Så här inleds ”Den blomstertid nu kommer.”

(Nedan följer ett utdrag från ”Den blomstertid nu kommer” av Maria Richardsson, släppt 2017 på Lindskog Förlag.)

Det var mycket som störde Linda. Livet i allmänhet till exempel, och hennes eget liv i synnerhet. Hon stod framför spegeln och sprayade håret. Hon tryckte på gasen och tömde det mesta av det som fanns kvar i flaskan. I flera minuter stod hon bara och sprayade. Hela rummet luktade sprit. Hon såg sig i spegeln
och började tupera håret. Hennes långa, bruna hår var
vant vid den omilda behandlingen.
När hon var färdig målade hon sina läppar. Med svart penna
och illrött läppstift. Var det något som män i alla åldrar
tände på så var det just rött läppstift hade hon hört. Hon såg
in i spegeln med sina bruna ögon och började med kajalen och
sedan mascaran. Svart, svart, svart. Och sotigt. Jävligt sotigt.
Hon log snett mot sin spegelbild.
Stereon skruvades upp till högsta volym. Den var redan på
högt, så det var bara att höja lite till. Linda stod med sin ”mikrofon”,
det vill säga hopprepet, i handen. Hon visste precis hur
stegen skulle tas och hur hon skulle röra sig. Det var viktigt att
se så där farlig ut som hon hade läst i Veckorevyn att man skulle
vara, därför plutade hon med läpparna. Hon rörde vid sin
kropp framför spegeln, kråmade sig och vickade på häcken.
   Nu skulle de se mig, tänkte hon. Nu skulle de allt se mig …

20171010_122034

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s