Jag vet precis hur utlämnad man kan känna sig när man skickar sin allra första bok till lektör.

Jag gillar verkligen alla Facebook-minnen som poppar upp. Idag dök det här minnet upp, ett inlägg jag skrev för sex är sedan, alltså 2015.

”Idag har min bok skickats över till lektören… och jag är redan supernervös… minst fyra veckor tar det att få sin ”dom”… Lektörens jobb är i princip att LETA efter fel, så frågan är om jag vågar läsa vad hon skriver när hon skickar sitt utlåtande… ”

Jag kommer ihåg känslan, och jag minns väl den situationen jag var i då.

Den blomstertid nu kommer hade blivit refuserad hos alla förlag jag hade skickat den till.

Det var jobbigt. Så oerhört jobbigt. För jag trodde ju verkligen på manuset.

Att skicka boken till lektör var liksom min enda chans, jag ville verkligen veta om jag var helt fel ute när jag trodde på den här boken och jag ville veta HUR jag skulle kunna göra den bättre, för själv hade jag ingen aning om det.

Nu, sex är senare, har jag gett ut fyra böcker och håller på med redigeringen av min femte. Jag har gått Skrivarlinjen på Skrivarakademin, är medlem i Sveriges Författarförbund och Författarcentrum Väst.

Jag vet nu att det var det absolut bästa jag kunde göra i det läget, att skicka iväg boken till en lektör. Jag minns hur utlämnad jag kände mig när jag hade skickat iväg mitt manus, hur rädd jag var att hon inte skulle gilla mina karaktärer och mitt sätt att skriva.

Idag jobbar jag själv som lektör i min firma, och just det där, hur utlämnad man känner sig när man skickat iväg sitt manus, är något jag alltid försöker ha i huvudet när jag skriver mina utlåtanden. En lektörs uppgift är att vara helt ärlig, det finns ingen som gynnas av att jag skriver att manuset är fantastiskt om det inte är det. Nog för att författaren säkert skulle bli glad till att börja med, men hen skulle inte ha någon nytta av utlåtandet. Så jag är ärlig, men försöker alltid tänka på hur jag uttrycker mig, eftersom jag vet hur känsligt det kan vara.

Fotot på mig och min debutbok är taget på ett café i Skultorp, utanför Skövde. Fotograf: Johanna Carlsson. Om jag inte skickat manuset till lektör den där gången hade nog inte boken kommit ut.

Och om jag hade gett ut den själv istället för att skicka till lektör hade den inte på långa vägar blivit så bra som den blev.