Ibland måste man våga lämna sin trygghetszon.

”Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.” 

Jag gillar bra citat, sådana som får mig att verkligen reflektera över tillvaron. Citatet ovan kommer från den danska filosofen Soren Kierkegaard.

Det citatet betyder verkligen något för mig.

Jag har aldrig haft en dröm av att stå i centrum, jag är absolut ingen försäljartyp … men jag insåg att jag måste kunna hantera den biten om jag skulle bli författare. man kan inte tacka nej till att hålla en föreläsning bara för att det är jobbigt, eller att vara med i radio bara för att man är livrädd för tanken. Inte om man vill försöka nå ut så mycket som möjligt. 

Radio Skaraborg ringde mig någon vecka innan boksläppet av Den blomstertid nu kommer. 

”Hej, vi vill gärna göra en intervju med dig angående din bok”, sa hon som ringde. ”Har du möjlighet att komma imorgon?”

Hela mitt inre skrek BARA DET INTE ÄR DIREKTSÄNDNING, så jag ställde just den frågan.

”Jo, det är direktsändning”, fick jag till svar.

Mitt inre fortsatte skrika HELL NOOO, men det jag svarade var ”Jadå, jag kommer.”

Och det gjorde jag. Intervjun blev helt okej, jag gjorde mitt bästa. Mer än så kan man nämligen ALDRIG göra!

Nu tänker ni kanske att jag är en sådan som tycker man ska testa både fallskärmshoppning och bungy jump.

I så fall vill jag bara förtydliga att något liknande skulle jag aldrig någonsin utsätta mig för. Jag är också en sådan som numera undviker de värsta åkattraktionerna på ett nöjesfält.

Åter till citatet. Det centrala för mig är hur viktigt det är för mig att utsätta mig för detta. När det gäller att hålla författarföreläsningar och att ställa upp på radiointervjuer så ÄR det viktigt! Det är oerhört viktigt att jag gör detta.

Känns det viktigt för mig att hoppa fallskärm eller att åka de värsta åkattraktionerna? Nej. Det gör inte det. Det känns inte viktigt alls. DÄR ligger skillnaden!

Hur andra ser på dig är i sammanhanget inte viktigt. Det VIKTIGA är hur DU ser på dig själv!

Och på tal om åkattraktioner, här bjuder jag på en bild från den tiden när jag åkte sådana med rejäl fart i. Bilden är nog tagen för 17 år sedan. Det är jag, min man och äldsta sonen på bilden. Det roligaste med bilden är att jag och sonen tyckte det var vidrigt otäckt, medan min man inte tyckte det var läskigt alls … och vi trodde honom tills  vi fick se kortet … (Han hävdar dock än idag att han gör sig till på bilden … )

20180824_111907.jpg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s