Februari månads gästbloggare heter Åsa Hofverberg, och hon gästbloggar hos mig för andra gången. Förra gången hon gästbloggade skrev hon om de största skillnaderna mellan att skriva för barn och för vuxna. Det var i januari 2022, och då hade hon släppt sin första bok i feelgoodserien Born några månader innan. Den boken heter ”Fortfarande här.” I september 2022 släpptes ”Trots allt”, del två i serien, och i månadens gästbloggsinlägg skriver hon om att stångas med uppföljare, och det här inlägget kan jag verkligen relatera till.
Här kommer Åsas text:
Skrivplan eller inte – att stångas med uppföljare
När jag läser bokserier och det verkar som om författaren har glömt detaljer, eller till och med namn ur de tidigare böckerna blir jag irriterad. Hur svårt kan det vara, liksom? Jättesvårt visar det sig när jag själv ska göra det. När jag började skriva på del tre i min bokserie fick jag sitta och slå i de två föregående delarna som om de vore lexikon. Jag har dessutom gjort det extra svårt för mig eftersom mina böcker utspelar sig under samma tidsperiod men ur olika personers synvinkel.
Jag är en intuitiv skribent. Oftast vet jag ganska väl var jag vill börja och har en aning om var jag vill sluta. Däremot brukar jag lämna mitten ganska öppen för att jag ska ha frihet att känna in karaktärerna och deras relationer sinsemellan. Ibland vet jag inte på förhand hur deras reaktioner blir på det de möter, utan det blir någonting som får växa fram allteftersom.
Men nu inför tredje delen i Born-serien blev jag tvungen att tänka om. Del ett och två skrev jag intuitivt och lite trevande eftersom jag ännu inte kände vare sig miljön eller huvudpersonerna till hundra procent. Men efter månader av famlande behöver jag den här gången byta strategi. Det är så många inblandade vid det här laget att det blir för många trådar att hålla i huvudet. Det behöver struktureras upp. För första gången i mitt skrivande liv offrar jag friheten, åtminstone tillfälligt, för att gå in under en skrivplan. Något som några av er som läser säkert behärskar redan, eller har övat på under en skrivarkurs. Jag har också undervisat om att göra karaktärsscheman och plotter när jag har haft kurser, men alltså inte själv tillämpat det. Först nu har jag fyllt två stora pappersark på mitt kontor med släktträd. Ett för familjen Born och ett för familjen Västfält. När jag fick alla namn på pränt öppnade sig också en berättelse bakåt i historien, ett mönster jag såg först när jag hade alla beröringspunkter släkterna emellan svart på vitt. För första gången har jag också skrivit alla tänkta kapitelnummer och fyllt på med några raders sammanfattning vid varje som jag ska brodera ut sedan, samt en tidslinje. Tack vare detta har en ny glädje infunnit sig i skrivandet och jag är förväntansfull inför de kommande två delarna som ska komplettera serien om människorna i den fiktiva staden Born.
Kanske är vi olika i hur vi lägger upp skrivandet. För dig som gör heltäckande planer och strategier innan du ens börjar skriva ditt manus … För dig kanske det vore värt att prova att skriva ett par scener eller avsnitt spontant och se om du kan överraska dig själv. Släppa kontrollen lite. Allt har sin tid, också i skrivandet. Och för oss som vill ha lösa tyglar: det finns en frihet i att ha en ram att ta spjärn emot också. Jag tänker inte längre antingen eller, utan både och.
Och när det gäller det där med att glömma bort vad man har skrivit i tidigare delar. I del två av Born, ”Trots allt”, missade både jag och tre annars väldigt noggranna korr-läsare ett ganska uppenbart fel som berodde på att jag glömt vad jag använt för detalj vid ett tidigare tillfälle. Läs den och se om du upptäcker vad!
Åsa Hofverberg
Bilder Katarina Johnson
*
Åsa Hofverbergs tidigare inlägg hittar du här: https://mariasforfattarblogg.com/2022/01/31/manadens-gastbloggare-asa-hofverberg/
Maria Richardsson 