Gästbloggare: Katarina Petersmo.

 

Nu är det dags för oktober månads gästbloggare, och det är Katarina Petersmo. Katarina släppte sin debutbok ”Jag skriver mig bort från dig nu” för en månad sedan, och hon skriver om känslorna kring att få en dålig recension. Och just det måste man som författare lära sig att acceptera. Att det man skriver inte går hem hos alla. Man bara måste det. För annars funkar det inte.

Men hur gör man? Någon som vet?

Jag har inget bra svar på just den frågan, men jag vet att jag och många andra tycker att hennes bok är bra! Och så här ser den ut: 

(Katarinas text börjar under bilden.)

***

Lite sågad, men inte knäckt

Jag har fått min första dåliga recension. Kanske ska jag borra ner huvudet i kudden och gråta resten av kvällen. Men samtidigt vet jag att det här är bra. Det är det bästa som kunde hända just nu.

Det är en månad sedan Bokmässan, när jag lanserade min första roman. Egentligen hade jag tänkt använda det här inlägget på ett smart sätt. Jag kunde bjuda på det allra bästa i boken för att du ska vilja läsa mer. Men jag har ingen lust med det idag. Jag måste vara helt ärlig. Vissa tycker tydligen inte att boken är fantastisk. Så är det bara.

Låter jag bitter? Det måste få vara så en stund. Men sedan ska jag gå vidare, för det här är en del av att vara författare. Det ingår. Alla människor kommer inte att tycka om det jag skriver. Jag kan trösta mig med att recensenten är väldigt ung, älskar fantasy och superhjältefilmer. Hon skulle aldrig läst boken frivilligt. Men samtidigt hör det inte till saken. Problemet ligger hos mig själv.

Om jag ska fortsätta att ge ut mina böcker måste jag stå ut med sånt här.

När jag läser recensionen idag så kan jag se att den egentligen inte är så illa. Min rubrik är överdriven, jag blev inte sågad. Det finns flera positiva bitar i hennes text. Som att ”De småfula känslorna är bokens starka sida”, vad det nu innebär. Men visst är det intressant att det är just de svidande orden som sätter sig i kroppen.

Varför suger jag inte bara åt mig av det positiva och skuttar vidare i livet?

Under den här månaden har jag fått så många fina ord. Läsare som hittat områden i boken som de älskar, peppande ord om hur viktig den är för både tonåringar och föräldrar. Hur den fått människor att minnas och känna alla de där känslorna som fanns i den åldern. Men igår, när jag fick recensionen, då glömde jag bort allt det där fina. Bara för att några ord är negativa. Jag får inte göra så!

Kanske kan jag lära mig något av det här. Kanske har jag tänkt fel. Jag har tänkt att boken i första hand är för unga vuxna, för jag vill inspirera dem till att våga gå en annan väg. Men det kanske är personer i min egen ålder som vill läsa, som har kommit förbi den där tiden. Som har fått distans. Kanske är det här en viktig insikt.

Kan vi inte ta oss tillbaka en stund? Till den första kärleken. För visst minns du. När jag skrev min roman fick jag uppleva många delar av min tonårstid igen. Det är ur den tiden texten vuxit fram, ur stämningar och platser jag själv varit på. Som det här med det första, riktiga förhållandet. Såhär i efterhand är det skrämmande att tänka på det. Alla dessa rädslor har jag använt i min text. För tänk dig en ung person som ger sig in i en relation, blir förälskad och plötsligt har hon format hela sitt liv kring honom.

Jag skriver att det är en hon. För det var alltid en hon. Det var jag och mina vänner, vi som alltid satte våra pojkvänner i första hand. Det var vi som slutade med hästarna för att istället sitta på iskalla träbänkar och se på fotbollsmatcher. Det var vi såg på andra tjejer med dömande blickar, samma blick som på våra egna kroppar. Det var vi som anpassade oss. Hos oss var det så.

Att bli förälskad gör dig korkad, det är som att ta droger, säger Fanny i sin vidoblogg. Jag ser det fortfarande omkring mig. Hur det får oss förblindade. Det är väl meningen att det ska vara så, i början. Men sedan.

Min huvudperson heter Nina, hon skriver. Ibland får man följa hennes texter i romanen. Ord som börjat söka vidare. Som inte längre står ut, som letar något annat. Men hon ser det inte själv. Hennes språk är smartare. Det är inte lätt att vara i sitt första förhållande. Det är inte lätt när känslan i magen är fel men det finns inget tydligt att ta på. Hur ska man veta hur ett förhållande ska vara och kännas, om man aldrig haft något innan?

Visst är det märkligt att ibland har kroppen svar, fastän tanken ännu inte tagit plats i huvudet. Jag tänker att allt det här, det kanske är bättre att läsa senare i livet. När vi fått distans. Vi kan ta till oss och relatera på ett helt annat sätt. Kanske är min bok bättre för vuxna?

Jag vet att jag inte ska överdriva, bara för en recension. Men jag vill lära mig något.

Det här får mig att tänka på när jag själv gick i gymnasiet. Jag hade tagit mod till mig för att prata med svenskaläraren. Jag fick inte det högsta betyget i svenska, trots att jag hade det på både provet och uppsatsen. Men min kompis fick det. Och vet ni vad läraren svarade?
-Lilla gumman. Det är bara de speciella som kan få det högsta betyget.

Herregud. Ibland undrar jag om det är därför jag har gett ut en bok. Att det har varit hennes ord som drivit mig hela vägen. Motstånd ger mig kraft. Och redan nu har jag faktiskt massor av ny energi till att jobba vidare med bok nummer två. Jag behövde nog hårda ord. För nu har jag ältat färdigt.

Tack för att du läst så här långt. Har du också varit med om att få negativ feedback? Berätta gärna.

Kram, K
Ps:

Du är såklart välkommen till min hemsida och blogg:

https://katarinapetersmo.se/

Följ mig gärna på:

https://www.facebook.com/Katarina-Petersmo-Skrivliv-209641936482239/?modal=admin_todo_tour

Läs gärna Marias recension här: https://mariasforfattarblogg.com/2018/10/04/jag-har-last-jag-skriver-mig-bort-fran-dig-nu-av-katarina-petersmo/

Ds.