Tisdagsdikt.

Så.

Jag har skrivit en ny dikt.

Jag vill inte förklara den, jag tror det är bättre att man gör sin egen tolkning än att jag ska ge er verktyg för att tolka den.

Jag tycker inte att man nödvändigtvis måste förstå en dikt (eller låttext) för att känna något.
En dikt ska man nämligen uppleva.

En dag på nöjesfältet.

Jag ser hur hennes blick förbyts

hur hennes oro släpper

först försiktigt

och sedan mer

hur molnen skingras

och hon äntligen ler

*

Min kropp är stel

och den har varit det länge

för det är sådan den blir

när man spänner sig hela tiden

och det finns ingen som vet

hur det verkligen är

*

Det finns ingen som vet

hur vårt liv ser ut

hur verkligheten är

hur det verkligen är

att tillvaron är kaos

under vår fasad

*

Hur jag håller händerna mot väggen

för att hennes huvud inte ska skadas

när hon dunkar det i förtvivlan

för jag är hennes skydd

och hennes skal

och hennes nät

*

Men just i denna stund

är det hon som skrattar sådär högt

som de andra barnen gör

Det är ett ögonblick av lycka

och det finns ingen någonsin

som har skrattat som hon

*

Oförstående blickar

”Nu får det räcka,

du får väl säga till henne.”

Och först vill jag förklara,

vill be om mer tid,

men jag ser att de inte vill förstå.  

*

Jag tar bort henne därifrån

för det är det som krävs

och jag vet ju så väl

att jag inte kan förklara

och hon skriker och sparkar

hela vägen till bilen

*

Min klump i halsen växer sig större

men till slut får jag in henne

Hon gråter förtvivlat

och jag kräks på marken

men nu sitter vi i bilen

och så åker vi hem.

***

/ Maria Richardsson – 2019