Nu är Petronellas begravning över

När begravningen äger rum blir det på riktigt. Allt var på riktigt innan också, men när begravningen äger rum är det som om jag tvingas förstå på ett annat sätt. Innan kunde jag välja att försöka blunda emellanåt, men inte här, inte nu.

Du är borta. Du är verkligen borta.

Så många vänner är där, våra vänner. De är lika bedrövade som jag. Över att du är borta.

Marias Författarblogg är min blogg, fast hur hade den sett ut om inte du funnits?

Kanske hade den inte funnits alls.

Det var ju förstås din idé att jag skulle starta en blogg över huvud taget. Jag var mer tveksam, hade aldrig bloggat förut, eller ens funderat över att göra det.

”Klart du ska ha en blogg”, sa du.

Du hade åsikter om varenda inlägg jag skrev, du var en av mina mest hängivna supportrar och stöttade mig i allt. Eller nästan allt. För jag vet att du blev upprörd över den där detaljen med Sofi i ”Och allt blir återfött.” För mina karaktärer var på allvar för dig också, och du hade velat se en annan utveckling.

Jag vet att du var oerhört nyfiken på min kommande bok ”Fallet Nathalie”, del 3 i Lena Borell-serien. Och jag vet att när den släpps till våren kommer du absolut att vara med mig på något sätt, för det finns inte en chans i världen att något skulle kunna hålla dig borta från det.

Texten som följer under bilden på dig här nedanför skrev jag på min Facebooksida i fredags, precis efter begravningen. Idag är det söndag, och jag vill ha texten här på bloggen också.

Petronella Simonsbacka.

Jag älskar den här bilden på dig. En av alla bilderna jag tog på dig från ditt boksläpp i Åmål i somras.

Du ser så lycklig ut, så segerviss!

Du befann dig mitt i din cancerbehandling, och jag vet inte hur du orkade men du gjorde det.

Jag är så glad att jag var med dig den dagen. En fantastisk dag.

Idag var en helt annan dag, dagen för din begravning. En dag som var så fel på alla sätt för så här skulle det ju inte bli.

Du ville aldrig prata om döden, du ville bara prata om livet. Om att leva vidare. Det är för jävligt att du inte fick göra det.

Vi tog farväl av dig idag. Kastade ner en blomma på kistan, och det var tänkt att man skulle säga hejdå. Men tyvärr, jag kan inte säga hejdå, det går inte. Jag kastade ner blomman, men något farväl blev det inte.

Hur skulle jag kunna säga farväl när det känns som om du fortfarande är här bredvid mig?

Efteråt träffades vi, jag och några av våra gemensamma vänner. Vi lunchade tillsammans, fikade, pratade. Delade massa minnen om dig. Vi grät och skrattade. Och jag tänkte att du borde varit med, du skulle ha älskat det.

Du älskade att luncha, du älskade att fika, du älskade att prata. Och du älskade när vi alla träffades tillsammans.

Du var inte som andra.

Nej, det var du verkligen inte.

Du var så mycket mer.

Du fattas mig.

Du fattas oss.

För alltid.