Månadens gästbloggare: Elisabeth Magnusson Rune

Idag är det nyårsafton.

Det är den 31 december 2022, och den som får avsluta det här året på Marias Författarblogg är författaren och lektören Elisabeth Magnusson Rune, december månads gästbloggare. Jag och Elisabeth har träffats ute i åtminstone två sammanhang, men vi medverkar framförallt i en gemensam antologi! Vi har nämligen skrivit var sitt kapitel i boken ”Skriv om ditt liv- 11 författare berättar hur”, utgiven på Ariton Förlag.

Elisabeth ger ut annorlunda böcker, ett exempel är ”99 sätt att använda en hundbajspåse.”

Är du nyfiken på den boken och/eller hennes övriga böcker, så läs vidare. 🙂

Här kommer Elisabeths text:

Annorlunda – Går mina egna vägar – (social) Introvert – Högkänslig

Ja, frågan är om inte detta är en bra sammanfattning av mig. Låt mig utveckla lite. När kompisarna läste Starlet i mellanstadiet, läste jag varenda hästbok som gick att uppbringa. När klasskamraterna läste Jane Austen och systrarna Brontë i högstadiet, läste jag allt som gick att uppbringa om Treblinka, Dachau och Auschwitz. Redan då fascinerades jag av det mörka … Än idag dras jag mer åt seriemördarhåll än ’lyckliga i alla sina dagar’-håll.

Böcker har funnits i min närhet sedan barnsben, då mina föräldrar läste mycket och hade fulla bokhyllor. Där fanns allt från HC Andersen (oh, vad jag kände för flickan med svavelstickorna) till Frans G. Bengtssons Röde Orm. Men där fanns också böcker som kanske inte var lika lämpliga för en ung flicka. Så jag läste Dave Wallis Only Lovers Left Alive i smyg. Ett dystopiskt framtidssamhälle där alla vuxna hade begått självmord och de unga fick ’run wild’.

Jag växte upp utomlands och gick i en amerikansk skola – fast i Sydamerika. (Så nej, ingen Madame Bovary eller Röda Rummet för mig.) Skolan hade en stark tradition av att man skulle läsa böcker. Många böcker. Och så skulle man skriva bokrecensioner. En hel del var obligatoriskt (som Shakespeare) men för övrigt fick vi välja från långa listor – eller till och med komma med egna förslag. Så jag slukade böcker. Givetvis läste vi mycket amerikanska och engelska författare, så mina favoriter blev land annat John Steinbeck och Gerald Durrell. Men självklart betades nobelpristagarna Hemingway och Pearl Buck också av. Min fascination för död och elände fortsatte, men jag drogs också till allt som hade med djur och natur att göra. Jag drogs till både Tolkien och Henry David Thoreaus vackra skildringar av skogen.

 Jag hade redan sedan barnsben två sidor, en stark social och en introvert. Så jag var både tonåringen som hade pojkvän och festade mycket och den ensamtörstande personen som satt på biblioteket på rasterna och bläddrade i böcker. Jag erbjöd till och med att hjälpa till i biblioteket på våra håltimmar. Det blev både upplockande av böcker på hyllor och lagande av gamla böcker, vars pärmar lästs sönder. Böcker gav mig ro. Jag ärvde mina föräldrars samlarvurm för böcker, så min egen samling växte långsamt.

Jag har alltid skrivit. Dagböcker, brev och reseskildringar. Redan i den övre tonåren ville jag skriva en bok om hundar. ’All världens hundraser’ skulle den heta. Jag skrev till alla kennelklubbar i världens alla länder och bad om foton och rasbeskrivningar på deras nationella hundraser. Jag fick trevliga svar från de flesta! Men … så publicerade en känd internationell hunddomare en bok om all världens hundraser. Det var smärtsamt när den drömmen kraschlandade. Jösses vad naiv man kan vara som ung. Ja, min dröm var redan från början inte att skriva en skönlitterär roman, det var att skriva en fackbok. Jag är nog lite av en nörd i det avseendet. Jag ville aldrig bli en prinsessa när jag val liten – jag ville bli upptäcktsresande. En pojkflicka som hellre slogs med drakar och jagade massmördare i min fantasi, än shoppade sexiga kläder och hoppades på drömprinsen på den vita springaren. Nä, skicka bara över springaren – det räcker. Men den ska vara kolsvart.! (Jag har alltid gillat svarta djur …) Så kan jag rida på den blänkande hingsten själv och jaga mina maror.

Hopp fram i tid och rum. Många universitetspoäng senare och jag spenderade mina (mycket långa) arbetsdagar med att bokföra, koda och skriva. Jag drogs till allt som andades bokstäver: manualer, instruktioner, utbildningar, systemspecifikationer med mera. Brukstexter blev ett bra sätt för mig att få tillfredsställt mitt behov av att skriva och strukturera. Men visst, drömmen om att ge ut böcker hade jag inte släppt. Då min stora hobby blev hundar (efter hästarna) så utbildade jag mig på fritiden i allt som hade med hund att göra. Så 1996 skrev jag och två kollegor två alster, vi kallade det för kompendier, om hundmassage och hundstretching. Kors i himmelen, men vi sålde faktiskt i hela Skandinavien – och några exemplar så långt bort som till Australien. Jag kunde inte så mycket om formgivning och bokutgivning på den tiden, men innehållsmässigt håller de än idag. Alltid något.

Jag drömde vidare, gick kurser på Poppius Journalistskola, språkkurser på universitetet, bokutgivningkurs och annat jag hittade. Jag läste skrivhandböcker och med internets möjligheter googlade jag och vidareutbildade mig.

Men som jag skrivit så är jag annorlunda och går mina egna vägar. Eller rättare sagt, jag känner mig annorlunda, då jag inte känner att jag passar in i den mall jag upplever många andra passar så bra in i. Eller gör jag mig själv annorlunda genom att gå mina egna vägar? Invandrad svensk som jag är, bidrar det? Jag har åtskilliga gånger i min normalt stela yrkesvärld fått höra att jag är ’en frisk fläkt’, en ’färgklick’. Är det en komplimang till mig eller mer en pik till den grå värld många trots allt anser att ekonomivärlden är? Jag tror IT-världen blev min räddning, för där är toleransen mot ’olika’ så mycket högre än i övriga siffervärlden på stabsnivå, där man förväntades bära dräkt och matchande pumps. Med eget ansvar för koncernbokslut och -system kunde jag ro mig själv och ingen höjde på ögonbrynen när jag möblerade mina kontor så att de passade mina medtagna hundar.

Som vuxen insåg jag att jag är introvert och högkänslig också. Så många pusselbitar föll på plats med denna insikt. Jag trivs att vara själv, men samtidigt måste jag ha ensamheten för att återhämta mig efter all social samvaro. För det tär på krafterna att känna energin i luften i alla sammanhang, och inte har jag lärt mig att ’stänga av’ heller. Därför är sociala sammanhang både roliga och jobbiga. Och i författarvärlden är det mycket sociala sammanhang, in i mellan allt ensamt skrivande. Jag klarar dessvärre inte alltid av allt, utan kraschar och måste vila i min ensamhet.

Jag gick aldrig med i någon bokklubb. Med tanke på mitt bokintresse kan man undra varför. Svaret är antagligen enkelt. Jag hinner inte läsa alla böcker på min egen att läsa-lista, så varför ska jag då läsa böcker som inte ens finns på min lista? Är det verkligen bara jag som tänker så? Och ska jag gå på skrivkurs så vill jag inte ha skrivtid på tidiga mornar efter ännu tidigare yoga-pass. Jag är, och har alltid varit, en nattmänniska. Så var är skrivkurserna där vi skriver halva natten, pimplar cava, går promenader i månskenet och sover till lunch? Den skriver jag upp mig på omgående! MOAHAHA!

Men jag trivs med min tillvaro idag. Efter två utbrändheter hoppade jag av ekorrhjulet och arbetar lite grand med andra författares texter, men mest med mina egna texter! Manus har jag ingen brist på då många ligger i min digitala skrivbordslåda och väntar. Ja, jag fortsatte att skriva genom åren. Vet inte ens om jag kommer hinna publicera alla. Jag går som vanligt min egen väg och har valt egenutgivning som min främsta utgivningsmetod. Inte för att jag blivit refuserad av några traditionella förlag, utan för att jag vill bestämma allt själv. En egenutgiven bok kan vara bra den också. Det har blivit några titlar vid det här laget. Givetvis avviker jag från många andras dröm om att ge ut deckare eller feelgood – jag ger ut annorlunda böcker! Jag tillfredsställer mina egna behov. Visst, ett tjog noveller har blivit antagna, men annars känner jag att jag kommer att spendera många skrivtimmar i släktforskarvärldens givande värld. Där finns fortfarande mycket stoff att gräva fram.

Så vad är mina ambitioner? Ja, på författarplanet är det att fortsätta ge ut mina annorlunda böcker. Jag får väl satsa på att bli Sveriges mest annorlunda författare … 😊 Samtidigt som jag hoppas på att författarvärlden blir mer tolerant och förstående mot alla som går sina egna vägar. Mångfald även i skrivarvärlden alltså. Alla är inte lika. Somliga av oss är mer olika. 😉 Men vi borde kunna accepteras i alla fall. Omväxling förnöjer som det påstås.

Mina utgivna alster (bortsett från noveller i antologier) är bland annat:

Under 2023 hoppas jag ge ut tre böcker:

  • En typ skrivhandbok för släktforskare som vill ge ut sina egna släktböcker
  • En biografi över en känd släkting. Kanske inte känd på det sätt hon själva hade önskat …
  •  En bok om existentiella frågor. Skriven tillsammans med min gamla pappa.

Hemsida: www.elisabethmagnussonrune.se

Mail: elisabeth.magnussonrune@gmail.com

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s