Jag ska erkänna en sak.
På högstadiet övade jag på att få till min autograf.
Det skulle gå snabbt och det skulle bli snyggt.
Så jag skrev mitt namn på massor av olika sätt.
Om och om och om igen.
Jag fick till slut till den där autografen.
Det kändes viktigt ifall.
Ifall jag skulle lyckas bli författare.
På mitt förra arbete som måltidsbiträde fick jag emellanåt ta emot och signera en hel del paket. Det hände att jag fick kommentarer på signeringen.
Att den var snirklig.
”Oj, den var avancerad” eller ”Det räcker om du skriver ditt namn på vanligt sätt.”
Jag kommer ihåg att jag tänkte på detta under min releasefest. Den dagen signerade jag över 50 böcker. Och då kände jag att min autograf äntligen fick komma till sin rätt. 😀
