Gästbloggare: Petronella Simonsbacka

received_10156508273466833Att ha sig själv som huvudperson är förmodligen enklare för den som skriver fiktion än för den som skriver självbiografiskt. Det finns trots allt gränser för hur insatt en människa kan vara i sitt eget psykes mörka gömmor … En smula distans mellan sig själv och jaget är nyttigt, liksom en smula privatliv och respekt för den egna integriteten. Så varför skriver någon självbiografiskt när man kan verka skönlitterärt?

När Maria Richardsson bad mig bidra med en gästkrönika på temat självbiografiskt skrivande tackade jag genast ja. Jättekul. Sedan började jag tänka … Det här med att skriva om sig själv är inte helt okomplicerat. Ärligt talat skulle jag aldrig ens ha försökt göra det om det inte var så att jag drabbades av cancer 2015 och mina ögon då öppnades för en mängd intryck som var nya för mig.

Jag hade inte insett att cancer så starkt förknippas med döden. Allt människor säger om saken stämmer. Exempelvis så minns jag inte mycket från tillfället då jag fick cancerdomen. Inget utöver meningen: ”Det är cancer.” Jag är inte ens säker på att läkaren uttryckte det exakt så. Domen kom över telefon. När läkaren bad mig komma in för ett möte då vi skulle diskutera svaret från Patologen så visste jag att det var ett negativt besked som vederbörande hade att förmedla. Jag ställde följdfrågor och fick svar på dem. Det var på ett café i Haga i Göteborg och jag upplevde samtalet som en dödsdom. Det var det inte. Jag fick genomgå en cellgiftsbehandling och det var en jobbig tid – men jag lever. Många överlever cancer idag. Inte alla, men många.

Jag började läsa cancerbloggar och skrämdes av att bloggarna oftast slutade med ett avsked från anhöriga. Det kändes som att alla bloggarna dog. Jag ville berätta en historia om att överleva, för det var det jag själv behövde få läsa om när det var som värst. Jag ville läsa om vanliga kvinnor som överlevde. Som kom tillbaka. Och jag kunde inte finna någon tröst i historier om hjältedåd, som någon tjej som sminkade upp sig och tog cellgiftspåsen med på röda mattan… Kul för henne, men ett hån att höra om eftersom jag själv mådde tjuvtjockt. Någon annan jag läste om jobbade hela tiden och tyckte det inte att cytostatika var ett problem. Själv hade jag dagar då jag inte ens gick ur sängen. Jag kunde lika gärna ha läst om cancersjuka kvinnor som besteg Mount Everest och segervisst fäste peruken på en pinne på toppen … Nej, det jag längtade efter att läsa om var någon som inte var en hjälte. Som inte hanterade det hela perfekt eller hade det lätt – men som ändå överlevde. En normal människa som kunde vara ett positivt exempel för mig just då.

För mig fanns inte den bok som jag själv behövde få läsa och därför bestämde jag mig för att blogga om hela resan och sedan skriva en bok om saken. Inte för att jag var så speciell på något sätt utan för att något saknades under min cancerresa: En bok om en kvinna som jag kunde identifiera mig med. Dessutom tyckte jag att en hel del sanningar också saknades. Jag kände exempelvis inte till att cellgifter har en påverkan på hjärnan förrän jag själv drabbades av cytostatikahjärna, alltså blev ofokuserad och glömde saker under behandlingen. Varför berättade ingen om bieffekterna för mig? Har man rätt att förtiga sådant för att människor inte ska vägra cellgifter? Jag hade valt behandlingen ändå, för jag ville överleva. Men borde jag inte ha rätt till hela sanningen som patient?

Jag är också en av de få lyckliga som faktiskt vet tämligen säkert varför jag fick cancer. Min cancer var med största sannolikhet utvecklad på grund av min länge obehandlade endometrios. Varför hade ingen berättat för mig att endometrios kan orsaka äggstockscancer? Att få den informationen hade inte gjort någon skillnad i mitt liv, för jag skulle ändå valt att behålla äggstockarna in i det längsta eftersom jag planerade barn när jag fick diagnosen endometrios. Men i alla fall. Jag är journalist och läkarstudent under uppehåll, om någon kan leta information själv och har alla förutsättningar att ta till mig den så är det jag. Men ska man behöva forska i bieffekter och kopplingar mellan sjukdomar själv? Vore det inte bättre att få den informationen av sjukvården? Är det vettigt att vården ska skydda mig mot mina egna halvkassa odds? Eller får man inte den informationen för att de flesta inte drabbas så hårt och därför behöver majoriteten inget veta? Är oro för cancer så farligt att risker för cancer inte borde diskuteras? Jag fattar inte tänket här.

Jag tror stenhårt på att berätta sanningen precis som den är och viljan att göra det drev mig att föra dagbok under behandlingstiden och sedan utarbeta den till en bok. Jag har jobbat på det under det gångna året, men nu händer det att jag från och till börjar tvivla på projektet. Ja, jag överlevde. Ja, jag förändrade mitt liv på grund av cancer. Ja, jag fick andra värderingar. Ja, jag har många åsikter om livet, döden, cancer och samhället. Men gör det att det nödvändigtvis finns ett sug efter att höra just min historia? Kanske, kanske inte. Det är det verkligt svåra med att ha modet att skriva självbiografiskt. Någonstans längst vägen måste man avgöra om det man skriver har ett intresse för allmänheten eller bara har varit en terapeutisk resa för en själv. Hur det blir för min bok ”Livshungrig” får tiden utvisa. Jag hoppas att den en dag blir utgiven och kan ge hopp till andra kvinnor som står på den plats där jag tack och lov inte längre står.

Petronella Simonsbacka

 

En reaktion på ”Gästbloggare: Petronella Simonsbacka

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s