Korrekturläsning är inte direkt det roligaste man kan sysselsätta sig med, men har man skrivit en bok är det nödvändigt. Korrekturläsningen är i princip det sista man jobbar med innan boken sätts och skickas till tryck.
Jag har tidigare redigerat boken, men vid korrekturläsningen är det förläggaren som går igenom boken med kritiska ögon, och efter den processen får jag tillbaka manuset med en massa kommentarer som behöver åtgärdas. Och sedan meddelar jag kommentar efter kommentar vilka förslag till åtgärder jag tycker förläggaren har rätt i, och vilka kommentarer jag inte håller med om. Ibland blir det långa diskussioner.
Fallet Nathalie är min femte bok, och det innebär att det här är min femte korrekturläsning. Det är nu kommatecknen ska hamna på rätt ställe, stavningen ska dubbelkollas och svenska skrivregler ska följas. Men det är också nu replikerna ska kännas rätt och karaktärerna ifrågasättas.
Jag tycker inte att själva korrekturläsningen är rolig, men å andra sidan vet jag att det är en viktig del av processen, och både jag och förlaget strävar ju efter att boken ska bli så bra som möjligt. Jag tror att det jag tycker känns jobbigt med korrekturläsningen är tanken på att allt måste bli helt rätt i det här läget, att allt görs för sista gången. En tryckt bok är ju en tryckt bok. Är boken tryckt kan man inte ångra sig och skriva om.
Ja, jag kanske skulle nämna att jag har ett ganska stort kontrollbehov också … 😉
Det är allvar nu.
Men boken blir bra. Det blir den.
Maria Richardsson 