Känslan när de på förlaget är intresserade, men inte kan ta det slutgiltiga beslutet.

Idag dök det upp ett sånt där minne på Facebook igen, ett minne från något som numera känns som en helt annan tid, nämligen tiden innan jag fick ”ja” från det förlaget jag gick och väntade på. Jag hade i det läget två förlag som ville ge ut Den blomstertid nu kommer, men det var två hybridförlag, och jag ville ju så gärna få ut boken på ett traditionellt förlag.

Så här skrev jag på Facebook den 17 februari 2017, alltså för exakt fyra år sedan:

”Åh… denna väntan… Så oerhört jobbigt och så fantastiskt på en gång. Förlaget har bett om mer betänketid, men har meddelat att det är mycket nära ett beslut nu… De har sagt att de gillar min bok MYCKET, och nu är det bara frågan om ifall de vågar tro på att boken kommer sälja tillräckligt eller inte… Så här går jag och ältar karaktärer, dialog och bokens händelser i mitt inre dygnet runt. Med ständig hjärtklappning…”

Jag kommer så väl ihåg det där.

Den känslan.

Herregud.

Det kändes som om hela livet hängde på det där svaret som var på väg.

Det var som om allt annat just då sattes på paus. Jag kommer ihåg att jag försökte fungera som vanligt, att jag försökte prata med folk om annat, men i huvudet var det samma tankar som malde runt, runt, runt.

Jag hade kämpat för det här så länge, och förlaget sa inte nej, men de sa inte ett klart ja heller … och jag visste att jag kanske skulle falla på mållinjen.

Ordet nervvrak är det ordet jag först kommer att tänka på när jag tänker på mig själv just då.

Nu gick det ju bra. Jag fick till slut mitt ”ja” från förlaget även om det dröjde ganska länge.

Jag sa till andra att ”Det hänger ju inte på liv och död, detta”, men oss emellan så kan jag nog erkänna att det verkligen kändes som om det gjorde det.

För mig kändes det verkligen så.

Idag vill jag skicka en hälsning till alla er som står där vid mållinjen utan att komma över, ni som står där och hurtfriskt säger ”Jag hoppas på det bästa, men det får väl bli som det blir.”

Jag tänker på alla ni som ljuger när ni säger de orden. Men ni säger dem för att det är vad ni måste säga, eftersom ni vet att om ni säger som det verkligen är hade det fått er att framstå som alldeles för mycket ur balans. Och det vill ni inte.

Idag vill jag skicka en styrkekram till alla er som kämpar, som orkar resa er upp och försöka igen, när det gäller nåt viktigt.

Det omöjliga är inte alltid omöjligt, men det tar ofta längre tid.

Ibland väldigt mycket längre tid.

Men det där spelar ingen som helst roll efteråt.

När man har tagit sig över till andra sidan och ser tillbaka på det som var.

Foto: Chatrin Carlsson

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s