Idag är det den sista april, och det är dags för månadens gästbloggare.
Hon heter Marianne Gunve och är en av alla de författarkollegor som jag också betraktar som en personlig vän. Marianne är precis som jag med i Skaraborgs Författare, och vi har varit med på flera roliga event tillsammans.
Det finns de som tror att man måste vara under en viss ålder för att debutera som författare.
Inte då! Ålder är bara en siffra. Se bara på Marianne!
***
Här kommer Mariannes text:
Bättre sent än aldrig är ett ordspråk som stämmer med mig: Marianne E Gunve.
Jag var 70+ när jag debuterade som romanförfattare. Det har jag inte ångrat. FINA FLICKOR utkom i slutet av november 2018. Temat är ambivalens (möjligen inspirerat av min egen ungdoms velighet).
I uppföljaren jag skriver nu, ser jag samma röda tråd. I skrivarväven slår jag in några dilemman: kvinnokamp, kärlek, politik och sexualitet. Fina Flickor utspelar sig i 30-talets Sverige. Den nya romanen behandlar krigets påverkan på svenskarna under 40-talet. Några scener har viss verklighetsanknytning, men det mesta är ”hitte-på”. Här ett förkortat och lite omarbetat utdrag ur Fina Flickor:
Den ene pojken efter den andre ropades upp i kyrkan. Clary viskade mot Gunlög:
”Får inga flickor stipendium?”
”Sch… kanske en från handelsklassen.”
Ingen flicka fick något. Psalmsången stämdes upp, men hon slutade inte hoppas. Efter psalmen måste utdelningen fortsätta. Guds frid lystes över dem. Hon släpade sig ut och pressade tillbaka gråten.
”Vi går till café Lorentz och firar!” föreslog väninnan och log.
”Jag har inga pengar”, trulade Clary, ”och ingen av oss fick stipendium?’
”Är det därför du surar? Bry dig inte om det. Det finns inga för flickor.”
Clary drog sig undan, skyllde på att hon hade lovat mor att komma tidigt. Hon hade sett sig med stipendiet i handen. Tillsammans skulle de ha öppnat det, sett femtiolappen singla ut och sätta upp diplomet på väggen. Långsamt promenerade hon med hängande huvud, men inom henne hamrade ilskan mot pannbenet. Hade hon varit en grabb med skräddarambitioner, hade hon fått ett. Inte var det svårare att sy en kostym än att sy en aftonklänning.
Att jag blev författare var en ren slump. Ofta får jag höra av andra att de länge har skrivit för byrålådan. Flera har haft författardrömmar från tidig ålder. Så var det inte för mig. Men sant är att jag under skoltiden tyckte om att skriva uppsatser. De fria uppgifterna lockade mig. Jag har alltid haft en livlig fantasi och är nyfiken på det okända. Det har jag nu stor nytta av i mitt författande. Under gymnasietiden var jag dock en flitig lyrikskribent. Jag var djupt förälskad och till kärestan skrev jag långa dikter. Pennan lades på hyllan då förälskelsen gick över. Den kom fram en kort tid i början av 90-talet, men försvann igen.
Precis som min huvudkaraktär, Clary, var jag ambivalent som ung. Velade hit och dit utan att ha något speciellt mål. Tillbringade sommarloven i Cornwall och fick nya impulser. Penzance var helt olik min hemstad, industriorten Sandviken. Till slut insåg jag att jag måste bli vuxen och började arbeta som lärarvikarie. Där fann jag vad jag sökte! Jag är lite teatralisk och gillade att ”stå på scenen”. Sådan var undervisningen på den tiden. Från att ha varit mellanstadielärare, utbildade jag mig till speciallärare. Först arbetade jag på högstadiet, senare med SFI och på gymnasiet. Mot slutet av min yrkeskarriär var jag pedagogisk konsult.
Men, tänker ni nu! Kommer hon aldrig fram till skrivandet?
I gråzonen mellan yrkesverksamhet och pension började jag måla. Jag gick på kurs för Agnes Nelson i Skövde och älskade måleriet. Uppfinningsrikedomen var det ingen brist på. Dock lyckades jag aldrig ”få till” det, så jag blev nöjd. Alltså bestämde jag mig för att gå en målarkurs på Gotland, men hittade jag ingen som passade. Det fanns däremot en intressant skrivarkurs. Jag packade datorn, tog färjan till Visby och körde ned på Suderlandet. Vilken underbar vecka! Lektioner under morgontimmarna, eget skrivande dagtid och redovisning/samtal på kvällarna. Jag förvånades över hur många historier jag hade inombords. Skrev tills tangenterna glödde upp mot Hoburgsgubben. Fick massor av positiv feed back, speciellt av två redaktörer från Natur&Kultur. Det stärkte mitt självförtroende.
Efter kursen gick jag två terminer (kreativt skrivande) på Högskolan i Skövde för Pamela Jaskoviak. Sökte sedan till Sörgårdens folkhögskola i Nässjö. Min lärare där var Christine Falkenland. Under folkhögskoletiden studerade jag dramaturgi i en vecka under två år för Petra Revenue. Det blev ytterligare en kurs i september 2018. Alla tre är fantastiska lärare! Nu är jag fast! Fem nya romanidéer har jag i huvudet samt utkast till två barnböcker.
Jag avslutar med ett kort utdrag ur den kommande romanen. Samtidigt tackar jag Maria för inbjudan till bloggen.
” Tack Bruno, och tack Mor och Far som gjort dopdagen till en högtid. Jag vill tillägga att vi är en större familj än så.”
Hon gjorde en konstpaus, vände sig till sin make och fortsatte:
” Du glömmer att vi är fyra.”
Allt sorl upphörde. Mor viftade avvärjande med handen mot henne. Trodde kanske att Clary skulle prata om dödsgossen. Hon skakade på huvudet i mors riktning.
” Vår hund Whisky får vi inte glömma. Hon tillhör också familjen och kommer hem efter dopet. Det har Bruno lovat. Jag har saknat henne och det har Mor också.”
Bruno stannade upp i rörelsen och blev sittande med vinglaset nära munnen. Han frustade och satte tillbaka glaset. Svärmor tog till orda:
” Har du inget sagt till ´na? Hunn kommer inte tebaks. Hon är dö! Bruno sköt ´na för att det skulle bli lättare för dig. Det får du väl förstå.”
***
Välkommen till min hemsida & BLOGG! 