Sedan jag sa upp mig från mitt fasta jobb och bestämde mig för att försöka satsa på mitt författarskap har det hänt så otroligt mycket. Det första jag tänker på är förstås det som har hänt med just författarskapet: att jag har släppt fem böcker både som pappersböcker, ljudböcker och e-böcker, att jag är ute och föreläser, att jag får bra betyg, recensioner och läsarkommentarer på mina böcker, att jag inspirerar andra i mitt jobb som skrivarcoach, skrivarkursledare och lektör.
Om detta har jag skrivit mycket på bloggen, men det som hände efter att jag tog tag i mitt skrivande var egentligen så mycket mer. Och en aspekt av det ska det handla om i dagens inlägg.
Jag har fått ett annat tänkande, absolut.
Jag som alltid har haft ett negativt tankesätt med ständiga katastroftankar tänker nu i mångt och mycket positivt. (I vissa lägen har jag fortfarande katastroftankar, som att jag går omkring och fruktar att det ska hända mig själv och mina närmaste någonting hemskt, men hemska saker händer ju, så …)
MEN jag bryr mig inte längre om att sätta upp en fasad inför andra. I hela mitt liv har jag gjort det, därför att det är så folk gör. Jag var uppväxt så. (Och nu pratar jag inte bara uppfostran utan hela samhällsstrukturen.)
Jag har mått psykiskt dåligt i perioder, men det var först efter min livsstilsförändring som jag blev vän med den delen av mig själv och kunde börja jobba med den. Numera mår jag väldigt bra, därför att jag (i mångt och mycket) lever det liv jag vill ha. (Okej, lite mer pengar hade varit nice, men det finns saker som är viktigare än pengar…)
Det är inte bara det att jag lever det liv jag vill ha, jag har också tagit tag i den där biten med psykisk ohälsa genom att ”gå i terapi hos mig själv” kan man säga. Och när jag har gjort det har jag insett att det inte är särskilt konstigt att jag mått dåligt. Det hade varit mer konstigt om jag inte mått dåligt.
I mångt och mycket handlar det alltså om att jag tidigare fått lära mig att sopa saker under mattan. Nu kan jag se att det är så, och jag ser det så tydligt. Jag inser idag att jag levt med olika trauman, att jag exempelvis blivit utsatt för flertalet övergrepp, men det är först nu jag förstår att det var så.
Det är lätt att bli bitter över all tid som gått utan att jag har kunnat bearbeta detta, men jag väljer istället att fokusera på här och nu. (För det är ett aktivt val jag har gjort.)
Hur gör man då för att gå i terapi hos sig själv?
För mig handlar det om att sluta blunda. Och att sluta ta på mig skulden för allt det som inte var min skuld att bära! Alla år har jag gått omkring och funderat över vad jag kunde gjort annorlunda, men nu har jag accepterat att det där är ganska mycket skit samma just nu.
Och jag skriver. Jag kommer aldrig sluta att skriva. Aldrig!
För mig innebär att skriva terapeutiskt inte att jag automatiskt skriver om mig själv, utan snarare att jag bearbetar mina egna händelser när jag skriver om saker som händer andra. Även om det som händer dem inte var det som hände mig.
Låter det flummigt?
Kanske. Men det fungerar, och det är det som är det viktigaste!
Maria Richardsson 