Gästbloggare: Anna Tranberg

Anna Tranberg

Nu är det dags för månadens gästbloggare, och det är Anna Tranberg. 

”Vad är det du gör egentligen?” Den frågan får jag ibland. Så vad är det då jag gör, när jag skriver, pluggar och blöder för att bli författare? Jag läser, lyssnar och konsumerar. Ofta helt andra saker än vad jag skriver själv just nu. Ny och jättegammal poesi, forskningsartiklar, Upsala Nya Tidnings pappersupplaga, podcasts om böcker och skrivande, författarbloggar, böcker om skrivandets hantverk och trädgårdsbilagor. Allt varvat med verk av författare jag ser upp till; Kristina Lugn, Inger Edelfeldt, Edith Södergran och Bodil Malmsten. Jag ser uppsättningar på Stadsteatern eller Regina, klassisk Bergman på SVT Play och reality på TV4.
Fältstudier och tjuvlyssning är en annan stor del av mitt skrivande. Jag lyssnar och iakttar överallt. I kön till kassan, på stammisfiket och bland hyllorna på loppmarknaden. Överallt där det finns människor egentligen. I med ett par hörlurar bara. Ofta hör jag någon säga något som Barbro, Bengt, Sofie eller Falcon skulle säga. Eller tänka. Eller göra. För så är det – jag bär mina perspektivpersoner på axeln, i huvudet och i mina egna steg. Jag känner de och jag känner med dem. Det tror jag är viktigt. Att i sina berättelser göra sina personer flerdimensionella och relaterbara. Det är ett ansvar, mot texten och perspektivpersonen. Jag måste förstå varför de gör som de gör. Hobbypsykologi? Snarare empati. Jag talar om personer snarare än karaktärer för att jag vill åt realismen i personerna, även om deras handlingar snuddar vid, eller fullständigt hämningslöst rör sig i det absurda, groteska och otänkbara. Den lilla, men viktiga, skillnaden i sägningar intresserar mig. Vårt språk säger mycket om samtiden, vårt perspektiv och förhållningssätt till det vi talar om. Språk är något levande och dess utveckling är viktigare än någonsin i dag. Genom att humanisera personerna som befolkar mina världar tvingas jag göra dem verkliga, kännande.

Den första att lära mig vikten av att tala om personer istället för karaktärer var Annica Wennström som jag kom i kontakt med på min första skrivarkurs på för ett och ett halvt år sedan. Jag kom till kursen tveksam och tvivlande, med några lådor hemmapoesi och arbetsrelaterade texter i bakfickan. När mörkret hade fallit över den sista onsdagskvällen och jag gick hemåt hade något förändrats. Jag hade skapat min första skönlitterära person, Anne-Marie och jag älskade henne med alla hennes egenheter och elakheter. Den kvällskursen är anledningen till att jag sitter här idag, vid köksbordet i gårdagens hår och yogabyxor och skriver på ett gästinlägg till Marias Författarblogg. Till vardags pluggar jag heltid på distans vid Skrivarakademins skrivarlinje. Utan skrivarlinjen hade jag inte träffat Maria, en skrivande kollega och mycket klok vän. Utan skrivandet hade jag inte hittat tillbaka till den jag någonstans alltid var. För att göra en väldigt lång historia kort: har du en dröm om professionellt skrivande – sätt dig ned och skriv. På bussen, på rasten eller på natten. I mobilen, i en anteckningsbok eller som ljudfil. Det som måste ut, det måste ut. Det viktigaste jag kan dela med mig av är att tro på din egen förmåga. För den kommer att svikta. Läs andras texter. Och om du har egna gamla texter, ta fram dem och läs dem. Plocka fram det där som du gömt i lådor och dolda fack, som du aldrig låtit någon läsa eller ens känna till. Älska texterna för det de var när du skrev dem, även om du tycker att formuleringarna låter banala idag. När du skrev så menade du exakt det du skrev. Det var äkta. Ta det på allvar. Ta dig själv på allvar. Och när du gjort det – sätt dig ned och våga skriva om. Skriv om igen och igen. Lyssna på den där inre rösten, på din berättelse och på texten. Och gå en kurs. Skrivande är ett hantverk och hårt arbete, inte en ingivelse.

Ingenting är en slump, det har det här året lärt mig. Och det är betryggande, mitt i osäkerheten om brödjobb och andra orosmoln, att det går att välja om. Det går att välja annorlunda. Det enda jag vet är att jag vill skriva. Att jag måste skriva. Jag hoppade. Du kan också. Hur långt eller högt, det vet bara du.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s