Ett annorlunda blogginlägg.

Vi har alla olika förutsättningar. Och varje dag när vi vaknar har vi ett val hur vi väljer att se på saker och ting. I det här inlägget kommer jag att skriva om något jag inte tror att jag skrivit om på bloggen tidigare. Jag ska skriva om något som begränsar mig varje dag, något som alltid finns med mig, något jag helst hade velat slippa men som jag inte har något annat val än att acceptera.

Det är två saker egentligen. Två olika saker, eller också hör de ihop. För mig är de ju ett och samma.

För det första har jag Crohns sjukdom.

Den har funnits med mig i många år och vad jag än gör, oavsett om det är dag eller natt så finns den där. Crohns sjukdom är en inflammatorisk tarmsjukdom, och den begränsar mig och mitt liv. Vissa dagar inte så mycket, men andra dagar är jag helt sängliggande.

Jag har ofta starka smärtor i magen, jag mår ofta illa. Ibland är det enda jag kan få i mig kokt ris, mosad banan och lite vitt bröd. Vissa dagar lever jag på Nutrilett (håller tarmen lugn) och vissa dagar äter jag bara små mål ofta (lugnar också tarmen.) Vissa saker vet jag att jag ska undvika. Som fett och socker, för mycket fibrer och för stora mål. Men det hjälper inte alltid.

Ibland kan jag äta en chokladkaka utan att magen reagerar, medan magen slås ut helt av ett knäckebröd med en ostskiva andra dagar. Jag blir trött när herr Crohn krånglar, jag måste vila mycket. Flera gånger har jag varit inne på akuten för förmodat tarmvred, och väldigt många gånger har jag legat hemma på toalettgolvet i flera timmar och försökt vänta ut den där jävla smärtan. Hela tiden med en rädsla inom mig att jag ska behöva åka in till sjukhuset igen.

För det andra har jag ständig värk i kroppen.

Varje gång jag vaknar. Varje gång jag somnar. Det här har jag också haft i väldigt många år. Värst är det i nacken. Jag har whiplashskada och jag har konstaterad artros i nacken. Att jag har den här ständiga smärtan i nacken gör också att jag ofta har migrän. Migrän som kräver att jag tar tabletter. Tabletter som jag inte får ta för att det gör herr Crohn värre. Ja, ni fattar. Jag har varit hos läkare många gånger, det har varit tal om både fibromyalgi och ME, men jag har inte orkat kämpa vidare för att få en diagnos. Och det är ju hela kroppen som gör ont, olika ont olika dagar, men alltid, alltid är det värst i nacken.

Jag skulle förstås kunna skriva hur mycket som helst om detta, men det här är en författarblogg och det här är inte på något sätt ett det- är -synd -om -mig -inlägg. Det finns förstås en orsak till att det här inlägget skrivs, och det är det att jag vill få fram att vi alla har saker att brottas med.

Poängen är att varje dag har jag ett val.

Ett val på hur jag väljer att se på mina begränsningar.

Jag är författare. Jag är där jag vill vara.

Jag skriver, jag åker på bokmässor, jag åker på författarevent. När jag är på plats på ett sådant syns inte smärtan, jag tillåter den inte att ta plats. Det kanske innebär att jag lever på skonkost dagen innan, och att jag är sängliggande dagen efter men det är detaljer. Detaljer som jag inte brukar skriva om. Men jag gör det i just det här inlägget för att skänka kraft till er andra som också vill saker, men känner ständiga begränsningar.

Jag tänker inte bli bitter. Det här är mina förutsättningar. Har man ett mål måste man kämpa för det.

Stenhårt!

Det gör jag – Varje dag!

Vad händer i kroppen vid Crohns sjukdom?