Nu känns mitt manus plötsligt sämre. Gött, då vet jag att jag är på rätt väg!

Uppdatering mitt fjärde manus, min andra deckare …

Nu börjar det bli jobbigt och tröttsamt att läsa. Nästan varenda ord känns konstigt och plötsligt börjar jag ifrågasätta min story: Hur tänkte jag egentligen när jag fick för mig att skriva det här?

För en utomstående låter ju förstås det här som något jag verkligen borde oroa mig för, men jag känner mig relativt lugn. Jag vet nämligen vad det handlar om, jag har varit med om exakt samma sak förut. Tre gånger förut för att vara exakt. När det hände mig med mitt första manus Den blomstertid nu kommer blev jag betydligt mer oroad.

Det här handlar inte om att jag ”sönderredigerat” texten eller att texten inte är bra, det handlar om att texten snart är redo att stå på egna ben och då förändras allt.

Jämförelse: Först blir man förälskad, men efter förälskelsen kommer en fas när man börjar ta varandra för givet, och då känns det plötsligt inte lika spännande längre.

Ungefär så är det. Jag kan det här manuset nu. Utan och innan. Det tuffar på i samma hjulspår … En kombination av det och en dos självtvivel som förstås sätter in just nu när det börjar bli allvar.

Som när man i ett förhållande funderar på om man är redo för att ta det ett steg längre, eller om man bör backa tillbaka.

Nu när det gäller mitt fjärde manus vet jag vad det handlar om. Jag är nämligen snart på väg att lämna redigeringsfasen och gå in i ”Manuset- är- klart- fasen.”