Att läka genom att skriva.

Ju äldre vi blir desto mer är vi med om. Vi får fler och fler erfarenheter. Alla får vi det. Oavsett vad vi gör.

Ärligt talat, det vi väljer att visa upp är inte nödvändigtvis det som betyder något. Observera att det mycket väl kan vara så, men det är inte ALLTID så. Det som betyder något är hur det känns. Hur det känns inuti.

Vem kan bedöma hur lycka ser ut för någon annan?

När jag skriver på en bok lär jag mig att förstå mig själv bättre. Jag kan låta någon annan vara med om händelser som jag varit med om och fortfarande mår dåligt över, och jag kan välja om personen ska uppleva det precis så som det var eller så kan jag ändra på någon detalj eller flera. Att skriva om det skapar ångest när jag skriver, men det är okej. För när jag läser vad jag skriver efteråt kanske jag lär mig något. Det jag oftast lär mig är att jag ägnat alldeles för många år över att må dåligt över saker som jag har känt skuld eller skam över. Och att jag varit alldeles för hård mot mig själv.

Ibland tar man fel beslut. Ibland skiter sig allt. Ibland ändras förutsättningarna. Människor gör misstag. Alla människor. Men … när vi drar lärdom av misstagen vi begått så är mycket vunnet. Vi måste bli bättre på att förlåta oss själva om vi gjorde så gott vi kunde men ändå inte nådde ända fram!

Så, att skriva för att försonas med sig själv är en fantastisk form av terapi!

Jag har fått frågan många gånger varför jag inte skriver en självbiografi.

Svaret är enkelt: För att jag vill behålla för mig själv vad i boken som har hänt på riktigt och vad som inte har hänt, och jag vill också kunna lägga till och dra ifrån så som jag själv vill ha det i min story!