Månadens gästbloggare: Åsa Hofverberg

Återigen närmar vi oss slutet på månaden, och den här gången är det är dags för den allra första gästbloggaren 2022, januaris gästbloggare. Hon heter Åsa Hofverberg. Åsa började som barnboksförfattare, men när hon kände sig färdig med sina böcker först om Hedda och sedan om Sally drömde hon om att skriva en feelgoodserie för vuxna. 2021 släpptes ”Fortfarande här.” I det här inlägget berättar Åsa om de största skillnaderna mellan att skriva för barn och att skriva för vuxna.

Här kommer Åsas text:

Jag har skrivit berättelser sedan jag lärde mig skriva, men professionellt sedan 2004 då jag vann manustävlingen ”en riktigt bra barnbok” på Libris förlag, en kapitelbok om fotbollstjejen Hedda. Det blev den första i en serie om fem, och efter det har jag skrivit fyra böcker om Sally. Ifall jag hade fortsatt skriva kapitelboksserier där och då hade det känts som om jag upprepade mig, så jag började drömma om att skriva en feelgood-serie för vuxna. Det tog nästan åtta år, men i augusti kom den första delen av fyra, ”Fortfarande här”, ut på Hoi förlag.

Här nedanför skriver jag lite om vilka de största skillnaderna mellan att skriva för barn och för vuxna har varit för mig.

När jag skriver för barn behöver jag vara klar över ungefär hur gammal min tänkta läsare är. Det är stor skillnad på en fem-, åtta- eller tolvåring. Jag behöver anpassa mitt språk, och ju yngre läsaren är desto mer behöver jag anpassa språket.

Jag har översatt en del barnböcker och de som är svårast att översätta är de med minst antal ord. Det blir så oerhört viktigt att jag väljer exakt rätt ord när det bara är några få ord på varje sida. Jag är alltid noga med ordval, men om jag skriver med en fyraåring som tänkt läsare är det extra viktigt att det blir ett ord som finns i barnets värld och som väcker relevanta bilder.

Jag behöver naturligtvis också anpassa innehållet och ta hänsyn till vad barn i en viss ålder kan relatera till. För mig har det också varit viktigt att inte lämna barnet ensam med någonting som de inte förstår.

Som till exempel i Hedda-böckerna då huvudpersonens mamma drabbas av en utmattningsdepression. Jag planterade det redan i första boken då Hedda skrev i sin dagbok att ”mamma är så trött jämt”. Sedan blir hon tröttare och tröttare i andra och tredje boken utan att det för den skull är något huvudtema. Först i fjärde boken blir mamma sjukskriven från jobbet och liggande i ett mörkt rum hela dagarna. Hedda får ta stort ansvar för sin lillebror och hon gör vad hon kan för att mildra det för honom. Det hela når sin kulmen när hon råkar överhöra ett telefonsamtal då mamman pratar med sin syster om att det är svårt att sjukskriva sig från sina barn. Denna kommentar tar hårt på Hedda. Hon känner sig både oälskad och som att det är hennes fel.

Eftersom det är tio- till tolvåringar som är målgruppen för Hedda-böckerna och jag inte kan vara säker på att de har någon vuxen att prata om angående det de läser var jag noga med att inte lämna läsarna i helt hopplösa situationer. Hedda får upptäcka att det hjälper att skriva av sig i en dagbok, att berätta för farmor hur det känns och att farmor kommer och avlastar. Hedda får också komma ut och tänka på något helt annat när fotbollslaget har match eller när hon och hennes kärleksintresse ler mot varandra under en lunchrast. Jag är också noga med att Hedda till slut får en förklaring på vad det är för fel på mamma, och att Hedda får höra av en vuxen att det inte är hennes fel.

Men när jag skriver för vuxna har jag inte samma behov av att förklara. I min feelgoodroman har till exempel en av personerna panikångest och där har jag valt att aldrig skriva ut det. Läsaren får veta att han får svårt att andas, att hjärtat slår ett dubbelslag som gör honom rädd, hur ångesten känns när han tror att han ska dö. Förhoppningen är att läsaren själv ska tänka ”det låter som om han har panikångest.” Jag gestaltar i barnböckerna också, men ibland väljer jag alltså att förklara också i ord. Något som i en vuxenbok kan kännas mästrande för en läsare och tårta på tårta.

Men det finns också många likheter i skrivandet. Processen är densamma, men framför allt min drivkraft som ett citat ur filmen ”Shadowlands” beskriver så fint (en film som handlar om CS Lewis, författaren bakom Narniaböckerna): ”Vi läser för att veta att vi inte är ensamma”. Exakt det önskar jag med mina böcker. Att läsaren ska känna igen sig och veta att de inte är ensamma med sin kamp, sin ångest, sin rädsla, sina relationsproblem, men också att de får hoppas, glädjas, älska och skratta med huvudpersonerna.

Några av reaktionerna på ”Fortfarande här”

”Har nu läst färdigt ’Fortfarande här’ … Den handlar om en manipulativ man/pappa och hur hans grepp om familjen påverkat fru och barn. När han faller i koma förändras mycket. Boken speglar huvudpersonernas resa på ett fint sätt. Det handlar om svek, besvikelse, tvivel och ljusglimtar i svåra stunder. Ville ej att boken skulle ta slut så nu ser jag fram emot nästa bok i denna serie.”

Cecilia Ängelid 6/12-2021

”I stället handlar det … liksom i alla människors liv – framför allt om relationer och kärlekslängtan. Är jag värd kärlek eller kommer jag bara att skada den jag tycker om? Duger jag åt den jag gillar trots att hen har mycket högre social status än jag? Har jag rätt att förlåta mig själv för allt som inte blev bra i relation till mina barn?”

Brita Häll, Kyrkans tidning 20/1- 2022

”Själv läser jag mest in hoppet. Åsa Hofverberg lyckas förmedla hoppet som en livskraft att räkna med i en svår värld där så mycket förefaller vara omöjligt och smärtsamt.”

Anna Hagnell, tidningen Sändaren 7/10 -2021

Här kan du läsa mer om ”Fortfarande här”: https://shop.hoi.se/fortfarande-har