Morgondikt

Man kan aldrig rå för vad man känner.
Det var precis så du sa när du gick.
Kunde du inte bara ha varit tyst?

Man kan aldrig rå för vad man känner.
Du log också, sådär lite lagom ursäktande.
Jag log inte tillbaka.

Nu är det över.
Det var bara det att det inte var din sak att bedöma när det skulle vara över för mig.
Det är dags att gå vidare.
Det har aldrig funkat så. Inte för mig.

Klarar du dig nu? sa du och lämnade mig på golvet, svårt blödande och utan puls.
Nej. Jag klarar mig inte. Jag gör inte det.
Fast när jag fick fram de orden var du redan långt borta, uppkrupen i hennes famn …