Då och då dyker det upp små fina meddelanden från folk som har läst någon av mina böcker (eller flera av dem) och blivit berörda.
Det är meddelanden från folk jag inte känner: ibland på hemsidan, ibland på Facebook, ibland på Instagram.
Dessa meddelanden är jag oerhört tacksam för, att någon tar sig tid att skriva till mig och berätta att han eller hon känner någonting för mina böcker, det är sådant som ger mig energi när jag sedan sätter mig ner för att skriva nästa gång.
Nu har det dykt upp ett sådant meddelande igen, denna gång från en ung tjej. Här är ett utdrag från meddelandet: (som jag fått hennes tillstånd att lägga upp här)
”Jag har nu lyssnat på dina tre böcker i Lena Borell-serien, och jag är verkligen helt besatt!
Har lyssnat non stop sedan min vän tipsade mig om dina böcker för ca 1,5 vecka sedan.
Just det att böckerna utspelar sig i Skövde gör de extra intressanta, då jag är uppvuxen här. Det är så kul att man kan se alla platser framför sig, och verkligen föreställa sig vart allt händer.
Jag hoppas verkligen att du skriver fler böcker i denna serien. Längtar redan tills nästa i såfall!”
Jag dröjer mig kvar vid vissa formuleringar:
”Jag är verkligen helt besatt!”
”Jag har lyssnat non stop”
Älskar dessa formuleringar.
Älskar när folk blir ”besatta” av mina böcker, älskar att folk lyssnar non stop.
Och jag tänker tillbaka på hur det var en gång för inte alltför länge sedan, innan min debutbok släpptes. Då, när jag inte hade en aning om hur mitt skrivande skulle tas emot. Jag kommer ihåg min rädsla, jag kommer ihåg min förväntan. Och jag tänker att det är viktigt att jag minns den där känslan, att jag minns hur det var då. Att de här fina meddelandena som kommer in aldrig får bli bara ord för mig, att de alltid måste få betyda någonting alldeles särskilt. Varje gång.
Maria Richardsson 