Mobbning har aldrig varit enkelt att komma åt … Inte då. Inte nu.

(Nedan följer ett utdrag från ”Den blomstertid nu kommer” av Maria Richardsson, utgiven 2017 på Lindskog Förlag.)

”Jaha”, sa rektorn eftertänksamt och tittade upp från sina papper.
Han tittade på Anna, och sedan på Stoffe och Danne. ”Det
var ju en ytterst tråkig historia det här”. Han slickade sig om läpparna.
Stoffe vred på sig.

”Nu måste vi en gång för alla ta reda på
hur Anna Hermanssons finger kunde bli så skadat förra veckan.”
Rektorn gjorde en paus som för att invänta att någon skulle
säga något. Men ingen öppnade munnen. Stoffe vred på sig
igen. Danne harklade sig. ”Vad säger du, Anna?” frågade rektorn
och tittade på Anna.
Klassföreståndaren tittade också på Anna.

Anna tittade ner på sina byxor. Hon tittade på det klumpiga
gipset. Hon visste att både Stoffe och Danne tittade på henne,
och därför vågade hon inte lyfta blicken. Hon tänkte att hon
var tvungen att säga något, men hon hade ingen aning om vad.
Munnen vägrade att öppna sig.
Det var dödstyst i rummet.

”Eftersom Anna inte svarar så kanske ni killar kan ge er
version av det inträffade så länge”, försökte rektorn.
Stoffe bet sig i läppen. ”Ja, alltså … öh … Anna kom ut
från toaletten och jag råkade knuffa Danne mot henne och
hon råkade ha fingret emellan.” Det blev dödstyst. ”Väldigt
oturligt”, sa Stoffe.
Danne harklade sig igen. ”Ja, högst oturligt.”
Rektorn fingrade på sitt skägg. ”Ja, ni säger det”, sa han tyst.
Han slickade sig återigen om läpparna. ”Varför knuffade du
Danne mot Anna?” frågade han efter en stund.
”Vi lattjade bara”, svarade Stoffe. ”Det var bara på skoj.”
Anna hörde deras ord som i ett töcken. På skoj, tänkte hon.
På skoj …
Rektorn vände sig mot Anna igen. ”Jaha, du … Anna. Nu
är det du som har bollen. Nu vill jag höra om din version är
samma som killarnas.”

Anna tittade upp. Hennes blick flackade. Det kändes som
om hon måste kräkas. ”Ja”, sa hon med svag röst.
”Du måste prata lite högre”, sa hennes klassföreståndare.
Hon tittade på rektorn och log lite försiktigt. ”Anna är väldigt
tystlåten”, sa hon. ”Hon är den klart duktigaste eleven i klassen
och har alltid alla rätt på proven, men det är inte alltid det
lättaste att höra vad hon säger.”
Rektorn lutade sig framåt. ”Anna! I det här rummet kan du
säga precis som det är”, sa han. ”Vi vill ju ALLA få ett slut på
den här historien.”
Det blev tyst igen.

Herregud, jag kommer att kräkas rakt över rektorns skrivbord,
tänkte hon i panik. ”Ja”, sa hon, med en röst som knappast
hördes.
Hon tänkte på lapparna hon fått i brevlådan varje morgon
sedan det blev klart att de skulle upp till rektorn. ”Du ska dö,
hora!” hade det stått. ”Inte ett ljud, din jävla fitta!”
Det var ingen tvekan vem som skrivit lapparna, och det var
heller ingen tvekan om att de visste att de skulle lyckas tysta
henne.
”Ja, det är helt sant som de säger”, sa Anna. ”Det var bara
otur. Det var mitt eget fel.” Det flimrade framför hennes ögon.
Herregud, låt mig få dö! tänkte hon. I stället kräktes hon på
rektorns skor.

20171010_122034

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s