Sussi är van vid att klara sig själv.
Ensam är stark, och Sussi är stark. Mycket starkare än vad både hon och alla andra tror.
Hon bryr sig inte om vad de andra tror, för hon vet att de alltid väljer att tro det värsta ändå.
***
(Utdraget nedan är från Den blomstertid nu kommer av Maria Richardsson, släppt 2017 på Lindskog Förlag.)
***
”Kanske skulle du kunna bli min tjej”, sa Sällström. Hans röst lät plötsligt svag. ”Jag
skulle verkligen vilja det.” Han tog hennes hand. ”Jag skulle
vara så snäll mot dig och ta hand om dig. Och du kunde se till
att få fason på mig och mitt liv.”
”Jag har inga pojkvänner”, sa Sussi. ”Det vet du ju. Vi har
pratat om det många gånger.”
”Hur många gånger då?” Sällström log.
Hon kunde se att han saknade flera tänder. ”Kanske tusen,
kanske miljoner gånger.”
”Men om …” Sällström funderade och lade huvudet på sned.
”OM du skulle skaffa en pojkvän, skulle du skaffa mig då?”
Sussi såg på Sällström. Han kanske var närmare trettiofem.
Hans exakta ålder var svår att avgöra. Men han såg betydligt
äldre ut, och Sussi visste att det var för att han inte tog hand
om sig. Det var synd. För Sällström var snäll. Men pojkvän?
Det var absurt.
Han var trots allt en av dem som betalade för att tafsa på
henne, han var en av dem. Så någon pojkvän till henne skulle
han ALDRIG kunna bli.
Foto: Petronella Simonsbacka.
Maria Richardsson 