Jag får frågan då och då från någon som har läst eller lyssnat på mina böcker hur jag bär mig åt för att skriva om de makabra saker som jag faktiskt skriver om.
Hur jag exempelvis gör för att skriva från en gärningspersons perspektiv.
Jag vet inte hur det funkar för andra författare, om de gör på samma sätt som jag eller inte, men när jag skriver ser jag min bok som en film framför mig och jag som författare är då alla skådespelarna.
Jag går alltså in i de rollerna som handlingen kräver att jag går in i.
Självklart är det lättare för mig att skriva utifrån Lena Borells perspektiv än vad det är att skriva från en gärningspersons perspektiv, men just de scenerna som är skrivna ur gärningspersonernas perspektiv ser jag som oerhört viktiga för mina böcker.
Mina deckare innehåller perspektivpersoner som begått makabra handlingar. Jag kan inte relatera till dessa handlingar men när jag går in i den rollen försöker jag hitta någonting i den personen som jag faktiskt kan relatera till. För alla människor har ju olika sidor.
När jag är i den rollen vet jag hur gärningspersonen resonerar, vad han/hon är ute efter.
Jag kan känna det då, och i och med att jag kan känna det så kan jag också gestalta det.
Det är inte enkelt. Det är klart det är svårt att skriva utifrån en gärningpersons perspektiv, men ju svårare det är desto större utmaning. Och jag gillar den utmaningen – det gör skrivandet roligare!
Maria Richardsson 
Jag har en helt annan approach, även om jag inte skriver i deckargenren. Jag föredrar att möta dådet från offrets eller vittnets perspektiv, såsom den oväntade och oönskade händelse det är. Reflexen för den drabbade är att komma ifrån situationen., precis som i verkligheten. Där sätts kreativiteten på prov tycker jag. Splatter och porr är lågt hängande frukt.
Jag vill att det ska vara otänkbart att tänka som gärningsmannen, men naturligtvis kommer både offer och läsare liksom jag själv vilja ha en förklaring till varför det hela inträffade, och vi ställs inför det oförsvarbara. Det blir också en liten krydda och ett upplägg till mysterium innan vederbörande gärningsman eventuellt avslöjar sitt enligt sig själv rationella motiv.
I de tre senaste romanerna har jag haft förmånen att karaktärerna drivit fram historien utan något större diktat från min sida. Jag vet hur de ser ut, och jag vet hur de resonerar och talar, och jag försöker förtvivlat hänga med vid tangentbordet.
Alla dessa tre romaner har tillkommit med ett riskabelt metodikbrott i det att de aldrig haft en planerad början, mitt och slut. Inte en enda nedkladdad post it-lapp har dikterat mig; på sin höjd har jag nedtecknat nya sidor i skrivblock när jag fått idéer utomhus. Och ja, det blir inte många ”kill your darlings”. Tvärtom, jag lider med deras vedermödor, och jag respekterar deras engagemang att lösa mysterierna och föra historien framåt mot det för mig oväntade slutet. Trots metodikbrottet fick jag aldrig skrivkramp.
GillaGillad av 1 person
Hej P H Svensson:
Jag håller med dig.
För mig är splatter och porr också ointressant, och självklart är det ”naturligare” och ”lättare” på alla sätt att skriva från offrets perspektiv.
Du skriver att du vill att det ska vara otänkbart att tänka som gärningsmannen, och egentligen håller jag med dig: För MIG är det otänkbart att tänka som gärningsmannen. MEN det här inlägget handlar om hur jag gör för att skriva de absolut svåraste scenerna i mina böcker, vilket är just att skriva scenerna från gärningsmannens perspektiv. Och det är i det läget jag går in i en roll som inte alls är naturlig – just för att jag inte KAN identifiera mig med gärningsmannen. För att en sådan scen ska bli bra krävs det att jag anstränger mig för att fundera över saker som ”Hur tänker gärningsmannen här?” och ”Varför gör han/hon detta?” Och först när jag vet det, det är då jag skriver scenen, när jag är i det tänkandet.
Oavsett vad man skriver så är det när man kommer riktigt nära, när saker och ting bränns som det blir intressant, som man verkligen känner saker. Så för att förtydliga mitt inlägg: Att förstå tänkandet, att förstå VARFÖR handlar om att rättfärdiga dådet i den rollen jag går in i när jag skriver i det perspektivet, aldrig om att rättfärdiga dådet i MINA ögon.
Intressant att läsa att du aldrig haft en planerad början, mitt och slut i dina böcker. Jag har alltid tankar om var handlingen i mina böcker ska ta vägen … men sedan blir det ju inte så i alla fall eftersom karaktärerna oftast tar lite andra vägar än vad jag har tänkt från början.
GillaGilla