Detta är de inledande raderna i en dikt av Pär Lagerkvist. Och alla ni som som i likhet med mig har eller har haft ångest vet att det är fruktansvärt. Nu talar jag om RIKTIG ångest.
I en av intervjuerna jag varit med i , en intervju publicerad i Kommunalarbetaren kan man se rubriken ”Jag fick plocka fram min ångest.” Det står i den artikeln att jag fick gå in i min egen ångest för att skriva romanen om fyra tonårstjejer. Jag gillar rubriken och jag gillar artikeln. Det stämmer verkligen, det var så.
Och idag har jag gjort det igen. Jag skriver på min uppföljare, och i morse var det dags för en av de allra värsta scenerna att skriva. Så då fick jag plocka fram min ångest på nytt. Jag förstår att detta kan verka bagatellartat och lite provocerande för den som lider av ångest. Den som har så svår ångest att det känns som om man inte kan andas. Att man tror man ska dö. Tro mig när jag säger att jag vet vad det handlar om. Verkligen. Och det är klart att det inte är samma sak. Nä, för den här ångesten har ju jag kontroll över, det är inte så att jag tror att jag ska dö, men jag mår oerhört dåligt när jag skriver. Oerhört. Och det svåra är att det är inte bara att kasta bort ångesten efter att man har skrivit sin scen, nej, det tar tid innan obehaget lämnar kroppen, det gör det.
Så varför utsätter jag mig då för detta? Det finns två orsaker. För det första så vill jag skriva en bok som lämnar avtryck, en bok som berör djupt. Och då krävs det att jag upplever det själv. Det krävs att jag går in i scenen och upplever det som upplevs. Annars blir det inte tillräckligt bra. För det andra så är detta min egen ångest-terapi. Jag skriver för att jag mår psykiskt bättre när jag skriver. Så är det!
Maria Richardsson 