Mitt experiment

Ibland måste man tillåta sig att testa gränser, också som författare.

Hur långt vågar jag gå?

Vad händer om det osannolika händer?

Tänk om någon begår ett brott, men väljer ett sätt som nästan ingen annan skulle välja.

Hur långt är en människa beredd att gå för en annan människa, en människa som betyder allt?

Vad kan få en människa att passera alla gränser han normalt inte alls skulle passera?

Kan en brottsling vara en fantastisk pappa?

Vem bestämmer kriterierna för en familj?

Är blodsband det viktigaste i en familj?

Finns det familjer där blodsband är det minst viktiga?

Ska en förälder ha rätt till sitt barn även om man är en dålig förälder?

Hur långt ska man ställa upp på sitt barn?

Japp, Våroffer är min mest experimenta roman. jag skrev den för att testa på att skriva en kriminalroman, men jag ville inte skriva en vanlig kriminalroman med typiska poliser och typiska brottslingar. Jag visste att många deckarläsare förväntar sig att en deckare ska följa en sorts ”mall”, och jag visste att om jag skulle skriva den kriminalroman jag ville skriva så skulle den inte alls följa den mallen. Jag visste ärligt talat inte ens om den här boken skulle räknas som en deckare. Själv såg jag den främst som en relationsroman. En psykologisk roman med ett brott.

Det blev en kriminalroman, och ja, den räknas som en deckare.

Många har läst den, och framförallt är det många som har lyssnat på den.

Den är älskad av många – men den har blivit hatad också.

Jag som inte alls hade tänkt mig att skriva någon mer kriminalroman fick känslor för mina karaktärer. Det blev en uppföljare. Och sedan en till. Nu skriver jag på den fjärde boken i Lena Borell-serien. Så det kan bli. 🙂

Tack till er som läser eller lyssnar.

Tack till er som tycker till, rekommenderar, skickar meddelanden och recenserar.

Nu ska ni få veta en sak till: När jag skrev Våroffer hette den inte alls Våroffer. Den hette Fadersband, och fortfarande tycker jag den titeln är fantastisk till den psykologiska relationsroman jag tyckte jag skrev på.

Men eftersom förlaget som skulle ge ut boken som ljudbok (Lind & Co) sa att boken absolut var en deckare (det där har ju de betydligt bättre koll på än mig) så behövde den ett deckarnamn – och så blev Våroffer till. 🙂