Allt man stöter på kan ha betydelse.
Allt man är med om spelar roll.
En av de bästa sakerna med att vara författare är att jag förstår mig själv väldigt mycket mer. Jag kan se på mina livsval och acceptera att jag gjorde dem, både de som var bra och de som absolut inte var det.
För allt man upplever, allt det man är med om formar en till den man är.
Jag minns inte om det var när jag skulle göra min praktik i åttan eller nian, men jag minns att jag var enormt säker på vad jag ville göra.
Jag ville träffa människor som levde i en helt annan verklighet än jag själv, jag ville uppleva på riktigt hur det var att träffa dem, att vara med dem. Jag ville vara på ett ställe för samhällets utstötta.
Syokonsulenten försökte få mig att tänka om. Kanske kunde jag tänka mig att vara i äldreomsorgen, barnomsorgen eller på sjukhuset?
Men det var inte där jag ville vara.
Jag ville vara på någon form av ”hem” för alkoholister, jag ville prata med dem och höra deras livshistoria, det var vad jag ville.
Jag var alldeles för ung för en sådan praktikplats fick jag höra, ingen skulle ta emot en så ung tjej som mig. Jag skulle inte få komma dem nära.
Det är märkligt det här med minnen. Vad man minns och inte minns.
Jag minns så tydligt det här samtalet och vad som sas, men jag minns inte hur syokonsulenten såg ut eller ens om syokonsulenten var en kvinna eller man.
Syokonsulenten sa att det fanns ett ställe mitt i stan dit alkoholister och andra som ”hamnat utanför samhället” kunde gå och få ett mål mat, umgås och vara med i gemenskap och aktiviteter.
De som gick dit var de som satt på ”bänkarna” i stan, de alkoholister som jag och säkert många med mig blivit varnade för att ha något med att göra.
Syokunsulenten ringde dit och frågade om de kunde ta emot mig, men fick ett nej av precis den anledningen som jag redan fått höra.
”Du måste tänka om”, sa syokonsulenten till mig. ”Kanske kan du vara i äldreomsorgen ändå?”
Till saken hör att jag hade två sidor. För de som har läst min första bok ”Den blomstertid nu kommer” så var jag som karaktären Linda.
I skolan kände jag mig osynlig, nertryckt, och gjorde inget väsen av mig. Men i andra sammanhang var jag en helt annan.
Jag sökte upp det här stället, gick dit och bad att få prata med chefen. Jag satt inne på hans kontor och berättade för honom om mig själv och att jag verkligen ville göra detta. Han sa nej igen, förklarade vänligt men bestämt att jag var alldeles för ung. Han berättade om sekretess, och han berättade att miljön absolut inte var lämplig och ”säker” för mig, att vissa av männen som kom dit (för det var uteslutande män) inte var att lita på. Men detta gjorde mig bara ännu mer intresserad, och jag gav mig inte.
Han kallade in den man som drev stället i diskussionen, och frågade vad han tyckte.
Jag kommer ihåg att vi pratade väldigt länge och till slut ledde faktiskt diskussionen till att jag fick den där praktikplatsen. Jag kommer ihåg att jag fick tydliga restriktioner om att inte klä mig ”kvinnligt” eller utmanande, inte för mycket smink och att jag inte fick vistas ensam i ett rum med någon av männen som kom dit. (Det här var på 80-talet, det kan vara viktigt att påpeka i sammanhanget.)
Den stora frågan är då: Hur blev min praktik?
Blev den så betydelsefull som jag trodde att den skulle bli, eller passerade den obemärkt förbi?
Svaret på frågan är att den praktiken är en av de livserfarenheter som verkligen har haft betydelse. Jag är oerhört tacksam att jag stod på mig så som jag gjorde för att få vara där. Och jag är också tacksam över jag fick ett ”ja” av de här två männen. (Det är 30 år sedan så jag minns inte namnet på dem idag.)
Jag kommer att skriva mer om praktiken i ett annat inlägg … om ni finner detta intressant att läsa om. Men så mycket kan jag säga att det har absolut haft betydelse för mitt författarskap och det jag skriver om. Och ni som har läst ”Den blomstertid nu kommer” eller ”Och allt blir återfött” förstår kanske vad jag menar.
I ”Skriv om ditt liv” (antologi utgiven på Ariton Förlag) är jag en av 11 författare som skriver om att skriva självbiografiskt på olika sätt. Mitt kapitel i den boken handlar om att skriva självbiografiskt på bloggen. Detta inlägg är ett tydligt exempel på det.
Maria Richardsson 