Starka känslor inför det jag skriver om

Ibland tänker jag att det vore så mycket lättare på flera sätt om jag skrev feelgood. Men det gör jag inte.

Jag skriver om ungdomar som mår psykiskt dåligt, jag skriver om övergrepp och jag skriver om grova brott. Jag skriver om fruktansvärda händelser.

Jag får emellanåt påminna mig själv om varför jag skriver över huvud taget, och om varför jag skriver om det jag gör.

Jag vet att Fallet Nathalie innehåller karaktärer och scener som kommer att provocera en del, men alla mina böcker innehåller karaktärer och scener som provocerar.

En författare skriver som bäst när man skriver den story man har inom sig, jag vill inte skriva berättelser som stryker medhårs för sakens skull, och jag vill heller inte censurera mig själv.

Deckare och ungdomsböcker kan man skriva på olika sätt, och jag vet att mina böcker av många uppfattas som råa. Jag skriver inte mysdeckare, jag skriver inga småtrevliga uppväxtskildringar. Det beror helt enkelt på att det inte är så berättelserna kommer till mig, ur mig. I mina böcker beskrivs saker som de är och som de ser ut, jag vill inte skönmåla saker och ting för sakens skull. Men jag vill heller inte förråa för sakens skull.

När jag skriver tänker jag inte ens på den saken, om berättelsen ska bli rå eller inte, återigen: det jag skriver ner är det som kommer ur mig.

Min kommande bok Fallet Nathalie handlar om det som är den största mardrömmen för många: En ung tjej, 18 år, försvinner spårlöst.

Fallet Nathalie är ett högst påhittat fall, men samtidigt vet vi ju alla att fall som detta förekommer på riktigt. Jag tänker på dem som faktiskt lever i den här verkligheten, de som på riktigt har råkat ut för liknande händelser.

Mitt skrivande handlar mycket om att bearbeta mina egna känslor och mina egna tankar men den här boken har varit jobbig att skriva, den har kommit väldigt nära inpå.

Det har gjort ont i mig på riktigt att skriva vissa scener.

Jag har gråtit, jag har äcklats, jag har blivit förbannad. Men ändå har jag fortsatt skriva. Precis på samma sätt som med mina andra böcker. För visst har jag gråtit, äcklats och blivit förbannad över scener i de andra böckerna också. Helt enkelt för att det är så jag skriver.

Men det inte alls det som definierar boken. Inte för mig. Boken innehåller så oändligt mycket mer.

Boken handlar om Lena, kriminalinspektör på grova brott i Skövde. Boken handlar om hennes tankar och känslor. Det handlar om hennes relation till sin kollega Thomas, men också om relationerna till de andra kollegorna. De som har läst Gryningsdåd vet att boken slutade med en händelse som fick Lena att fullständigt tappa fotfästet, ett trauma. Självklart är det traumat också en del av denna bok. Men boken handlar också om tre unga kvinnor: Nathalie, Elina och Therese. Och om saker och ting runt dessa tre.

Jag som författare har återigen fått starka känslor för mina karaktärer, så som jag alltid får.

Nu är det februari, och nästa månad släpps boken. Det är allvar nu. Och i takt med att boksläppet närmar sig så kommer också de här tankarna. Så fungerar jag som författare. När ett nytt boksläpp närmar sig blir jag alltid lite nojig.

Samtidigt är det väldigt spännande.

Jag hoppas ju av hela mitt hjärta att ni kommer att gilla även den här boken!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s