Det är viktigt att tänka optimistiskt, men ja, ibland får man inte glömma att vara realistisk också.
Jag överlastade min resväska igår när jag skulle till SmåLit. Böcker är tunga.
Problemet var att jag har tre olika böcker, och då blir det ju snabbt för tungt. Och det är klart att jag kände det när jag lyfte väskan, att det var för mycket i den, men då står man där och tänker att man vill inte åka med för lite böcker, och så måste man skynda sig till tåget.
Redan innan jag kom på tåget till Jönköping sprack handtaget. Alltså fick jag bära i båda handtagen samtidigt för att få väskan på tåget.
Promenaden från stationen till mässan var minst sagt minnesvärd. Och högljudd.
Jag försökte dra min väska där det inte fanns kullersten, men hur gör man när det tycks vara kullerstenar överallt?
”Du måste ha fått in grus i hjulet”, sa en av dem jag gick med.
Problemet skulle visa sig vara större än så. Men just då gällde det bara att komma fram så fort som möjligt, så jag kollade inte efter.
När jag skulle ta mig till stationen igen efter mässan var jag ju tvungen att kolla hjulen. Då fanns det bara ett hjul kvar på väskan, det andra hade alltså fallit av på ditvägen, undra på att det var tungt!
Promenaden ftån mässan till stationen igår blev minst sagt speciell… för att inte tala om högljudd.
Betydligt värre än ditvägen!
Jag gick tillsammans med två författarkollegor, och de kan vittna om att det var så högljutt att det stundtals var svårt, riktigt svårt, att försöka prata samtidigt.
Ett tag skrattade vi bara.
Vad annat kan man göra liksom?
Samtidigt var jag ju livrädd att väskan skulle spricka upp helt innan jag kom till Skövde.
Väskan klarade sig till Skövde, men innan jag kom hem sprack den i tyget.
Den resväskan är numera bara en före detta resväska!
Lärde jag mig något på detta då?
Ja. Man lär sig mycket på händelser som denna. Man lär sig att man inte vill uppleva det igen.
Nästa gång tar jag inte med mig så mycket böcker.
Punkt slut.
En bok är inte tung. Inte två heller.
Men tio böcker, femton… eller tjugo. Då blir det plötsligt betydligt tyngre.
Maria Richardsson 