat som är betydligt viktigare att ta hand om!

Här kommer Lottas text:

Nu är jag här igen, och bloggar om hur det går för mig och mina böcker. Sist jag skrev någonting på Marias författarblogg hade jag precis släppt min andra bok. Det var första boken i deckarserien om kriminalkommissarie Erik Ljung i Sunne, som hette Familjen. Den har gått otroligt bra, speciellt som ljudbok, och sålt helt okej som fysisk bok.

I oktober 2019 släpptes del två i serien, Graven. Det är en ruskig historia om en försvunnen fabriksägare, och spänningar i samhället mellan nynazister och invandrare. Graven släpptes enbart som ljudbok, och inte alls i pappersformat. Eftersom Familjen gick så bra som ljud, kändes det ganska logiskt, och jag ville ju ha ut fler böcker så snart som möjligt. I bokbranschen måste man försöka vara aktuell hela tiden, eftersom flödet av nya böcker är stort och konstant, vilket gör att man måste synas på något sätt, för att hålla intresset för en själv och böckerna igång.

Redan i januari 2020 var det dags för den tredje boken i serien, Vedergällningen. Den kom som fysisk bok den 9 januari, och som ljudbok och e-bok några veckor senare. Vedergällningen är ännu en hemsk historia om en seriemördare som härjar i lilla Sunne. Flera recensioner har nämnt att det inte går att sluta läsa, och att den är en riktig bladvändare.

Det där med recensioner ja. Det är som att kasta sig utför ett stup när man släpper en bok. Man har jobbat med texten länge, redigerat och ändrat för att putsa till den. Lagt till och dragit ifrån, både här och där. Sedan är man förhoppningsvis nöjd med resultatet, och måste sedan vänta, oftast känns det som alldeles för länge, innan boken till slut släpps. Sedan är det bara att vänta igen. Kommer folk att läsa? Vad kommer de att tycka om min text? Hade jag rätt när det kändes bra eller var det helt fel? Kommer man ens att få några reaktioner överhuvudtaget?! Man vet helt enkelt inte. Och man får försöka komma ihåg att man inte kan tillfredsställa alla. Smaken är som bekant som baken, och alla tycker olika. Jag har haft tur, som sluppit sågningar så här långt, och är tacksam för det.

Och så är det ju det här med livet. Det blir inte alltid som man hade tänkt sig och ibland känns böckerna inte särskilt viktiga alls. Jag har tidigare berättat om min utbrändhet och att jag varit sjukskriven i perioder på grund av utmattningssyndrom och depression. Jag har fortfarande problem emellanåt, och särskilt sista tiden har det varit kämpigt.

Jag och min man har två döttrar. Vi märkte tidigt att den lilla inte var riktigt som andra barn. Hon behövde inte lika mycket närhet och kom ofta i konflikt med andra barn, på grund av att hon inte förstod det sociala samspelet. Vi har kämpat för att hon ska ha det så bra som möjligt i flera år, och senaste månaderna har vi äntligen kommit iväg på utredningen av neuropsykiatrisk funktionsnedsättning med henne. Detta efter att ha stått i kö på BUP i flera år. Flera år när vi inte vetat vad vi haft att göra med och liksom famlat i blindo när vi försökt hjälpa henne. Hur vi har försökt förklara för andra oförstående vuxna att hon inte är elak med flit. Att hon svär och skriker när hon blir frustrerad utan att det betyder någonting. Att hon inte slår och river för att hon vill, utan för att det är hennes enda sätt att reagera.

Nu har vi fått besked om vilka diagnoser hon har. Och det är flera. Det blev både en lättnad och sorg att få svar på det vi redan visste. En lättnad för att vi nu vet vad vi har att göra med, och en sorg för att hon ska behöva ha det så här. Vi ser ju hur hon sliter. Hur trött hon är efter en dag i skolan.

Allt detta har gjort att jag förutom att skriva deckare, även har börjat skriva barnböcker. Jag har saknat böcker att läsa för min dotter, där hon kan känna igen sig. Nu har jag skrivit den boken. Jag hoppas att något förlag vill ge ut den, för jag tror att den behövs därute. Både för andra föräldrar i samma situation som vi, och skolan. Är det någonting jag har lärt mig om vår egen resa, så är det att kunskapen om neuropsykiatriska diagnoser är väldigt dålig. Både bland skolpersonal, allmänheten och myndigheter.

• 

• 

Kan jag hjälpa någon att känna igen sig genom att skriva en text, skulle bara det vara guld värt. För man känner sig väldigt ensam när man kämpar för sitt barn. Det är omöjligt att förstå hur mycket kraft det tar, och hur mycket det sliter, om man inte själv varit i samma situation. Man kämpar från morgon till kväll, och har man tur får man en timme för sig själv i lugn och ro framför teven innan man somnar. Det tar aldrig slut.

Allt det här har naturligtvis gjort att mitt eget mående går upp och ner för tillfället. Vissa dagar orkar jag mer än andra. Skrivandet har blivit lite av min ventil, där jag skriver av mig och samlar kraft. För skrivandet gör mig inte trött. Det är min livlina. När jag väl sätter mig och skriver går det väldigt fort. När jag är i skrivarbubblan kan jag inte tänka på annat, utan måste koncentrera mig på att föra texten framåt. Men som sagt, ibland känns inte böckerna så viktiga. Ibland finns det annat som är betydligt viktigare att ta hand om.

/Lotta Lundh

Har du läst/lyssnat på någon av Lottas böcker?

Har du en hälsning till henne?

Du kan förstås skriva något till henne i kommentarerna till detta inlägg!

Min hälsning till Lotta kommer här:

Tusen tack för din text och för bilderna till inlägget. Som du vet har jag egen erfarenhet av att kämpa för sitt barn inför en oförstående omvärld, men när diagnosen väl är satt blir det enklare.

Stort lycka till med dina böcker och ditt fortsatta skrivande!