”Böcker som känns”… men om de känns för mycket då?

Alla mina kommande böcker kommer att vara ”Böcker som känns”, det tror jag. Det karaktäriserar mitt skrivande att det skapar känslor hos den som läser, starka känslor. Att jag kallar mina böcker för ”Böcker som känns” är inte bara taget ur luften. Det finns naturligtvis en anledning till att de kallas så.

För det första har det hela tiden varit min avsikt när jag skriver att mina böcker ska skapa känslor hos den som läser. Starka känslor!

Och för det andra: Jag har fått så många fantastiska kommentarer på mina böcker. Fina recensioner och vackra läsarkommentarer. Gemensamt för de alla är att folk har blivit just berörda.

Mina karaktärer, både huvudkaraktärerna och bikaraktärerna gör saker med de som läser. Fast eftersom vi alla är väldigt olika som personer och bär på olika bagage är det olika hur mina läsare reagerar på texten.

”Den blomstertid nu kommer” släpptes 2017 och ”Och allt blir återfött” släpptes 2019. Båda böckerna ges ut av Lindskog Förlag.

En del tycker bäst om den första boken. Och en del tycker bäst om den andra.

Jag är oerhört glad över att få mina läsare att bli så berörda som de blir. Men hur ska jag förhålla mig till de som blir FÖR berörda?

En del har berättat att de har gråtit, en del har till och med gråtit sig igenom större delen av boken/böckerna. Jag har fått höra läsare berätta att vissa scener har skapat ångestattacker hos dem, och jag har fått höra läsare som berättat om att en viss scen har triggat igång deras PTSD.

En läsare har slängt in boken i väggen (för att personen hatade ”den där kärringen.”)

En person har uttryckt sin frustration över att Sussi har tagit ett ”idiotbeslut” (Sussi borde ha berättat hur det låg till istället för att försöka dölja det! )

Jag har i princip fått en utskällning av en person som blev förbannad på Lindas beteende (Linda borde ha förstått tidigare att hon skulle hållt sig borta från alla dessa män som läsarna visste skulle vara fel för henne!)

Jag har fått höra att ”Lasse-jäveln förtjänar ingen sympati” och ”nån borde trycka till det där Mikaela-aset!”

Så nog har jag lyckats med det jag önskade, att få människor att känna! 😉

Att folk blir arga eller ledsna betyder att de lever sig in i handlingen, att de tar mina karaktärer på allvar. Jag har aldrig tänkt att jag ska försöka mildra händelser för läsarnas skull, eller tänkt att det är viktigt att jag skriver politiskt korrekt.

Jag tänker inte vara rädd för att det jag skriver ska förarga mina läsare, jag vet nämligen redan på förhand att mycket av det jag skriver kommer att provocera. Och mina böcker kommer aldrig sluta med att alla blir sams och att alla beslutar sig för att förlåta alla som skadat dem.

Nej, absolut inte.

Livet är inte enkelt. Inte för någon. Jag tror inte på 100 % lyckliga slut, aldrig någonsin.

Sådana slut finns inte i verkligheten, och därför finns de inte heller i mina böcker. Men givetvis vill jag skapa slut som andas hopp.

Jag har stor respekt för mina läsare, och jag har stor respekt för mina karaktärer. Jag har jobbat mycket med mina slut i ”Den blomstertid nu kommer” och i ”Och allt blir återfött” och jag har känt in mina karaktärer, tänkt mycket över frågeställningen ”hur skulle de logiskt sätt reagera om just detta händer?”

Jag har alltså lyckats väldigt väl med att få människor att känna något när de läser. Men nya frågeställningar har dykt upp längst vägen, frågeställningar som jag inte tänkte på innan. Och det handlar om de som känner FÖR starkt när de läser.

De som får en ångestattack eller inte klarar av att läsa färdigt för att det kommer alldeles för nära det de själva har upplevt. Hur ska jag förhålla mig som författare till dem?

Det är en viktig fråga för mig. För ser man positivt på det så är det ju fantastiskt stort för mig som författare att jag lyckas komma så nära, för samtliga dessa personer har sagt att de tycker boken är oerhört bra. Bara FÖR stark. Men samtidigt: Det känns ju fel för mig att de inte klarar av att läsa färdigt boken, jag VILL ju verkligen veta vad just de tycker om de här scenerna. Detta är något jag funderar över, ett problem jag inte tänkte på när jag försökte få mina böcker så starka som möjligt…

Som sagt: Jag vill nå just dessa läsare, jag VILL att de ska läsa färdigt, för jag vill så gärna veta vad just de tycker om helheten. Men hur???

3 reaktioner till “”Böcker som känns”… men om de känns för mycket då?

Lämna ett svar till Petronella Simonsbacka Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s