Idag är det den sista juni, och det är dags för månadens gästbloggare. Han heter Peter Gissy och är aktuell med boken ”En avgörande ledtråd”, som han beskriver som en tuff deckare i Göteborgsmiljö. Han har skrivit 50 (!) böcker och är också en av de mest utlånade författarna på biblioteken.
Vill du veta mer om ”En avgörande ledtråd” eller Peter Gissys skrivprocess?
Här kommer Peters text:
DECKARE FRÅN GÖTEBORG: FYNDET AV EN DÖD KVINNA ÄNDRAR HENNES LIV…
Mitt namn är Peter Gissy och jag är aktuell med en tuff deckare i Göteborgsmiljö – den här gången med en kvinnlig huvudperson. Boken heter ”En avgörande ledtråd” och jag har två stora fokus med den: dels vill jag visa hur rättspsykologi används i polisarbetet idag, dels vill jag belysa det hängivna arbete som utförs på jourhem runt om landet.
Ramberättelsen är inte speciellt komplicerad. Michelle Mohlin är i grunden polis men har bytt inriktning efter en uppslitande skilsmässa. Som nyutbildad rättspykolog håller livet på att ordna upp sig – delvis via hennes engagemang i ett närliggande jourhem för misshandlade kvinnor. Men fyndet av en död, naken, kvinna i ett skogsområde i Gråbo förändrar allt. En tillfällig gränsöverskridande polisgrupp formeras i vilken hon blir ombedd (motvilligt) att delta, och här ges hon möjlighet att testa några rätt udda metoder för att ringa in och locka fram mördaren. Michelle drar slutsatser om mördaren utifrån mordet, mordoffret och mordplatsen – så som ju också sker i dagens polisarbete. Den gärningsmannaprofil som hon tar fram inkluderar karaktärsdrag som hon väljer att försöka använda sig av.
ALLT I GÖTEBORG
De geografiska miljöerna – allt utspelas i Göteborg med omnejd – växlar flitigt i boken och mycket av dialoger/monologer sker medan Michele är på väg på olika uppdrag.
I slutändan åker förstås mördaren dit – det visar sig att det är två gärningsmän i farten, alltså två intriger som jag valt att smälta ihop – och de ”goda krafterna” segrar. Jag har försökt bemöda mig om att ”the bad guys” ska få en förklaring till varför de agerar så knäppt som de gör.
Utöver miljöskiftena har jag försökt utveckla karaktärerna under skrivandets gång, jag har jobbat mot att överraska läsaren hela tiden (det hör ju speciellt deckargenren till). Till den ändan har jag gått in och ut ur olika huvuden och bytt tempus flitigare än i tidigare deckare av min hand. Det låter experimentellt och jobbigt och ja, det har varit snirkligt och svettigt… men också alldeles oerhört utmanande och fantastiskt. Jag hoppas läsaren tycker det är en spännande ”resa” jag bjuder på.
FYRA ÅRS SKRIVANDE
Boken är (tyvärr) tjock (över 600 sidor) och har tagit över fyra år att skriva och tvingat mig att läsa in mig på olika ämnen, allt för att kunna skriva trovärdigt. Jo, just trovärdighet är ju som bekant ett nyckelord när man skriver: om inte läsaren ”köper” karaktärerna eller miljöerna eller handlingen så är man rätt snart ”rökt” och risken är stor att hen slänger boken i väggen (bildligt) och aldrig når det spännande slutkapitel som man jobbat så mycket med. Att boken blev så tjock var aldrig planerat: den ena händelsen har lett till den andra och det har känts naturligt att skriva på. Tjockleken är jag rädd kan skrämma bort läsarna – jag håller tummarna för att så inte blir fallet.
FEMTIO BÖCKER
Efter mer än tjugofem år som författare (och totalt femtio böcker i olika genrer, ja, det är galet många) är det fortfarande lika bubbligt spännande att nå ut med en bok så här. Frågorna är desamma som när jag debuterade med min första kriminalroman 1996: Hur ska boken tas emot? Gjorde jag rätt som tog upp de här frågorna? Tycker läsarna att det är lika spännande som jag? Som författare kan man ju bara försöka lita på sin inre kompass medan man tar sig fram mot slutkapitlet: känns det skapligt i magen så hoppas man att det antagligen är något som ”funkar”.
HUR GÖR JAG?
Jag har bakom mig en salig blandning böcker i alla möjliga genrer. Mest deckare – för vuxna och barn. Några alster är bättre än andra (om jag ska vara ärlig). Den vanligaste frågan som jag som författare får är: Hur fasen gör du? Det är förstås mängden alla tänker på. Tja, jag har inget superbra svar på den frågan men en sak är klar: jag skulle aldrig ha klarat att skriva så mycket utan en ”fungerande” skrivprocess. Alltså en vettig arbetsmetod. Det är några väsentliga punkter som jag funnit måste till för att man ska nå fram till slutkapitlet. Och som (ur)gammal kursledare (Skrivakademin i Göteborg, Ordfront, ABF, bl a) kan jag inte låta bli att ta upp dem här, möjligen kan de fungera som stöd för hugade skribenter. Kom ihåg att det här är mina personliga synpunkter.
NÅGRA BRA TIPS
Som alla vet som läser den här bloggen måste man ta ställning till en hel massa innan man kommer igång med själva skrivandet. Intrig, karaktärer och miljöer såväl som rent skrivtekniska detaljer: vilket tempus ska man använda, mig eller mej i dialogen, jag-form eller inte? etc.
När man väl är där ska själva skrivarbetet påbörjas. Det låter enkelt, men är det inte. Vad krävs? Jo, i grunden, och viktigast av allt, måste man verkligen tycka det är kul att vända och vrida på ord och meningar (trots att det värker i rygg och nacke) – kalla det skrivglädje om du vill (ett bättre ord är kanske skrivvånda).
Så måste man vara systematisk, alltså hitta någon regelbundenhet i skrivandet. För min del brukar jag skriva på förmiddagarna (och helst varje dag för att inte komma ur historien) och ägna eftermiddagarna åt att fundera över vad jag ska skriva nästa dag.
SKRIV FRAMÅT
Man måste också hela tiden (nåja) tvinga sig att skriva ”framåt”, dvs när man är klar med ett skrivpass så ska man inte gå tillbaka i texten och börja rätta eller ändra om, nej, du kastar dig rakt över nästa kapitel. Risken är annars att man sitter och hackar på samma fläck – när du innerst inne vet att du ju (när du väl når slutkapitlet) ändå kommer att gå tillbaka och redigera hela texten från början. Då kommer du att ändra på mycket igen.
Allra sist måste man – håll i dig nu! – tvinga sig att faktiskt ha ett mått av dåligt omdöme. Jo, du läste rätt. Sitt inte och öda jättemycket kraft på detaljer under skrivprocessen – släpp det bara och låt orden rinna ur dig. Säg till dig själv att ”det får duga så” och skriv vidare, skriv framåt.
Kom ihåg att du inte skriver ett färdigt manus i första vändan (inte såvida du är ett geni, och det är mycket få av oss) – nej, du skriver ett utkast som du kommer att peta runt i åtskilliga gånger. Tänk så mycket enklare det blir när du nått det sista kapitlet och ”ser” helheten framför dig! Alla vet att det ju är så mycket enklare att ändra i en given text än att skriva nytt på ett blankt papper.
Sådär, nu var det sagt. Förlåt om jag låter som en gammal knarrig magister.
KURIOSA OM MIG
Vill du läsa mer om mig och mina böcker så har jag en hemsida: www.petergissy.se. Där finns också recensioner och litet annat.
Kuriosa om mig: Skåning (från Landskrona) som bor i centrala Göteborg sedan många år, jag har fyra barn och sex barnbarn. Aktuell med deckaren ”En avgörande ledtråd” som jag delvis har skrivit i Palma de Mallorca där jag och min fru tillbringade någon månad varje sommar innan pandemin. Jag är aktuell också med en deckarnovellsamling: ”Mord till kaffet” – fem kusliga kriminalhistorier”. Böckerna är inlästa på Storytel. Jag är 74 år ung.
Maria Richardsson 