Nu är julen över och vi närmar oss nyår. Och eftersom det endast är några få dagar kvar på denna månaden så är det också dags för Decembers gästbloggare. Denna gång är det Annette Brandelid som är gästbloggare. Annette är författaren bakom mysdeckarserien ”af Hjo”, böcker som alltså utspelar sig i just Hjo. Bilden på Annette har jag tagit, och den togs på Skaraborgs Bokmässa i Töreboda, där vi båda var med som utställare. Här nedan kommer Annettes gästbloggsinlägg:
***
Året är 1988. Flickan är fjorton år gammal och har just lagt LP’n med Roxette på skivspelaren. Rummet med den gröna heltäckningsmattan, tapeterna med blombuketter i rött och vitt och det vitmålade snedtaket fylls av tonerna från titellåten ”Dressed for success”. Hon sätter sig vid det bruna, stora skrivbordet, tar fram det linjerade pappret som hon fått från skolan, vässar blyertspennan och gör sig redo att börja skriva. Ett suddgummi ligger bredvid för säkerhets skull. Det kan ju tänkas att hon behöver ändra lite emellanåt. Uppgiften från fröken består i att skriva en påhittad historia, en novell. Flickan har redan titeln klar, novellen ska heta ”Vad har jag gjort?”. Det går lätt att skriva, pennan flyger fram, rad för rad. Orden, meningarna och styckena blir till sida efter sida.
Huvudpersonen i berättelsen är en ung flicka som alltid har uppfyllt alla vuxnas förväntningar i skolan, föräldrar såväl som lärare. Alltid lämnat in läxor i tid, pluggat till alla prov och presterat bra. För hon är en högpresterande person. Lagom är inte gott nog, vad hon än tar sig för så ska resultatet bli perfekt. Men inte perfekt för någon annans skull, utan bara för hennes egen. Ofta får hon höra att hon kommer att gå långt i livet, för en person med en sådan kapacitet kan bli vad hon vill. Men så en dag, händer det något. En liten och obetydlig kommentar om en helt annan person skapar ett nytt fokus på flickans karta över mål att uppnå. Vid sidan av skolarbetet lägger hon nu all kraft för att nå dit hon har föresatt sig. Och hon gör det. Hon klarar det. Med hjälp av noggrann planering och målmedvetenhet når hon de magiska siffrorna. En fyra och en femma, i nämnd ordning. Tillsammans bildar de ett tal och tillsammans med en enhet utgör de hennes mål. I den stunden upplever hon en enorm styrka och tillfredsställelse inombords. De vuxna har haft rätt, hon har vad som krävs för att klara vad hon vill och bli vad hon vill. Men en detalj har saknats i budskapet. Ingenting är gratis, utan allting har ett pris. Och det är när vågen visar 45 kilo som det är dags för henne att börja betala.
Flickan lägger ifrån sig den gula blyertspennan som har blivit avsevärt kortare än den varit när hon började skriva. Novellen är klar. A-sidan på Roxette-skivan, liksom B-sidan, har för länge sedan tagit slut. Hon läser igenom hela berättelsen om och om igen. Suddar, skriver om och läser igen. Till sist är hon nöjd och dagen därpå lämnar hon in novellen till fröken.
Det går någon vecka och sedan får hon tillbaka den. Nervöst bläddrar hon genom sidorna och tittar efter rödmarkeringar. Där finns nästan inga alls. Längst upp till höger på första sidan är betyget skrivet med en ring runt. Hon har fått högsta betyg. På sista sidan har fröken skrivit en kommentar, ”Har du någon gång funderat på att skicka in till en novelltävling? Det tycker jag att du ska göra.” Flickan blir alldeles varm inuti. Och när hon sedan blir erbjuden att läsa berättelsen högt inför klassen, gör hon det med stolthet. I korridoren, efter lektionen, kommer en klasskamrat fram till henne och ställer en fråga ”Du, hon tjejen i din berättelse, det är du själv. Eller hur?” Flickan nickar till svar.
De anledningar och drivkrafter som får oss författare att börja skriva på allvar, är säkert lika många och olika som vi är till antalet. Jag är övertygad om att vi, var och en, kan berätta i detalj vad det var som fick oss att ta steget till att börja skriva. Lika väl som varje elitidrottsman säkert kan berätta vad det var som fick just henne eller honom att börja simma, åka skidor, cykla eller vad det nu kan handla om för någon sport.
För min del hann jag närma mig fyrtio-strecket i ålder innan jag började skriva på min första roman. Det var 2009 som tidningen Amelia utlyste en novelltävling. Vid den tiden bodde jag tillsammans med min man Johan, barnen Ylvalie och Edvin och katterna Zero och Dizel i vårt blå hus i Konsterud, strax söder om Kristinehamn. Som så många andra småbarnsföräldrar fylldes mina dagar av jobb, hämtning och lämning, hushållsarbete och annat som hör vuxenlivet till. Men på något vis fann jag ändå tid att skriva den där novellen och skicka in den. Även om jag inte vann tävlingen, så fick jag ett pris som jag idag är oerhört glad och tacksam för. För det var en rejäl spark där bak att göra det jag alltid har drömt om, att skriva en bok.
Efter att vi året därpå flyttat till Vancouver i Canada och jag fick chansen att vara hemma det första halvåret, öppnade sig alla möjligheter för mig att skriva. Resultatet blev ”Ängel af Hjo”, min första mysdeckare som utspelar sig i min fina barndomsstad Hjo. Denna har sedan följts av ytterligare fyra titlar i serien och även en barnbok om traktorn Supern. Nästa titel i ”af Hjo”-serien är planerad och påbörjad. Men efter fem böcker så vill jag testa lite nya grepp. Jag hoppas att det kommer bli bra och att mina läsare gillar det. Självklart kommer Hjo att ha en central roll även i fortsättningen. Den lilla trästaden med sina knappt tio tusen invånare har en alldeles speciell plats i mitt hjärta och är i mina ögon både unik och idealisk för mina deckare. Tack vare att jag föddes, växte upp och gick i skolan där så har jag en djup och inbodd känsla av Hjo som jag försöker förmedla och dela med mig av i mina böcker.
Nu har det gått hela fem år sedan vi lämnade Canada och återvände till den värmländska skogen. Barnen har vuxit upp och flyttat hemifrån. Zero och Dizel har avlidit och deras plats har ersatts av andra katter där den nuvarande heter Charlie. Maken och jag har blivit äldre och räknas inte längre som enbart vuxna, utan vi har oåterkalleligen passerat gränsen för att ingå i gruppen medelålders. Och ärlig talat är jag ganska nöjd med det. Det är en bra ålder. Ingen kan avfärda mig som ”lilla gumman, du vet inte mycket du” och ingen kan ignorera mig som ”lilla tant, du får förstå att allt är annorlunda nu jämfört med på forntiden”. Jag är stark, frisk och har förhoppningsvis många år kvar innan det är dags att trilla av den berömda pinnen. År som jag kommer att arbeta hårt för att forma så som jag vill ha dem. För min dröm är att få leva min dröm fullt ut. Den dröm som har funnits hos mig ända sedan tonåren, ända sedan dagen när fröken skrev den där kommentaren i min novell. För flickan som sitter vid det bruna skrivbordet och flickan i hennes berättelse är jag.
/Annette Brandelid
***
Här är två av Annettes bilder som visar hur det ser ut där hon sitter och skriver. Fint, eller hur!? Och via länkarna nedan hittar du mer information om Annette och hennes böcker!
http://www.wordfromhjo.se
https://twitter.com/WordFromHjo
https://www.facebook.com/wordfromhjo/
https://www.instagram.com/wordfromhjo/
Maria Richardsson 
3 reaktioner till “Gästbloggare: Annette Brandelid.”