Eftersom det nu är slutet av mars är det dags för mars gästbloggare. Månadens gästbloggare heter Linda Sturesson. Hon arbetar vanligtvis som utvärderare, men går nu en forskarutbildning och debuterar som författare i april.

***

I mitten av april debuterar jag med min roman Diskvalificering av det positiva som jag skrev vid sidan av heltidsarbete, barn, hushållsbestyr, träning, vänner, konserter, teaterbesök och diverse andra planerade och oplanerade aktiviteter. Numera är mitt heltidsarbete att vara forskarstuderande. Vid sidan av det så gör jag fortfarande det som jag gjorde innan. Skriver alltså fortfarande.

Att vara författare förutsätter att man skriver. Att vara forskarstuderande innebär också att periodvis skriva, skriva, skriva. Under dessa perioder blir det mindre av skönlitterärt skrivande för mig. Det är som om jag har fått en skrivpott som är konstant lika stor. Nu måste den delas upp i en skönlitterär portion och i en vetenskaplig portion som inte kan vara större än min tilldelade pott tillsammans. Tänk dig en våg med vågskålar. Den ena skålen kommer alltid vara långt nere och den andra högt uppe. Detsamma gäller min läsning. Ju fler vetenskapliga artiklar, desto färre skönlitterära romaner. Det kanske kan tyckas synd, men oavsett vilket sorts skrivande jag ägnat mig åt så är det roligt, utmanande och utvecklande.

Det finns alltså en del likheter med att vara forskarstuderande och författare: du skriver och du läser (jag är övertygad om att det krävs läsning för att bli författare). Det finns andra likheter: flexibilitet i tid och plats, det kan lätt ta över livet, det är självständigt och det kräver självdisciplin. Det finns inget manus som skriver sig självt vare sig det är skönlitterärt eller vetenskapligt. Men det finns skillnader i vad och hur du skriver.

Inom mitt forskningsfält har vetenskapliga artiklar riktlinjer för vilka rubriker som ska finnas, vad du ska beskriva samt hur många ord som maximalt får användas. Ordbegränsningen kan vara 2 000, 4 000 eller 8 000, vilket kan vara svårt för någon som gärna broderar ut språket. Sådant finns det inte plats för. Det gäller att uttrycka så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Att vara kort och koncis. Det kan ha påverkat mitt skönlitterära skrivande, möjligen att jag numera är mer direkt och rak i mitt sätt att skriva. Använder inte så många omskrivningar. Kanske rationaliserar jag bort för mycket ibland och måste sedan lägga till igen. Noveller må kanske innehålla 2000, 4000 eller 8000 ord, men en roman kräver mer.

Det skönlitterära skrivandet har inte samma ramar och begränsningar som det vetenskapliga, men det finns å andra sidan dramaturgiska modeller som stöd. Huvudkaraktären ska exempelvis gärna genomgå någon form av utveckling. Författare ska helst gestalta snarare än att använda adjektiv, vilket kräver fler ord. Som romanförfattare kan du använda liknelser, du behöver inte vara konsekvent i terminologin. Du kan fabricera, det är endast fantasin som sätter gränser för innehållet. På det sättet kan inte en vetenskaplig artikel skrivas.

Jag återgår nu till likheten som gäller flexibiliteten att kunna välja att skriva var som helst och när som helst. Detta har inneburit att delar av mina manus, oavsett skönlitterära eller vetenskapliga, har skrivits på pendeltåg, på caféer eller på Friskis & Svettis under tidiga morgnar i väntan på träningspass. Jag producerar en mening här och en mening där, men oftast krävs det naturligtvis sammanhängande tid och koncentration för att få till ett djupdyk ner i en text. Då behöver jag stänga in mig i ett rum där det saknas distraktioner. Vid dessa tillfällen kan jag sitta flera timmar. Tiden flyger iväg. Antar att det är det som definieras som flow. Ibland har jag kanske inte producerat så många ord, men kan ha fått till en hyfsad formulering. Ibland ägnar jag mig åt överdrivet ord- och teckenältande, och det har hänt att jag funderat över ett kommateckens varande eller icke-varande under en halvtimme. Då behöver jag släppa och gå vidare. Bildligt och bokstavligt. Jag tar en promenad, läser texten högt för mig själv eller skickar mina olika alternativ till en vän eller två för att få input. I efterhand, när jag är klar med en text, så har jag en tendens att tro att det var enkelt att skriva den, men jag säger som en professor i etnologi sa till mig en gång: nostalgi är minnen utan smärta.

Nu tror jag alltså att det gick ganska lätt att skriva Diskvalificering av det positiva. Att handlingen bara ramlade ut och fastnade i dokumentet, men så var det antagligen inte i verkligheten. Så vad handlar den om, min debut?

Svar: Alexandra blir diagnostiserad som bipolär. Hon söker sig till en patientförening som dessutom anordnar en skrivkurs. Hon börjar i skrivkursen och möter personer med författardrömmar och diverse psykiska problem. De förvandlar skrivlektionerna till terapisessioner, men har i alla fall humorn i behåll. Alexandra har dock svårt att identifiera sig med dem och sin diagnos. Samtidigt får läsaren följa ett flickebarns uppväxt under efterkrigstiden. Flickebarnet bor på barnhem under några år, men hämtas sedan hem igen och det blir starten på en trasig uppväxt. Berättelsen rör ämnen som ärvda trauman, skuld och skam. Boken innehåller viss tragik och krasshet, men det finns också humor.

Om du läser boken så hoppas jag naturligtvis att du tycker om den, men det kan ju hända att du inte gör det och det återstår att se. Meddela mig gärna vad tycker, i synnerhet om du gillar den …

***

Länk till boken: https://www.adlibris.com/se/bok/diskvalificering-av-det-positiva-9789188533487

Linda hittar du på Instagram under namnet lindapsturesson

***