Livet. En berg-och-dalbana.

Den här bloggen handlar ju om mitt författarskap och mitt skrivande, och även om jag ibland blir väldigt personlig så försöker jag hålla hårt på mitt privatliv. För mitt författarskap är ju en sak, medan jag som privatperson är en annan.

Igår skrev jag ett inlägg på min privata Facebooksida, ett inlägg som från början endast var tänkt att kunna läsas av mina vänner på Facebook. Men nu när jag har funderat lite så tänker jag att jag nog ska lägga upp det här på bloggen också. Anledningen till det är att jag vet att många mår dåligt av olika anledningar, och när man mår dåligt är det lätt att tänka destruktiva tankar, det är lätt att gå ner sig. Och det är lätt att känna sig väldigt ensam.

Jag vet att en del som mår dåligt kan känna sig lite stärkta av tanken på att de inte är ensamma om att må dåligt, tänka destruktiva tankar och att inte orka.

Tillsammans är vi starka. Och hat hjälper dig inte framåt. Det är kärlek som hjälper dig framåt.

Livet är kanske inte helt lätt för någon av oss. Vi har nog alla saker att kämpa med.

Man har ett val att se positivt eller negativt på tillvaron, så är det. Och ibland kan man behöva påminnas om det.

*

Livet.

Detta ständiga upp och ner och ner och upp.

En berg-och-dalbana.

Jag har lärt mig vikten av positivt tänkande och tänker hålla kvar vid det, därför att det är så mycket bättre än alternativet.

Men ändå.

Den där ständiga oron jag bär på, oron för vem som ska drabbas härnäst. För vi kommer ju alla drabbas.

Är det inte det ena så är det det andra.

Och jag lever med dödsångest. Kan inte riktigt förlika mig med att vi alla någon gång måste dö.

Jag tycker det är viktigt att försöka sprida kärlek på Facebook, att försöka hålla sig positiv och inte dra ner andra i negativa tankespiraler.

Mina inlägg nuförtiden handlar ju mest om hur glad jag är över att det går bättre och bättre för mig som författare (eftersom mina barn inte vill att jag ska skriva om dem, annars hade jag förstås skrivit mer om dem.)

Men det här inlägget skriver jag för att jag inte vill att ni ska tro att jag seglar omkring på fluffiga lyckomoln hela tiden, utan livet är en ständig kamp för oss alla.

Även för mig.

Författarlivet är ju ändå bara en del av mig, och det finns så många fler delar som också är jag.

Nej, ni behöver inte bli oroliga, inlägget handlar inte om att något specifikt har drabbat mig, det är bara en reflektion över tankarna som finns där.

En reflektion över livet. Detta värdefulla.

Vi måste leva mer i stunden. Och aldrig någonsin ge upp.

Och jag tänker att varje dag har vi ett val hur vi ska bemöta andra människor.

Varje dag har vi ett val om hur vi ska se på tillvaron.

Aldrig någonsin är det enkelt, men jag vet av erfarenhet att det blir så mycket bättre när man tänker positivt. Trots allt.

Idag vill jag skicka en stor kram till er alla.

Till er som kämpar, för vi kämpar ju alla.

För olika saker.

Mot olika saker.

Kram.