Ordens betydelse.

Alla har vi sagt saker som vi ångrat. Ord som har sårat, tryckt ner eller kränkt någon fast det inte alls var tänkt så. I alla fall inte efteråt, när vi insett vad vi sagt.

Att bli sårad av någon man älskar är svårt. Då är det lätt att man hugger tillbaka där man vet att det gör ont.

Ord har en otrolig makt för när orden väl är sagda kan man inte stryka ett streck över det som sades och gå tillbaka hur som helst. För vissa saker kommer man alltid att minnas.

Jag minns massor av repliker som andra sagt till mig, ord som finns lagrade i hjärnan som för alltid kommer göra ont.

***

På samma sätt som vi för alltid kommer minnas vissa repliker som sårat oss så kommer vi också minnas vissa repliker som har stärkt oss.

Min klassföreståndare på högstadiet sa en gång för över 30 år sedan en sådan sak till mig.

Tänk er först in i situationen: Jag var oerhört skoltrött och kände mig missförstådd och nedtryckt av de flesta. Jag fick alltid höra att jag skulle ”skärpa till mig” (av föräldrar och lärare) och jag hade ingen aning om vem jag ville vara, bara att jag ville vara någon helt annan än den alla såg mig som. Men två saker visste jag: Och det var för det första
att jag ville bli författare och för det andra att när skolan var slut skulle ingen någonsin kunna tvinga mig till att vara med på något som hade med idrott att göra igen.

Det fanns EN sak som var rolig på högstadiet och det var att skriva uppsatser. Jag levde för de stunderna. Om man skulle skriva två A4-sidor så kunde jag skriva 25. Och där och då fick jag textrespons för första gången, min klassföreståndare skrev en liten recension på alla texter vi skrev. Detta blev en fantastisk aha-upplevelse för mig. Och en gång när vi pratade så sa han det där. Det som jag för alltid kommer att bära med mig.

Han sa ”Jag tror att du verkligen skulle kunna bli författare. I ett av dina stycken skriver du exempelvis som Edgar Allan Poe när du skriver som starkast.”

Jag sa ”Om jag blir författare så lovar jag att du ska få första exemplaret av min första bok.”

Tiden gick, åren gick.

Den här konversationen fanns kvar någonstans i bakhuvudet, och varje gång jag försökte göra allvar av att skriva en bok så kom jag att tänka på vad han sagt, men också vad jag sagt.

Att skriva en bok och att få den utgiven på förlag tog lång tid, och krävde oerhört mycket mer av mig än vad jag först räknat med. Men när det kändes jobbigt och motigt så hade jag konversationen i bakhuvudet, och jag tänkte ”Gud vad häftigt om jag kan ge honom det första exemplaret av min första bok som jag lovade, om jag fick visa honom att han fick rätt, att jag kunde bli författare.”

När det var dags för boksläpp och releaseparty ringde jag hem till honom och frågade om han kom ihåg mig. Det gjorde han, och jag sa att det vore roligt om han ville komma på boksläppet.

När jag såg att han var på plats höll jag ett litet tal till honom, om just vilken betydelse hans ord hade haft för mig när jag skrev min bok. Jag såg att han blev glad, och jag såg att han blev rörd och det var ju förstås det jag hoppades på. Han fick boken jag en gång hade lovat honom (även om det nu inte var det allra första exemplaret), och han fick också ett tack i boken. Jag är jätteglad att han kunde komma och jätteglad att jag fick chansen att ge boken till honom precis som jag ville.

Han försökte tona ner sin betydelse, men det är ju så att man kan inte inse själv hur lite eller hur mycket det man säger kommer att ha betydelse för någon annan.

Och för den som undrar vad han tyckte om Den blomstertid nu kommer så gav han mig detta omdöme: ”Din bok är den bästa ungdomsbok jag läst sedan Sara Kaderfors Sandor slash Ida, verkligen en stark berättelse!”

• 

• 

Foto:Ola Hendberg.