Idag är det den sista juni och det är hög tid för månadens gästbloggare. Hon heter Mari Åberg och har skrivit fyra böcker. Hennes funderingar kring sin uppväxt blev till ett stort terapiarbete och ur detta växte debutboken ”Och kvar stod en röd resväska” fram.
I Maris inlägg får du veta mer om hennes författarskap men också om hur hennes jobb som sjuksköterska under Covid-pandemin ledde till att skrivlusten försvann.
*
Här kan du läsa Maris text:
Min författarresa startade 2007 med en fråga från min son; ”Mamma, varför är du så annorlunda jämfört med andra mammor?” Jösses tänkte jag, vad har jag nu gjort för fel? Men det visade sig att han tyckte att jag var en bra annorlunda mamma, inte en dålig.
Denna fråga tillsammans med min stundande 50-års födelsedag, fick mig att fundera. Det finns ju alltid en stund i livet när man funderar över sig själv, varför blev jag som jag blev? Inte alltför sällan infinner sig denna fråga just i tiden runt just en betydande födelsedag. Just vid denna tid var jag sjukskriven och hade faktiskt tråkigt. Jag satte mig därför ner och funderade över mitt liv. Tänkte att jag skulle skriva ner lite om min mamma och pappa till barnen. Föräldrarna som betytt så mycket för hur jag utvecklats till den jag är.
Min mor föddes i en av den tidens rikaste familjer, men blev utslängd ur hushållet som 13-åring tillsammans med syskonen, då hennes far gifte om sig med sin sekreterare, som var bara ett år äldre än det äldsta syskonet. Hennes livsresa blev svår och ofta levde hon i ett slags liv med sina värderingar, men i ett helt annat som affärsexpedit och hustru till en sågverksarbetares son. Min mor gjorde en klassresa neråt, medan min far gjorde resan åt andra hållet. Via en examen från Hermods hade han blivit platschef på flera sågverk och tillsammans klättrade de uppåt på samhällsstegen igen. De var födda 1919 och 1920 och var därför gamla föräldrar när jag och min syster äntligen anlände i slutet av 1950-talet. I mitt hem fanns både glädje och sorg, skratt och gråt, kärlek och bråk. Men framförallt fanns det en känsla för berättandets glädje vilket troligen har gått i arv till mig, samtidigt som jag fick veta mycket om mina föräldrars liv. Särskilt tydligt var det som liten flicka då familjen var ute på alltför långa promenader och lillflickan blev trött. Då tog mamma min hand och frågade ”Ska jag berätta en sann saga ur livet?” Ur dessa sanna sagor växte mina romaner.
Att vara barn till föräldrar med komplexa och gammaldags värderingar var inte alltid lätt. Min äldre syster var hårt hållen, medan jag gjorde allting tvärtom, mån om min frihet som jag såg att min syster saknade. Mina funderingar som egentligen blev ett stort terapiarbete där jag kunde förstå och förlåta, blev till min första roman ”Och kvar stod en röd resväska”.
Jag skrev och skrev och var klar med råmaterialet på en månad. Faktum är att jag var så upptagen att jag inte märkte att min egen man Stefan Åberg också hade börjat skriva då han fann mig ytterst tråkig denna tid. I dag har jag gett ut fyra romaner och han tre. Som det kan bli. Jag anmälde mitt första alster till en nystartad tävling ”Kapitel 1” och kom till final bland över 600 bidrag. Härligt tänkte jag, det kommer nog inte att bli så svårt att bli utgiven. Det blev det. Efter mycket om och men blev jag LAVA förlags första hybridutgivna författare 2013, och de har också fått ge ut mina övriga böcker ”Löftet”, ”Vi som älskade och hatade så” samt ”Kärleken väntar längst ut på grenen”.
De tre första är en trilogi som utspelar sig från sekelskiftet till 1970-talet, men huvudsakligen i mellankrigstid.
Den sista boken är en lite mer seriös typ av feelgood.
Fortsättning på denna bok är under produktion.
2017 såldes min trilogi till ljudboksföretaget WAPI.
Mycket överraskande för mig blev ”Och kvar stod en röd resväska” nominerad till Det stora Ljudbokspriset 2018, numera Storytel Awards, i en inläsning av Katarina Lundgren-Hugg. Att befinna sig bland 40 utvalda ljudböcker och bland ”de stora” var omtumlande. Än mer skakad blev jag när boken kom till final bland fyra andra. Att få gå på gala var roligt, skakigt och härligt. Jag fick så många ”Stockholmska” kindpussar av alla skådespelare (alla var där) att jag blev förkyld dagen efter. Men ”The winner takes it all” och jag vann inte även om en av jurymedlemmarna menade att jag var en god tvåa. Men vem minns tvåan?
Jag har annars fått stor publicitet med hela uppslag i alla Norrlands tidningar, i Göteborgs-Posten och Skånskan samt lokala tidningar. Det har spelats in filmer om mig och mitt författande som ligger på Youtube. Jag har varit intervjuad på radion flera gånger och varit sidekick hela förmiddagar på radion. Jag har varit inbjuden gäst på avsomnade Books and Dreams stora showkvällar och varit på Bokmässan och talat i monter otaliga gånger.
Hur går det nu då? Jag har hela tiden arbetat full tid som sjuksköterska, vilket är ett tungt arbete. På våren 2020 tänkte jag därför gå ner till 50 % för att skriva mer. Samma dag som jag skulle fira min halvtidspension blev jag inkallad till Covid-IVA. Detta var under tiden inga vaccin fanns och hela världen hade sett de hemska bilderna från Italiens överbelamrade sjukhus. Jag visste att passen var 13 timmar långa och att man måste stå ut i full plast och mask utan att få dricka eller gå på toaletten i fyratimmarspass. Som en kollega på IVA sa till mig, ”i dag har bara 3 sjuksköterskor svimmat”. Jag kände mig alltför gammal, alltför tjock, alltför ouppdaterad inom Intensivvård, då det hade gått 11 år sedan sist. Jag fick faktiskt en chock och bara grät. Nu visade det sig att min placering skulle vara på ett fältsjukhus och detta blev aldrig till något. Jag slapp alltså och kunde fortsätta mitt lika viktiga arbete inom den Palliativa hemsjukvården. Men jag fick en knäck vilket resulterade i att den så viktiga lusten till skrivandet försvann. Nu några år senare har den återkommit och det passar bra för inom snar framtid blir jag pensionär och har alltså tid till skrivandet. Ni kommer att få höra av mig, jag lovar!
Mari Åberg
Maria Richardsson 