Om Anna.

Vad mobbning innebär, det vet vi alla. Alla säger att de hatar mobbning, men är det verkligen så enkelt?

Nej.

För många av dem som säger att de hatar mobbning har mobbat själva. En del vet med sig att de har gjort det, men jag tror att det finns väldigt många mobbare som faktiskt inte har en aning om att någon tyckte att just de var en mobbare. Många tänker nog att ”Visst, vi retade ju XXX för han var så tacksam att reta när han blev så där arg, men det var ju bara på skoj.  Jag var ju bara en AV ALLA DEM som retade honom. Och han hade ju kunnat tygla sitt humör bättre, han hade ju kunnat skärpa till sig …”

Så enkelt är det inte. Alla kan inte skärpa till sig. 

***

JAG kommer ihåg på mellanstadiet när jag hade min nya mössa på mig. Jag visste att de skulle ta den. De tog den på VARJE rast under några veckors tid och tryckte ner den underst i någon av papperskorgarna. Jag fick leta efter den under bananskal, kaffesump och snorpapper.

På högstadiet hade jag mina böcker i famnen med pennfacket ovanpå och så kom de förbi och slog det ur händerna på mig. Och så skrattade de.

Tuffingarna.

Jag minns exakt hur de såg ut när de skrattade, jag minns exakt hur deras skratt lät.

***

Men gjort är gjort. Jag har skrivit en bok, det är min upprättelse.

Den blomstertid nu kommer är ingen självbiografi, men det är ändå en upprättelse. 

Om nu jag tyckte att det var så jobbigt med händelserna ovan att jag fortfarande tänker på det då och då, hur ska det då inte det vara för dem som hade det så mycket värre: de som hade det som Anna.

En av mina huvudkaraktärer i min bok är Anna. Anna blir mobbad.
Jag har fått många kommentarer från läsare som känner igen sig i Anna, tack för era fina ord om henne.

***

Det finns så mycket att säga om mobbning, men frågar man runt så tycker ju alla att mobbning är fel. Där någonstans ligger nog det största problemet tror jag: Att många av de som mobbar inte förstår skadan de gör!

***

(Utdraget nedan är från Den blomstertid nu kommer, släppt på Lindskog Förlag i september 2017.)

Hon var öm på halsen. Hon drog med fingrarna över huden
och tittade sig i spegeln. Jodå, hon hade tydliga märken på
halsen. Både ett blåmärke och flera rivsår. Men det var ingen som hade reagerat, förutom EN
lärare som hade frågat, och då hade hon svarat att hon hade rivit
sig mot en gren i skogen. Sedan var det ingen som hade frågat
mer. Hade hon kunnat säga som det var till läraren? Skulle han
ha varit intresserad av sanningen? Det trodde hon inte.
Det var HON som stod själv i skolan varje dag, det var
HON som blev utsatt. Även om hon sa som det var så var det
hon som skulle få stå till svars för det dagen därpå. Klart hon
inte ville göra det värre än vad det var …
Hon drog upp nattlinnet så att hon kunde se benen. Jodå,
brännmärket syntes väldigt tydligt. Betydligt tydligare än det
hon fått på handen. Alla saker de gjorde mot henne gjorde
ont. När de drog henne i håret gjorde det ont, när de sparkade
henne i magen gjorde det ont och när de kastade saker på
henne gjorde det ont. Det gjorde till och med ont när de spottade
på henne. Hon tänkte att det inte borde göra ont när de
spottade, men det gjorde det … Eller så var det att det gjorde
så ont i hjärtat när de spottade. För hur många gånger de än
förnedrat henne innan, så var det lika förnedrande varje gång
de spottade på henne.

***

bok01 (004)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s