Gästbloggare: Lotta Lundh

Nu är det dags för juni månads gästbloggare, och det är Lotta Lundh. Lotta är en av de klasskamrater jag lärt känna under min utbildning på Skrivarlinjen!

***

Under 2016 började jag hos en ny terapeut. Då hade jag varit sjukskriven sedan 2013 i utmattningssyndrom. Jag var en utbränd småbarnsmamma, som brakat totalt. Varför det tog stopp vet jag inte, och kommer kanske aldrig att få veta. Kanske var det att jag alltid körde över mig själv. Att jag inte lyssnade på vad jag själv ville. Att jag alltid försökte vara duktig. Att jag alltid ville bli sedd. Spelar ingen roll. Där satt jag nu, sjukskriven från ett jobb som utredare på en statlig myndighet, och hade kämpat i flera år för att komma tillbaka. Det gick helt enkelt inte.

Den nya terapeuten började ifrågasätta om jag verkligen skulle fortsätta jobba där. Om jag någonsin skulle bli frisk i så fall. Det hade ingen sagt till mig förut. Och om jag inte skulle tillbaka dit, vad skulle jag göra då? Det blev helt blankt i huvudet. Jag visste inte. Förrän en lampa tändes. Skriva! Jag ville skriva. Jag hade skrivit lite grann tidigare, men inga mängder. Jag hade fått med en novell i en bok om utmattningssyndrom, och hade några påbörjade bokidéer i skrivbordslådan, men hade aldrig tagit tag i det ordentligt. Kanske var det dags nu.

Sagt och gjort, jag började skriva. Stängde in mig i sovrummet och satte en lapp med STÖR EJ på dörren, för att få vara ifred för de små. Snart märkte jag att det gick lätt och att jag inte blev lika trött av skrivande som annat arbete. Här, vid tangentbordet, med min egen historia, orkade jag koncentrera mig längre än jag gjort på länge. Vilken känsla! Jag var inte helt slut!

I takt med skrivandet började tanken gro att jag skulle ta tjänstledigt från jobbet och leva på studielån istället för sjukpenning och slippa jagas av Försäkringskassan. Skulle jag våga? Ja, det skulle det vara värt. Skickade in ansökningen till Skrivarakademin och sedan var det bara att hålla tummarna. En av de lyckligaste dagarna senaste åren var när jag fick reda på att jag kommit in på skrivarlinjen! Hösten 2017 började min utbildning på distans och jag var överlycklig. Här fick jag riktigt frossa i skrivande och läsande. Fantastiska kurskamrater, som jag aldrig träffade fysiskt, men lärde känna ändå, gjorde att det hela tiden kändes intressant och gick lätt.

Frisk var jag dock fortfarande inte. Perioder orkade jag knappt skriva alls, och det kunde gå veckor emellan jag skrev något annat än för skolan. Till slut hade jag dock fått ihop min första bok, en deckare om mäns våld mot kvinnor. Jag döpte den till Kvinnornas Hus och skickade in till flera förlag. När jag ser tillbaka nu, kan jag tycka att jag borde ha bearbetat texten mer, innan jag gjorde det, men gjort är gjort. Första refuseringen damp snart ner i mailkorgen, och den följdes av fler. Några förlag erbjöd hybridutgivning, men det kändes inte rätt. Tills jag fick ett mail från Tallbergs förlag. Där kändes det rätt. Vi skrev kontrakt och i oktober kommer den äntligen ut! Helst hade jag naturligtvis velat ha en traditionell utgivning där förlaget stått för hela risken, men samtidigt kände jag att eftersom det är min första bok, så tar jag det som en lektion i hur förlagsbranschen fungerar. Ångrar det inte!

Tiden har gått och jag har nu skrivit klart min andra bok, även den en deckare. Nu är jag mer förberedd på vilket arbete som krävs när man fått boken antagen hos ett förlag, och man ska börja redigera. Det är bara att stryka, skriva till, stryka, ändra, läsa om, ta bort, ändra, och stryka igen. Utan pardon, allt för att mejsla fram den bästa möjliga texten. Några förlag har nappat, men inget är i dagsläget klart.

Det är nu två månader sedan jag satte punkt för andra boken, och först idag har jag börjat med bok nummer tre. Jag har en jobbig tid bakom mig i och med att barnen haft det jobbigt. Det tar hårt på mina krafter när de inte mår bra. Därför kom min utmattning tillbaka igen, i form av en depression. Den har nog aldrig varit helt borta, men nu slog den till ordentligt igen. Det är inget jag skäms för, och jag tycker man ska prata högt om det, eftersom vi är så många som är drabbade. Tabut måste brytas.

Först idag satte jag mig alltså vid tangentbordet, hängde upp STÖR EJ-lappen, och klev in i deckarvärlden igen. Jag tror att skrivandet fungerar som terapi för mig. På ett sätt gav det mig livet och hoppet tillbaka. Jag får ur mig många känslor, både mörka och ljusa, och funderingar när jag knappar in orden i datorn. Det har blivit en väg till att bli frisk helt enkelt. Vi får se vart det leder, men jag hoppas att ni kan ha resultatet i er bokhylla snart.

***

Här följer mer info om Lottas debutbok som släpps i oktober:

https://tallbergsforlag.se/shop.html#!/products/kvinnornas-hus

http://tallbergsforlag.se/text/familj/forfattare/lottalundh.html