Idag är det dags för min allra sista månadsbloggare här på Marias Författarblogg. Varje månad sedan mars 2018 har jag haft en gästbloggare, och nu, med det här inlägget är det femårsjubileum. Det känns bra att sluta just med ett femårsjubileum, och det känns bra att kunna avsluta starkt med en författare som Lotta Lundh! Jag har under de här fem åren haft 61 stycken olika månadsgästbloggsinlägg, och detta är Lotta Lundhs tredje.
Det finns flera anledningar till att jag ville ha just Lotta Lundh som min ”femårsjubileumsbloggare.” Den första anledningen är att hon är en personlig vän till mig. Vi lärde känna varandra på distansutbildningen Skrivarlinjen på Skrivarakademin. Samma månad som utbildningen startade skulle min debutbok släppas. Jag kommer ihåg att hon ställde massa frågor till mig om det där med utgivning – hur det funkade och hur länge man behövde vänta på besked och så vidare. Varken jag eller hon anade då hur det skulle bli.
Det var 2017. Idag har jag fem utgivna böcker och en sjätte på gång. Och vad gäller Lotta så gick hon om mig. Rejält. Det finns de som säger att jag är produktiv som har gett ut en bok om året. Det där beror förstås helt på vem man jämför med. Jämför man med Lotta Lundh är det inte mycket att komma med, hon har nämligen mer än dubbelt så många böcker utgivna nu. Minst sagt imponerande!
Numera är vi också förlagskollegor – både jag och Lotta skriver deckarserier för Lind & Co.
Men det finns ytterligare en anledning till att jag ville att just Lotta skulle vara gästbloggare den här månaden, och det är att jag ville avsluta med en författare som jag tycker är riktigt bra! Jag har nyligen fastnat för hennes Cold Case Karlstad-deckarserie. Jag lyssnar just nu på den tredje boken i serien och jag kan starkt rekommendera dessa böcker till alla deckarfantaster. De här böckerna har kombinationen intressanta karaktärer och spännande kriminalfall.
Här kommer Lottas inlägg:
Då var det dags att gästblogga hos Maria igen. Det var ett tag sedan nu och det har hänt en hel del sedan sist. Bara sista året har livet vänts upp och ner ett par gånger, och skrivandet har ärligt talat inte varit det viktigaste i min vardag. I somras fick maken ett cancerbesked, med efterföljande operation och rehabilitering. Själv har jag genomgått en NPF-utredning som slutade med en autismdiagnos i november. Man har känt att man lever, om man säger så.
När livet bjuder på oväntade överraskningar, som ruskar om en, flödar inte inspirationen direkt. Det har stått stilla i skrivarhörnan i flera månader nu. Det jag då kan luta mig tillbaka på, är att jag vet att det kommer dagar när jag känner skrivarlust igen. De där dagarna när jag helt enkelt inte kan sluta tänka på mina karaktärer och hör dem prata till mig. Det kanske låter konstigt, men det är så det går till när jag skriver mina deckare. Jag börjar med en scen och sedan hänger jag bara med i svängarna och ser vad karaktärerna hittar på.
I min nya deckarserie Cold Case Karlstad har jag samlat ihop ett gäng väldigt olika personligheter som kan prata om många varierade saker med mig. Där finns Peo, polisen som bara väntar på att få gå i pension. Han hatar nymodigheter och får ofta mothugg från de yngre i gruppen, som inte håller med i hans mossiga tänkande. Sedan har vi Jon, som halkade in i gruppen på ett bananskal på grund av ett misstag som kunde ha kostat honom hela hans karriär. Simon, ungtuppen som helst hänger på gymmet, och som genom familjen har sett hur illa det kan gå för en person som hamnar i beroende. Amanda är en tvåbarnsmorsa, feminist, smart kvinna, som inte sällan hamnar i diskussioner med Peo eftersom de har helt olika syn på hur världen egentligen ser ut.
Och så har vi Ofelia. Hon är oerhört smart, totalt okunnig vad gäller det sociala, och kan saker lösa saker andra inte har en aning om hur de skulle gå tillväga för att klara av. Från läsarreaktioner har jag förstått att hon är mångas favorit i polisgruppen. Inte bara det, hon är även min favorit. När jag började skriva om Cold Case Karlstad, visste jag att jag ville ha med en karaktär som fanns på spektrumet, någon som hade autism. Jag hade själv en dotter med en sådan diagnos och ville föra fram kvinnor med diagnos i mina böcker. Jag plockade en hel del från mig själv när jag skapade henne och hennes speciella sätt att vara. Detta var redan innan jag hade fått min egen diagnos. Nu kommer det troligen finnas ännu mer av mig själv i henne i framtida böcker.
Jag ville att läsarna skulle få en bättre förståelse för hur det kan kännas att inte vara som alla andra. Jag ville att de skulle se de fantastiska egenskaper en person med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar kan ha, som man kanske inte alltid tar sig tid att se på grund av diverse hinder. Kanske har man svårt att förstå sig på deras sociala obekvämhet, eller inte orkar lägga ner sig så pass mycket för att se bakom den mask de har satt på sig för att klara av vardagen ute bland andra människor. Alla personer med NPF-diagnos är naturligtvis unika på sitt sätt, precis som alla andra människor utan diagnos. Ofelia är bara som hon själv är. Inte som a l l a med en autismdiagnos. Ingen är den andra lik, alla har sina styrkor och svagheter, exakt som alla andra. Med eller utan NPF, spelar ingen roll. Alla är unika.
Jag tror att de flesta författare skriver om saker som intresserar dem själva och de gräver där de står för att få ut den bästa berättelsen. Ibland känns det som om man skriver samma historia om och om igen, bara med andra ord och ett annat skelett. I mitt fall har jag märkt att det ofta handlar om svek, att något skett i familjen där relationer brustit och oreparabla skador har uppstått. Det är där jag hämtar min inspiration och inte sällan hittar jag frön till mina deckare från verkliga fall. Jag är en riktig true crime-fantast.
Min uppfattning är att någon som skriver böcker, aldrig kan hitta på hemskare saker än det som händer i verkliga livet. Jag har läst nog med böcker om seriemördare och sett tillräckligt många dokumentärer om olika fall, för att inse att människan kan vara ett monster. Kanske föds de till det, eller så är det omständigheter som gör att de blir det. Att försöka förstå mig på dem, den psykologiska delen av dem, är väldigt intressant. En seriemördare, som inte är känd alls i Sverige, är så pass intressant att jag till och med funderar på att skriva en bok om honom. Vi får se om det blir verklighet av de tankarna eller om det får fortsätta vara ett intresse bara för mig själv.
Research är en viktig del av en författares liv. Man behöver veta vad man skriver om, så att direkta faktafel inte smyger sig in i historien och stör läsarens upplevelser. Skulle man råka skriva någonting som inte är helt korrekt, så kan man lita på att uppmärksamma läsare snart hör av sig och berättar om det. Eftersom man vill att läsarna, och de som lyssnar på ljudböcker, ska få en så bra upplevelse som möjligt, så är det ens jobb att se till att det man skriver om verkligen stämmer. Det kan handla om speciell ammunition till ett vapen, eller hur en obduktion går till. Det kan vara hur en kropp beter sig efter döden har inträffat eller hur en myndighet arbetar. Det kan handla om precis vad som helst. En detalj i en bok, som inte ser mycket ut för världen, kan ha kommit till efter många timmars research från författaren.
Eftersom sådant arbete tar ganska mycket tid, så blev jag väldigt glad när jag fick min ansökan om bidrag från Region Värmland beviljad. Jag hade ansökt om stöd för att kunna resa runt i Värmland och undersöka trovädriga brottsplatser för mina Cold Case Karlstad-böcker. Min spretiga polisgrupp arbetar med kalla fall som inträffat i hela länet. Hittills har de varit i Stöllet i norra Värmland i första delen Blicken inifrån mörkret. I Den tunna röda linjen hamnade de i Arvika. Den senaste delen De döda flickorna i skogen förlade jag till Sunnemo, där jag kände till landskapet från tiden då min mormor och morfar bodde där. Med bidraget från Region Värmland kan jag nu leta nya jaktmarker och kommer säkert hitta många spännande platser som jag kan använda i mina framtida böcker.
För fler böcker om Cold Case Karlstad blir det. Jag har kontrakt på ytterligare tre stycken med Lind & Co. Det känns bra att de tror på både mig och mina karaktärer så pass mycket att de vågar skriva avtal på tre böcker på en och samma gång. Nu är det bara inspirationen och lite mer lugn i vardagen som fattas för att jag ska påbörja nästa del i historien om mina favoritpoliser. Kanske kommer jag påbörja boken om den där seriemördaren snart också. Någon mer text om autism och NPF-liv blir det säkert också som ska skickas till tidningar och beslutsfattare. Vi får se vad det blir. Mer böcker blir det i alla fall. Det vågar jag lova.
/Lotta Lundh
Facebook: Författare Lotta Lundh
Stort tack Lotta för att du ville skriva det avslutande månadsgästbloggsinlägget på Marias Författarblogg!
Här hittar du Lottas två tidigare månadsgästbloggsinlägg hos mig, från det första till det sista:
Juni 2018: https://mariasforfattarblogg.wordpress.com/2018/06/26/gastbloggare-lotta-lundh/
September 2020: https://mariasforfattarblogg.com/2020/09/30/gastbloggare-lotta-lundh-del-2/
*
Vill du läsa mer om Lotta?
Skriv in Lotta Lundh i sökrutan här på bloggen så kommer det upp flertalet inlägg, både sådana Lotta själv har skrivit men också inlägg jag har skrivit om henne och hennes böcker. 🙂
*
Vill du läsa alla tidigare gästbloggsinlägg från andra författare så hittar du dem här:
Maria Richardsson 