Gästbloggare: Marita Brännvall

Idag är det den sista juli, och det är återigen dags för månadens gästbloggare. Julis gästbloggare heter Marita Brännvall och hon jobbar som lektör, manusutvecklare och skrivcoach. På hennes hemsida läser jag att hon har jobbat med över 100 författare.

Men så skriver hon ju själv också. Om Aurora. När Marita beskriver sin egen skrivprocess känner jag igen mig själv så otroligt mycket. ”En förälskelse som aldrig går över”, skriver hon. Och jag vet exakt vad hon menar. För det är ju precis så.

Här kommer Maritas text:

Säg upp dig eller dö!

– ett brev till min protagonist

“Work like hell! I had 122 rejection slips before I sold a story.”

– F. Scott Fitzgerald

Det är söndagsskimmer i sjön och körsbärsblommor singlar mot marken. Jag har precis sagt upp mig och sitter på en parkbänk med lyckorus i bröstet. Och skräckbrus. Hjärtklappning. Rysningar flammar upp längs ryggraden. Nu ska jag ta tillbaka mitt liv. Skriva. Få tid och energi. Inga fler eftermiddagskrascher hemma i tygsoffan, efter att ha kramat ur ett hundratal leenden till människor som ber mig fara åt helvete. Lyckoruset stiger, som fågelkvitter i halsgropen. Skriva. En förälskelse som aldrig går över. Nu ska jag göra det. Jag kan! Skräckbruset kramar åt med sina händer runt min hals. Min vän sätter sig på bänken intill mig, säger Men hur ska du klara dig utan pengar? Tänk att inte kunna köpa en fin sommarklänning.

*

Min vackra Aurora, äntligen ska det bli du och jag i flera månader. Minns du när vi först träffades? Jag minns det knappt själv. På den tiden reste du i Rwanda, räddade livet på människor som blev mördade av machete. Du rökte pipa och hade heltatuerade armar. Kort därefter kom du hem till Sverige och dödade din mamma.

*

Min vän fortsätter: Tänk att inte kunna gå på restaurang. Stekt torskfilé med vitvinssås. Crème Brûlée. Eller köpa en Champagne. Körsbärsblommorna täcker marken, som rosa snö. På parkbänken en bit bort sover en hemlös man. Kanske är jag en av dem nästa år. Hemlös. Hjälplös. Alldeles galet lottlös. Ett jobb är ett jobb, som min vän påpekar. Du kommer att tröttna på att skriva hela tiden.

*

Aurora, jag har flyttat runt mer än du. I åratal levde jag med väskan i handen, alltid redo att fly. De senaste tio åren har du ofta stått där, din hand utsträckt, sagt Kom, låt oss resa tillsammans. Och varje gång har jag sagt att jag inte har tid. Alltid finns det något annat. Jobbet. Disken. Tvätten. En fantastisk bok. Livets brus. En annan dag, har jag sagt, då lovar jag att vi ska göra den där resan. Åren har gått. Så många gånger jag har lovat dig.

*

En oktoberkväll med mörker och snöglitter och mina ögonfransar klistrar ihop av frost. Eller tårar. Då krockar jag med Kärleken. Aldrig trodde jag att jag … En lycka som får mig att andas igen. Världen går från monokrom till blossande surrealistisk, mättnaden är så hög att jag bländas. Tänk så många färger det finns, världen är verkligen vacker. Aurora, jag berättar om dig, hur du vandrar fälten i Rwanda och hur du kommer att förlora allt. Och han, Kärleken, säger att han tror på dig och mig. Även han tycker att du är magisk och viktig.

*

En dag förra året kom du hem till Sverige. Aurora, jag stod på flygplatsen och väntade. Frågade om du ville flytta in med mig och min man. Du berättade att du gjorde något oförlåtligt när du var barn, att ingen någonsin kommer att kunna älska dig. Jag tog din resväska, den rymde alla dina hemligheter. Jag älskar dig redan, sa jag, du är perfekt.

*

Min vän frågar om jag fattar hur liten chans det är att bli författare och faktiskt tjäna mer än en krona på det. Man behöver pengar för att leva, säger hon. Jag svarar att jag ska göra något jag älskar. Skriva. Starta eget. Hjälpa andra med deras texter. Jag höll på att dö, säger jag. Jag slutade andas, som den gången nån försökte dränka mig. Medan min vän pratar om vilka champagneflaskor hon ska bjuda på vid nästa festtillfälle, ser jag dig, Aurora, skutta fram under körsbärsregnet. Du är ett litet barn som fortfarande inte är medveten om att livet kan vända på ett ögonblick. Du fnittrar och sprätter vatten på en sädesärla. Du är vacker, som en körsbärsblom. Om några år kommer du att vara hemlös, hjälplös och alldeles galet lottlös. Jag kommer att jobba med dig tills du tröttnar på mig. Ett år till. Två. Kanske fler. Tills du skriker åt mig att fara åt helvete. Mitt jobb med dig kommer jag att njuta av, även om jag får 122 refuseringsbrev.

***

Aurora har under flera år varit protagonist i min berättelse. Den där historien som är tjugofem procent klar, halvvägs i mål, nästan färdig.

För ett par år sedan sade jag upp mig från mitt jobb. Fram till dess hade jag haft många olika jobb – fotograf, säljare i butik, frukt- och grönsaksansvarig, m.fl – och alltid fick jag, efter att tag, känslan av att jag inte utvecklades, att jag hellre ville göra det jag älskar: att skriva och jobba med text.

Jag har skrivit sedan jag var barn, och hjälpt andra författare med texter i över tio år. Men att ta steget och satsa helhjärtat på något är svårt. Lockande, men också skrämmande. Man vet vad man har, men inte vad man får.

Idag är jag lyckligt lottad som får jobba i eget företag med att hjälpa andra skriva sina historier. Och jag är lyckligt lottad som får tid att skriva och skapa magi med Aurora.

Skrivkärlek till dig!

Marita Brännvall

• 

• 

Hälsa på mig här:

Hemsida: www.maritabrannvall.com

Facebook: https://www.facebook.com/maritabrannvall/

Instagram: https://www.instagram.com/maritabrannvall/

Twitter: https://twitter.com/maritabrannvall

LinkedIn: https://www.linkedin.com/in/marita-brännvall-1a759316b/