Författarhjärnan.

Nu har det gått fem dagar sedan senaste inlägget, och det är väl helt enkelt så att även bloggen har hamnat lite i semesterläge.

Att ha semester som författare är ju inte alls som att ha semester från ett ”vanligt” jobb, då semester ofta innebär att man helt kopplar bort jobbet. Även om jag försöker ha semester från själva skrivandet så är ju själva tänkandet som författare igång hela dygnet utan att jag tänker på det.

Jag är hemkommen efter ett par dagar i Stockholm, och i Stockholm var det hög polisnärvaro, och varje gång jag såg en polis tänkte jag naturligtvis på ”mina” poliser på ”min” polisstation. Det är något jag gör automatiskt.

Jag studerar miner, blickar och konversationer.

Vem spanar de in och varför?

Hur beter de sig?

Likadant när jag går förbi ett ungdomsgäng eller en ensam tonårstjej, automatiskt drar jag paralleller till karaktärer i mina böcker.

Jag kan säga saker som ”Kolla in Linda till vänster” eller ”ser du Jocke där till höger?” till min man under promenaden och han vet precis vad jag menar.

Som författare observerar jag hela tiden. Det är inte så att jag ”spionerar” på folk, utan snarare så att jag lägger märke till saker som hjärnan spinner vidare på vare sig jag vill eller inte.

Ibland leder mitt observerande vidare till en karaktär, en händelse eller en replik i en kommande bok. I tankarna marineras detta observerande med händelser jag själv varit med om, saker jag fått berättat för mig och filmer jag sett.

Jag gillar den delen av författarskapet.

Att jobba på det sättet.

Att skriva fiktion med självbiografiska inslag.

Bänken här ovanför gick jag förbi en sommardag i Norrköping, och för mig drogs direkt tankarna till Sussi, Jocke, Sällström och bänken i Den blomstertid nu kommer. Den där bänken som kallades för Skamfläcken.