En författare har rätt till konstnärlig frihet, men hur mycket då?

 

Idag funderar jag kring konstnärlig frihet. Och det beror givetvis på att jag är mitt uppe i en omfattande research i mitt kriminaldrama.

Som författare kan man ha väldigt olika åsikter om det här med konstnärlig frihet. Som läsare också.

En del läsare bryr sig inte så mycket om ifall boken skildrar sanningen helt och hållet, de tycker att det viktigaste är att bli underhållna. De kan leva med att poliserna på en polisstation arbetar på ett helt annat sätt i boken än i verkligheten, de kan leva med att en nämnd gata i Skövde plötsligt har hissar i trappuppgångarna och de har inget problem med att en man som alltid beter sig logiskt helt plötsligt beter sig ologiskt. De behöver inte ha en lång förklaring till varför, de tycker det är okej så länge den röda tråden håller ihop och boken känns spännande!

Men så finns det andra läsare, läsare som har helt andra krav på böcker för att tycka att de ska vara bra.

En polis skulle förmodligen reta sig väldigt på att bokens poliser beter sig på ett sätt som de aldrig skulle göra i verkligheten, och en boende på den nämnda gatan skulle kanske tycka boken var ”skit” om det helt plötsligt finns hissar i trappuppgångarna som inte finns där i verkligheten. Och några läsare skulle sluta läsa boken om de tycker att någon beter sig helt ologiskt.

Som författare får man fundera över vilken typ av bok man vill skriva. Är det viktigt för mig som författare att allt stämmer till 100 % med verkligheten, eller är det viktigaste att storyn är spännande? Det här är min sak att brottas med, det är jag som måste bestämma mig för vilken typ av bok jag skriver. Jag kan rådfråga andra, men beslutet är det bara jag som kan ta.

För mig är det viktigt att det stämmer, jag är väldigt noga med min research, jag vill inte att saker ska kännas ologiska. Av den anledningen kollar jag upp vissa frågeställningar med experter inom vissa områden. MEN, samtidigt, det är ingen faktabok jag skriver, man får inte glömma det.

Skriver man ett påhittat kriminaldrama så kan saker och ting inte stämma med verkligheten till 100 %, det är en omöjlighet. Och det är här jag är just nu och funderar. I vissa lägen står valet i en scen mellan att få scenen så stark som möjligt ELLER så autentisk som möjligt. Självklart försöker jag få mina scener att bli både så starka OCH så autentiska som möjligt, men jag har märkt att ibland MÅSTE jag faktiskt välja. Och det valet är inte det lättaste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s