Gästbloggare: David Blakstad

Nu är det dags för maj månads gästbloggare, David Blakstad. Han är en av mina klasskamrater från Skrivarlinjen på Skrivarakademin, en av dem jag fortfarande har regelbunden kontakt med.

Jag tycker om hans sätt att skriva, mycket. Och jag är glad över att få vara testläsare till just det manus han skriver om i inlägget. Jag har läst så mycket om hans huvudpersoner Adam och Carl att det känns som om jag känner dem på riktigt.

Här kommer Davids gästbloggsinlägg:

***

Personligt, närgånget, ljus i mörker

Om jag skulle få alla versioner av min bok utgivna, så skulle man i dem kunna se både en livsförändring och ett skrivande som utvecklats över tid. Jag har, förmodligen i likhet med de flesta andra som skriver, alltid speglats i min berättelse och mina karaktärer. Ofta på sätt som jag inte varit medveten om. Jag har också gått igenom enorma förändringar sedan jag verkligen bestämde mig för att ta mitt skrivande på allvar för lite drygt tio år sedan. Innan dess hade jag gjort ett par försök att ta det på allvar och faktiskt gått ett par kurser, men jag blev avskräckt när hag insåg hur många regler det fanns. Följaktligen bestämde jag mig för att bara skriva för mig själv och mina närmaste i ett par år. Fast man vill bli läst. Man kan hålla på och intala sig att man bara skriver för skrivandets skull. Men då kommer skrivande med stor sannolikhet också att för alltid förbli en hobby. Om man inte har turen att det sättet som man vill skriva på, sammanfaller med en stor del av hantverkets regler. Och även om man nog måste ha en viss medfödd talang för skrivande ifrån början, så tillhör jag definitivt inte de personer som klarar sig på endast en sådan.

Och så har jag alltid velat påverka genom det jag skriver. För att påverka måste man nå ut.

Boken handlar om Adam och Carl. De är två killar vars liv till stor del definieras av deras relation till droger. De träffades och umgicks på gymnasiet, men tappade kontakten när Carl drog till Indien och träffas nu efter flera år på en fest. Adam är hedonistisk nihilist och Carl är andlig sökare. Carls liv upptas av ett heligt uppdrag kopplat till hans andliga övertygelser. Uppdraget involverar Adam på något sätt. Hur vet inte Carl själv ifrån början. Men han vet att han måste manipulera Adam för att få honom dit han vill ha honom. Ett självmord, ett rån och en LSD-psykos gör att Adam kort efter att de träffats genomgår en kris. Krisen kullkastar hans självbild, lyfter fram känslor som han tryckt undan och tvingar honom att se hur sårbar han egentligen är. Någonstans är Adam fortfarande det konflikträdda mobboffer som han var på högstadiet. Nu ser Carl sin chans att få Adam dit han vill genom att bli den trygghet som Adam söker i allt kaos. Samtidigt växer, bakom alla lögner och all manipulation, en genuin vänskap fram. Samtidigt som deras relation alltmer blir till en nedåtgående spiral av droger och våld, till följd av att mer och mer av Carls uppdrag avslöjas för honom, så börjar de båda också dela med sig av sina inre.

Det jag insåg någonstans i slutet av arbetet med bokens tredje version, var att det stora huvudtemat är manlighet, mäns relationer till varandra och allt vad det innebär. Sedan finns det en mängd mer eller mindre tydliga underteman.

Något som nog sker för de flesta när de skriver, är att mina karaktärer har vuxit fram över tid. Både Carl och Adam visade sig vara helt andra personer än de jag först trodde att de var. Kanske precis på samma sätt som jag kommit att inse att jag är en helt annan person än jag trodde att jag var.

Jag vill inte avslöja för mycket, så därför tänker jag bara prata om vilka karaktärerna visade sig att inte vara. Adam var mycket mer av en stereotyp knarkare ifrån början och Carl försökte jag göra till något slags superintelligent mördare. Vilket också är lite av en stereotyp när jag tänker efter.

Att Adam var någon annan insåg jag för ganska längesedan. I skrivande stund inser jag att de sidor hos mig själv som kom fram genom Adam, var något som jag gjorde upp med mycket tidigare, än de sidor som kom fram genom Carl.

Det var först efter handledningen av Anders Fager på den skrivkurs jag gick på Skrivarakademin, som jag insåg att även Carl var någon helt annan. Jag är varken mordisk eller kallsinnig, men den person som framträdde bakom den person jag först ville att Carl skulle vara, låg nära sådant hos mig själv som jag ännu inte sett. Det kan vara ganska jobbigt att inse saker om sig själv, som inte är alltför smickrande. Men jag vill inte gå runt och bedra mig själv, och jag vet att jag är mycket mer än mina ”dåliga” sidor.

I slutänden har hursomhelst dessa insikter gett mer djup åt mina karaktärer.

Att jag skulle få alla mina versioner av min bok utgiven är förstås ett hypotetiskt scenario som aldrig kommer bli verklighet, såvida jag inte någon gång i framtiden blir stor, berömd och bestämmer mig för att det kunde vara kul för mina läsare, att få följa det projekt som mitt skrivande växte fram ur.

Jag ska inte sitta här och räkna upp alla fel jag gjorde med första versionen. Men jag kan konstatera att de var många. Det mest grundläggande var förmodligen att som första försök till en roman ge mig på att skriva ett domedagsepos inom skräckgenren. Med tio huvudpersoner! Numera är huvudpersonerna alltså två och domedagen har inte längre samma centrala roll, även om den inte är helt borttagen heller.

Jag tror att mitt skrivande alltid kommer att spegla var jag befinner mig i livet för tillfället. Därför antar jag att jag borde försöka skriva lite fortare, för annars kommer väl varje ny version att vara väldigt olik den förra och jag kommer kanske aldrig att kunna färdigställa min bok.

Det finns ett väldigt tydligt före och efter i mitt liv. Fram tills ungefär ett halvår efter att jag fyllde tjugotre, så hade jag mycket i mig av den hedonistiske nihilist som man ser i Adam. Jag trodde inte på något liv efter döden och eftersom allt levande existerar under samma villkor, så hade jag dragit slutsatsen att hela tillvaron är fundamentalt meningslös. En sådan, tja, vad ska man kalla det? En sådan existentiell hållning påverkar förstås hur man lever sitt liv. För min del kan man säga att den kom att definiera vem jag var. Jag levde rätt mycket för festande och kickar. När jag orkade läste jag Anton Lavey och gjorde något misslyckat försök att förstå mig på Friedrich Nietzsche. Jag hade under många år långt, svart hår, piercings och pentagramhalsband.

Sedan hände saker som fick mig att börja ifrågasätta min syn på saker och ting. Det ena ledde till det andra och jag blev andlig sökare.

När jag några år senare påbörjade min första version hade jag börjat dras mer och mer åt kristendomen. Boken reflekterade mycket detta, tillsammans med mycket av det som jag upplevde som fel med världen.

Jag betraktar mig fortfarande som både religiös och andlig, men min syn på mycket ikring både det andliga och andra saker har förändrats. En grundläggande sak är att jag är mycket mindre arg, på såväl mig själv, som andra människor och världen i allmänhet. Jag förstår att det nästan alltid finns orsaker till varför människor, inklusive jag själv, gör som de gör och lever som de lever. Samtidigt får jag väl fortfarande betrakta mig som lite av en outsider. Och jag kommer alltid gilla mörk och aggressiv musik, även om den har fått sällskap av en del annat som jag aldrig skulle ha lyssnat på för femton år sedan.

Som sagt vill jag påverka genom det jag skriver. När jag var yngre ville jag få folk att tänka och tycka som jag. För jag visste ju att jag hade rätt. Det syntes tydligt i mitt skrivande.

Idag kan man nog fortfarande slå upp ordet ”ödmjuk” i en illustrerad ordbok, utan att finna en bild på mig. Men jag vågar påstå att jag åtminstone har vuxit ifrån stadiet då jag var övertygad om mina egna åsikters förträfflighet. Jag tror att jag började nå den mognaden någon gång en bit efter tjugofem.

Idag vill jag nog åstadkomma det som jag själv söker efter i de böcker jag läser. Jag vill vidga mina tilltänkta läsares perspektiv. Kanske få dem att stanna upp och börja ifrågasätta invanda mönster, idéer, föreställningar, åsikter, prioriteringar och så vidare.

När det kommer till valet av genre, har jag helt enkelt alltid haft ett stort intresse för skräckgenren. Därför vill jag skriva inom den genren. Enda sedan jag såg min första skräckfilm, en svartvit film om jättemyror som hette Them, när jag var sju, har det varit något som har dragit mig till det mörka och skrämmande. Även om det tog ett tag innan jag såg en skräckfilm igen, eftersom den definitivt gjorde min redan föreliggande mörkerrädsla mycket värre.

Sedan är inte det projekt jag jobbar med just nu renodlad skräck. Faktum är att många av skräckelementen har skalats bort eller tonats ned under tidens gång.

 Jag har fortfarande inte lyckats utröna varför det skrämmande och groteska fascinerar mig såsom det gör. Delvis tror jag att det har att göra med en vilja att uppleva hela känslospektrumet på ett tryggt avstånd. Jag gillar böcker och filmer som får mig att gråta också.

En orsak till varför jag vill skriva om det, är nog hur olika känslor påverkar hur vi tänker kring saker. Känner någon obehag, rädsla eller avsmak, så kommer tankarna att påverkas i en annan riktning än av positiva känslor. Personligen tror jag att båda delar behövs och jag älskar en del feelgood-historier också. Det ligger bara inte för mig att skriva det själv.

Fast även när det gäller hur jag förhåller mig till genren har mina ambitioner förändrats. Tills ganska nyligen ville jag chocka genom grafiskt våld. Men nu söker jag snarare att skapa morbida bilder med så få ord som möjligt. Gärna genom att få in någon liten talande detalj som sätter fart på läsarens fantasi.

Det verkliga obehaget vill jag istället ska komma från karaktärernas resonemang kring de våldshandlingar de begår. Det, samt att hitta på helt vansinniga scenarion. På vissa sätt är det faktiskt lättare att arbeta på det sättet. För grafiska våldsskildringar har gjorts så mycket nu, att det krävs en enorm skicklighet både för att säga något nytt. Och för att chocka. Trots att jag älskar skräcklitteratur, har jag personligen aldrig läst något som riktigt skrämt mig. Det som kommit närmast var faktiskt en enkel kula i huvudet i Edward Lees City infernal, som var så mycket mer effektfull än alla groteskerier som kom efteråt. Annars är det faktiskt dystopiklassiker som 1984, Du sköna nya värld och Oryx och Crake som har drabbat mig hårdast.

Vidre är det roligt att befinna sig i huvudet på störda karaktärer. För karaktärerna kan reagera på nästan allt som de ser och upplever. Och har de lite störda personligheter och idéer, samt saknar de gränser som normala människor har, så kan tankarna sticka iväg lite vartsomhelst.

Jag har gått från hopplöshet inför alla regler jag insåg att man måste förhålla sig till, till en känsla av frihet när jag började förstå dem och känna hur de faktiskt förbättrar mitt skrivande. Och nu är jag väl på väg mot ett stadie där jag kanske så småningom kan börja bryta mot de regler som trots allt begränsar mig. Men något sådant ligger åtminstone ett par skrivprojekt framåt i tiden.

Vidare vill jag skriva något som är sant annorlunda, men ändå inte blir konstigt bara för sakens skull. Jag söker efter något slags helhet i det jag skriver, där man i allt vansinne ska kunna känna, att just den här berättelsen inte skulle ha kunnat berättas på något annat sätt.

Jag tycker väldigt mycket om författare som Bret Easton Ellis, Chuck Palahniuk och Irvine Welsh. Även om jag inte försöker skriva som dem, försöker jag i mitt eget skrivande fånga det kalla, hårda och just satiriska, som jag finner när jag läser dem.

Mitt skrivande är som sagt också väldigt personligt. Det går inte rakt av att utläsa vad jag personligen tror på genom att läsa det, men det finns både egna trosuppfattningar, idéer, rädslor och annat som kommer från mig i det. Jag försöker också förlika mig med att jag skriver i en tid som jag uppfattar som väldigt speciell. Ibland känns det som att jag är lite begränsad av vad som är meningsfullt att lägga min tid på att skapa, när jag faktiskt tror att världen kommer förändras radikalt under min livstid. Radikalt på ett sätt som har ett andligt ursprung. Varför ska jag till exempel skriva om det skrämmande, groteska, frånstötande och sjuka, när jag samtidigt tror på kärlek, ljus och en ljus framtid? Hur ska man göra när berättelsen som vill fram är mörk, dyster, obehaglig och hopplös, samtidigt som man vill inspirera och få människor att känna hopp? Kanske för att de sår som vi, både som individer och kollektiv bär på, inte bara kommer att försvinna, utan först måste bli synliga för att kunna läkas.

Det är möjligt att det ändå hade varit mer effektivt att skriva om något positivt, eller kanske inom en annan genre, men just nu är det kort och gott det jag skriver om som vill fram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s