Petronella Simonsbacka (mars månads gästbloggare) är snart aktuell med både ljudbokssläpp av sin feelgood ”Nytt liv sökes”, och som medverkande i antologin ”Över mållinjen” på Ariton Förlag. Igår kunde man läsa om henne i TT-ELA, och hon skriver på sin blogg om känslorna inför att se sig själv på tidningens framsida för första gången. Jag känner verkligen igen mig i det hon skriver, jag minns hur märkligt, förvirrande och häftigt det var!
Nedan en bild på mig och Petronella från i somras. Under bilden kan ni läsa hennes blogginlägg.
Foto: Chatrin Carlsson.
”Alltså, missförstå mig rätt. På vissa sätt är jag en linslus och står för det. Inte för att jag gillar att bli fotograferad, jag avskyr det, eftersom det tvingar mig ut ur mina inre illusioner. Jag är mycket snyggare inuti, så att säga. Men … jag vill ju gärna bli läst och lyssnad på, jag vill göra min grej och våga ta plats. Dessutom är jag pratsam och social, för det mesta. Men jag har hela mitt liv varit den som stått bakom kameran, den som skrivit om vad andra människor åstadkommer, den som trivs lite i skymundan, i kulisserna. Den som varit stolt över att spela träd i skolpjäsen.
Nu, mitt i livet, på många sätt, så försöker jag ta ett steg framåt och låta mitt ljus få lysa. Jag försöker göra mina gamla och nya drömmar till verklighet. Det går ganska bra, men jag är sannerligen inte så van vid att bli uppmärksammad. Alldeles nyss gick jag till mataffären, enkom för att köpa TT-ELA och en liter mjölk, eftersom jag visste att intervjun som TT-ELA gjorde med mig för en tid sedan hade kommit i tidningen idag. Jag köpte lite andra matvaror också, när jag nu ändå var där, och sedan i kön, där dagstidningarna står, ryckte jag till mig lokaltidningen och jösses: Där var jag på framsidan. Det var en liten bild i överkanten av sidan, men för mig var den stor som en billboard längst en amerikansk motorväg. Man behövde nästan ducka. Jag hann läsa artikeln i kön. När jag kom fram till kassan slog jag fel nummer och fick tänka till så jag överhuvudtaget kunde betala varorna. Sedan när jag packade ihop och gick iväg blev en vara kvar på bandet. Lokaltidningen, naturligtvis. Den som jag kom särskilt för att köpa.
Jag gick tillbaka och hämtade den, fotade och skriver nu det här på min blogg. Jag är nog en sådan människa som gillar den digitala verkligheten. Den är på många sätt så mycket enklare att hantera. Om hela världen skulle se mig på internet skulle det vara en mycket mindre sak än att mitt foto finns på framsidan på lokaltidningen. Det lokala är så verkligt på något sätt. Jag är jätteglad att TT-ELA ville uppmärksamma min kommande debut, men det är lustigt hur man kan reagera. Vad gör egentligen uppmärksamhet med människor som är kända på riktigt? Hur hanterar de saken?”
***
Här finns länken till Petronellas blogginlägg samt artikeln om henne:
https://petronellasforfattarliv.wordpress.com/2018/10/30/inte-sa-van-vid-uppmarksamhet/
Maria Richardsson 